Gunnar Hökmark: Det är bättre att välja framtiden

De ändlösa diskussionerna om politikens sällskapsspel må vara spännande och intressanta, men de säger väldigt lite om vad valet i höst handlar om. Socialdemokraternas iver att säga sig sluta upp bakom regeringen vad gäller utbyggnaden av kärnkraften – som man under den tidigare mandatperioden medverkade till att avveckla fyra reaktorer av – och systemskiftet kring kampen mot kriminalitet och migrationsfrågorna, där man tidigare drev den motsatta politiken, riskerar att förtränga det faktum att S vill genomföra ett systemskifte tillbaka till det som var 1980-talets förödande ordning.

Med början i 1990-talet påbörjades en rad strukturreformer som, genom den så kallade Lindbeck-kommissionens rekommendationer, till slut kom att bli en gemensam grund för Sverige oavsett regering. Det handlade om att öppna för konkurrens, om avregleringar som underlättade företagande, om avveckling av statlig företagsamhet, om att stoppa den socialisering av svenskt näringsliv som löntagarfonderna hade påbörjat och om ett uppbrott från den monopolism som präglat Sverige under decennier. Till detta kom en finansiell stabilitet som byggdes upp genom en omfattande och i grunden radikal pensionsreform samt strikta regler för den offentliga budgetdisciplinen.

En del ville kalla detta för ett systemskifte, men i själva verket handlade det om reformer som gradvis öppnade upp för ökad tillväxt och som gav människor en valfrihet som, genom medborgarnas egna beslut, förändrade den svenska välfärden. Resultatet blev ökad mångfald och en allemansrätt att välja sjukvård, skola eller äldreomsorg oavsett om man är rik eller inte. Sverige har, på basis av Lindbeck-kommissionens rekommendationer, blivit ett land präglat av högre tillväxt, Europas djupaste kapitalmarknad och starka offentliga finanser.

Den politik som accelererade under 1980-talet, med växande offentliga utgifter och allt högre skatter, ledde Sverige in i en ekonomisk och finansiell kris. Krisen blev så djup att den socialdemokratiska regeringen under Ingvar Carlsson tvingades avgå för att några dagar senare återuppstå som en krisregering fram till regeringsskiftet 1991.

I den ekonomiska och finansiella krisen tvingades Socialdemokraterna till slut att göra helt om och hösten 1990 ansöka om svenskt medlemskap i EU, på samma sätt som verkligheten våren 2022 tvingade dem att göra helt om och ansöka om medlemskap i Nato.

De långsiktiga konsekvenserna av reformprocessen under 1990-talet har varit omfattande och avgörande för Sverige. Förutom de, i ett europeiskt perspektiv, unikt starka offentliga finanserna och den djupaste kapitalmarknaden – som i dag är en av våra största tillgångar inför framtiden – talar tillväxtsiffrorna för sig själva. Mellan 1970 och 1995 växte reallönerna med i genomsnitt en halv procent per år. Det ska jämföras med att 1990-talsreformerna lade grunden för en utveckling som mellan 1995 och 2020 innebar att reallönerna sammanlagt ökade med omkring 50 procent.

Det är allt detta som nu står på spel inför valet i höst. Socialdemokraterna och Magdalena Andersson säger nämligen uttryckligen att de vill tillbaka till ”det Sverige som var”. Upprepade gånger beskrivs utvecklingen sedan 1990-talet som en väg mot ökade klyftor och social orättvisa, trots att reallönerna stigit i historisk omfattning och fler människor kunnat ta del av offentligt finansierad välfärd. Det är tillbaka till ”det Sverige som var” de säger sig vilja föra Sverige. Det vill säga tillbaka till monopolismen, den växande offentliga sektorn och de höjda skatterna som ledde oss in i krisen – men utan den invandring som i dag ställer oss inför nya utmaningar.

På punkt efter punkt beskriver de en agenda som innebär att de reformer som följde på Lindbeck-kommissionens rekommendationer ska göras ogjorda. På nytt vill man införa en statlig investeringsbank samtidigt som man vill punktera den svenska kapitalmarknaden med nya skatter och begränsningar. Skatterna på arbete ska höjas i stället för att sänkas, med den ökade otrygghet det innebär för hushållen och den urholkning av arbetslinjen som följer. Återkommande diskuteras hur staten åter ska monopolisera bilprovningen och apoteken samt ta ökad kontroll över livsmedelssektorn och bankerna.

I drömmen om 1980-talet låtsas man samtidigt att den stora invandringen från 1990-talet och framåt, med dess utmaningar, aldrig har ägt rum. Som en förlängning av 1980-talets obegränsade tilltro till den offentliga sektorns förmåga att styra ekonomin vill man dessutom ytterligare försvaga svensk konkurrenskraft genom att sänka arbetstiden.

Det är en röd socialdemokrati som har återuppstått efter tre decennier. Det är uppenbart att den vill vrida Sverige tillbaka till det Sverige som var. Dessutom kommer den att tvingas längre åt vänster genom samverkan med två dogmatiska vänsterpartier, Vänsterpartiet och Miljöpartiet, som vill avveckla kärnkraften, öppna upp invandringen och ifrågasätter delar av vårt säkerhetspolitiska fundament samtidigt som de ser planekonomiska instrument som politikens främsta verktyg. De drömmer sig tillbaka till en tid då staten styrde samhället i dess helhet och medborgarna från vaggan till graven. De vill tillsammans göra Sverige till ett socialistiskt land.

Det är en framtidsvision som är så reaktionär som den kan bli. Och den leder till samma resultat som på 1980-talet: medborgarnas maktlöshet och en djup kris.

Det är bättre att välja framtiden.

Gunnar Hökmark är ordförande för tankesmedjan Frivärld och tidigare Europaparlamentariker