Amanda Wollstad: När Nato kom till Skåne

Det var sunden som dominerade diskussionerna på mötet mellan Natos utrikesministrar i Helsingborg. Hormuz, förstås, där världshandel tagits gisslan av de iranska mullorna. President Trump är besviken över att resten av Nato inte tar sitt ansvar för att säkra fri passage genom sundet – medan resten av Nato nog egentligen mest tycker att USA får reda ut sina egna röror, om man nu envisas med att gå i krig utan att ens informera sina förmenta allierade.

Och så Öresund, som glittrar utför konferenslokalernas fönster. För nog finns det en anledning till att det första svenska Natomötet hålls just här, vid den smala passagen med Danmark klart synligt på andra sidan. Just denna vecka har det varit lugnt, men det går ändå inte att missa hur nära den ryska skuggflottans skepp måste passera. Vad som skulle hända om en av de rostiga, oförsäkrade skorvarna skulle få ett haveri just här, eller om Ryssland bestämmer sig för att skydda sina skepp mer handgripligt.

Natos medlemsländer sträcker sig över stora geografiska ytor. Det är en styrka, men gör det ibland svår för medlemmarna att förstå situationen i andra delar av alliansen. För Spanien, Portugal och de andra sydliga medlemsländerna ligger Ryssland långt bort. För de nordiska och baltiska länderna är alliansens främsta fiende bokstavligen inom synhåll.

Det är det den svenska regeringen försöker påminna om. Det, och hur nära Ukraina ligger, både geografiskt och mentalt. Därför var också Ukrainas utrikesminister Andrij Sybiha speciellt inbjuden att närvara vid hans majestät konungen och drottning Silvias välkomstmiddag på Sofiero Slott igår, även om han ännu inte får stanna kvar på själva mötet.

Norges utrikesminister Espen Barth Eide inledde morgonen på norska, särskilt för den svenska pressen. Han ville berätta hur fantastiskt det var att få vara på Nato-möte i Sverige, och att vi och Finland äntligen gjort våra grannar i Norge och Danmark sällskap i alliansen. Det påminner om vad vi faktiskt gör här, och hur långt vi kommit.

Så verkar också Nato välkomna på den skånska västkusten. Visst var det lite stökigt med avspärrningar och tillfälliga byggnader som ockuperar gator och torg, men annars var det idel glada miner, inte minst när en rote gripen blåste över den ljumna försommarkvällen. När en liten grupp tillresta proffsdemonstranter försökte ställa till med oreda mötte de välartade lokala ungdomarna upp med allsång av HIF-hymnen – innan polisen rutinerat föste ihop de maskerade inresta bråkstakarna och släppte av dem någonstans långt utanför staden.

Vad demonstranterna än försöker hävda är Nato-medlemskapet väl förankrat hos den svenska allmänheten. Vi förstår vad som står på spel, och vi vet vilka vi vill möta hotet tillsammans med.

Efter mötet såg generalsekreterare Mark Rutte glad, ja närmast lättad ut. Krisen för alliansen tycks vara uppskjuten ytterligare en gång. Förhoppningarna inför mötet tycks ha infriats och slagorden från den första presskonferensen återanvänds, nu med större eftertryck. Ett starkare Europa i ett starkare Nato. Femprocentsmålet är en seger för alliansen, men måste omsättas i praktisk effekt. Säkerhetsutmaningarna måste bemötas gemensamt, i Hormuz så väl som i Östersjön.

Han ville också understryka att det inte finns några tvivel kring Natos artikel 5-åtagande. ”Skulle någon vara dumma nog att attackera oss skulle svarat vara öronbedövande”, konstaterar han.

På Svensk Tidskrifts fråga om man låtits sig påverkas av den vackra utsikten och diskuterat en mer samlad reaktion på skuggflottans härjningar lovordade Rutte Sveriges insatser och lät mycket nöjd med vad han sett under middagen med de svenska ministrarna på Kustbevakningens skepp tidigare i veckan. Diskussionen fortgår, lovade han, och konstaterade inte utan skadeglädje att Sveriges agerande noteras med stigande irritation i Ryssland.

Utrikesminister Maria Malmer Stenergard såg lika nöjd ut hon, och det har hon all anledning att vara. Sveriges första Nato-möte tycks vara en renodlad framgång.

Efter ministermötet bjöd Sverige in till samtal med de arktiska nationerna i alliansen, eller de Arctic Allies som de kallar sig i den deklaration mötet utmynnade i. Den är förvisso försiktigt formulerad, men att den alls gick att nå är en framgång – och synnerligen välkommet. Ytterligare en fjäder i hatten för det svenska värdskapet. 

Om sex veckor väntar toppmötet i Ankara. Om den goda stämningen varar till dess återstår att se, det går som bekant fort i utrikespolitiken. Men Sverige har gjort vad vi kunnat, och det med den äran.

Amanda Wollstad är chefredaktör för Svensk Tidskrift och rapporterar på plats från Natomötet i Helsingborg