Jacob Rudenstrand: Bibeln kan vägleda – men talar inte om vad du ska rösta på

Tidigare i våras skrev Kyrkans tidnings Robert Tjernberg att årets val riskerar att bli ”tidernas mest teologiska val”. ”Alla politiker verkar plötsligt vilja tala om Gud och tro”, menade han. Det är en överdrift, men han fångade ändå något väsentligt. För det är inte bara politikerna som har fört in frågor om Gud, tro och religion i årets riksdagsval. Det ansvaret vilar i minst lika hög grad på präster, teologer och religionsvetare.

Det började inte heller med detta val. Strax efter förra valet gick Växjö stifts biskop Fredrik Modéus (bror till nuvarande ärkebiskopen) ut i Expressen och riktade skarp teologisk kritik mot Tidöavtalet: ”Tidöavtalet innehåller flera saker som går på tvärs med den kristna idétraditionen.” Han fick stöd av kyrkohistorikern Joel Halldorf, som hävdade att ”SD:s och Tidöavtalets nationalism inte är förenlig med kristendomen […] Det är inte bara min personliga övertygelse, utan ett teologiskt konstaterande.” Då handlade det främst om migrationspolitiken som inte i tillräcklig hög grad speglade 3 Mosebok 19.

Så har det fortsatt. Från de återkommande (medvetna?) missförstånden om att prefixet Krist- i kristdemokrati skulle syfta på en konfessionell eller kyrkopolitisk rörelse, till religionsvetare som efterlyser vad som närmast liknar ett konfessionellt parti – en ”kritisk, profetisk motkraft till statlig makt och nationalism” som ska ”peka mot Gud”.

Mot denna bakgrund framstår prästen Anna Karin Hammars senaste utspel som en kulmen. När hon hävdar att ”valet den 13 september är en status confessionis-situation för kyrka och troende människor” och att kristna därför inte kan rösta på något av Tidöpartierna, är det ett häpnadsväckande uttalande. En status confessionis innebär att själva evangeliets sanning står på spel. Att utropa ett svenskt val till en sådan situation är teologiskt närmast absurt.

Hammar må hänvisa till viktiga principer som ”omsorg om skapelsen och människovärdet” samt ”rättssamhället och demokratin”, men argumentationen är svepande och ihålig. Kristen tro ger oss ingen färdig politisk policy för den bästa miljöpolitiken, för hur regler för medborgarskap ska utformas, för hur uppehållstillstånd ska utfärdas eller för vad som ska beskattas. I sådana frågor är det fullt möjligt för kristna att inta olika ståndpunkter. Att Hammar samtidigt tiger om abortfrågan – där den kristna traditionen sedan urkyrkan har hävdat att även det ofödda barnet har ett okränkbart människovärde – är symptomatiskt.

Bibeln är tydlig när det gäller det principiella: staten har rätt att ta upp skatt (Rom 13:7). Men den anger ingen procentsats för ett rätt skattetryck. Bibeln understryker kraftfullt kärleken till nästan och omsorgen om den fattige, faderlöse och flyktingen. En kristen världsbild stannar heller inte vid Sveriges gränser; den innebär en kallelse till global solidaritet – att inte blunda för människor som lider, utan att efter förmåga ge skydd åt den som flyr och stöd åt den som förföljs. Men Bibeln säger inget om hur en stats asylregler eller villkor för medborgarskap ska utformas i en globaliserad värld eller hur bistånd ska fördelas mellan fattiga och flyktingar. Inte heller resonerar den om hur en modern välfärdsstat ska förhålla sig till ekonomiska migranter. Och trots att Bibeln är tydlig med statens uppgift att straffa det onda (Rom 13:4), säger den inget om storleken på försvarsbudget, inget om åldersgränser eller antal fängelseår.

I sådana frågor handlar det istället om avvägningar, målkonflikter och bedömningar utifrån sammanhang och principer. Kristna kan komma till olika slutsatser, och det är självklart att man kan kompromissa. Därmed är det också frågor man kan tala med varandra om utan att stämpla varandra som onda. Då kan sakfrågor, argument och konsekvensanalys stå i centrum.

Eftersom den politiska ”geografin” har förändrats kraftigt genom historien – från kejsardömen till nationalstater till välfärdsstater och dagens identitetspolitik – kan kristen tro inte översättas rakt av till ett fast politiskt program. Men den hjälper oss att avgöra vart som är norr när vi orienterar oss i nya frågor.

Bibeln bejakar tanken på en stat och en gemensam samhällsordning även om den inte säger vilket styrelseskick som är det rätta. Till skillnad från den omgivande kulturen tillskrivs överheten rollen som en tjänare (Rom 13:4). Man kan konstatera att en liberal demokrati är den minst dåliga ordningen och att en ofullkomlig samhällsstruktur är bättre än totalt kaos.

För kristna är det därför värt att påminna sig om att Jesus inte lät politiken inta en överordnad position i sin undervisning. Det tydligaste exemplet på detta var när han fick frågan om det var rätt eller fel att betala skatt till kejsaren (Matt 22:15–22).

Jesu svar – eller snarare hans vägran att ge ett enkelt ja/nej-SVAR – visar komplexiteten i den kristnes relation till staten. Han bad om en denar, ett mynt som bar inskriptionen ”Tiberius Caesar, son till den gudomlige Augustus” och titeln ”Pontifex Maximus”. I Matteusevangeliet kan man läsa vad som på många sätt liknar en debatt i politisk filosofi: ”Vems bild och namn är det här?” frågade han. ”Kejsarens.” ”Ge då kejsaren det som tillhör kejsaren och Gud det som tillhör Gud.”

Samtidigt som Jesus vägrade säga vilken politisk sida som är den kristna, vägrade han också att tillerkänna mänsklig överhet fullkomlig auktoritet och lojalitet, något som då var vanligt. Enligt historiker introducerar Jesus helt enkelt tanken på att staten inte är obegränsad – den har tydliga gränser och kan inte kräva någon total lydnad – det kan bara Gud.

På ett sätt kan det verka uppfriskande när präster kommer med kategoriska påbud om vilka partier som ligger utanför den kristna bekännelsen. Men om man gör valet till en fråga om kristen bekännelse kan man tycka att ett mer initierat bibelsamtal borde följa. För om bekännelsen verkligen står på spel, då krävs också en teologisk fördjupning som går djupare än svepande formuleringar om ”människovärde” och ”skapelsen”.

Hos en del kristna verkar det ärligt talat som att den politiska identiteten har börjat väga tyngre än den kristna. Det skapar en märklig asymmetri: å ena sidan förväntas man vara oreserverat dogmatisk i sitt motstånd mot sådant som uppfattas som fel politisk ideologi eller partipolitisk linje; å andra sidan uppmuntras man att förhålla sig öppet, prövande och nästan ickedogmatiskt till Jesu identitet och kristendomens kärna. Även här är Anna Karin Hammar, och den grupp i Svenska kyrkan som hon representerar, ett talande exempel.

Mot den bakgrunden av alla dessa komplexiteter har vi på SEA tagit fram en enkel bibelläsningsplan inför valet. Den vill hjälpa kristna att reflektera över politikens roll, människovärdet, religionsfriheten, global solidaritet, politisk polarisering och vårt hopp i Kristus. Och inte bara inför valet – utan också för dagen efter.

Winston Churchill uttryckte det träffande: ”Demokrati är den värsta formen av styrelse, bortsett från alla andra former som man prövat tidigare.” Det ligger något i det, även när vi frågar oss om det finns goda politiska alternativ för den som är kristen. Kanske bör vi hellre ställa oss en annan fråga inför det kommande valet: Vilket partiprogram är minst dåligt utifrån det offentligas ansvarsområde?

Jacob Rudenstrand är biträdande generalsekreterare på Svenska Evangeliska Alliansen