Amanda Wollstad: Det är inte fred demonstranterna i Helsingborg förespråkar

För första gången står Sverige värd för ett Nato-toppmöte. Det är Helsingborg som nästa vecka får äran att hälsa alliansens utrikesministrar välkomna och i hela staden putsas och fejas det inför besöket.

Eller ja, i nästan hela staden. För naturligtvis är den så kallade fredsrörelsen fortfarande missnöjd över att de förlorade striden om Nato-medlemskapet, och att Sverige inte längre osolidariskt ställer sig utanför kampen om det demokratiska Europas framtid och våra grannars rätt att existera. Flera demonstrationer planeras, nybildade föreningar och nätverk med oklar avsändare poppar upp som ogräs och lokaltidningarna fylls med illa underbyggd klagolåt.

I en förfärande representativ ’kulturartikel’ i Helsingborgs Dagblad skriver en av initiativtagarna bakom nätverket Svenska Artister mot Nato inför demonstrationen imorgon.

” Tänk om folk blir arga, om jag möter frågor jag inte kan besvara? Säkert! Men jag måste ifrågasätta, det ligger så att säga i min nervösa natur.”

Arg är det knappast någon som blir, snarare uppgivna om att vi åter igen måste mala igenom dessa menlösa invändningar. Att skribenten kan komma att behöva bemöta frågor hon inte kan besvara förefaller vara en större risk, i synnerhet som hon inte verkar kunna svara på någonting alls.

Till att börja med är det åter igen ingen som har ’tvingat igenom’ något Natomedlemsskap ’utan folkomröstning’, som artisten påstår.

Man folkomröstar inte om säkerhetspolitik, och det av goda skäl. Däremot kan man rösta på de partier man tycker bäst representerar ens vilja i riksdagen. Det har svenska folket också gjort.

Natomedlemskapet drevs av två olika regeringar. Två beslut – om att ansöka och att bli medlemmar – fattades med överväldigande majoritet i riksdagen. I det mellanliggande riksdagsvalet la en minst lika överväldigande majoritet av Sveriges befolkning sin röst på partier som aktivt tagit ställning för ett medlemskap, trots att alternativ naturligtvis fanns. Och opinionsmätning efter opinionsmätning bekräftar att en klar majoritet av svenskarna är för ett medlemskap.

Det var en helt igenom demokratisk och transparent process. Att den inte gick som somliga aktivister önskade förändrar inte det, och det är både oärligt och oansvarigt att påstå något annat.

Lika talande är det faktum att Ryssland nämns en gång i texten, och detta när skribenten berättar om hur det ’kryper i hela hennes kropp när jag gång på gång hör att det pratas om hotet från Ryssland på Sveriges Radio’.

Varför det kryper framgår inte. Det tycks inte vara för att hon är medveten om hur Rysslands krigsföring i Ukraina ser ut, om de folkrättsvidriga övergreppen mot civila, kvinnor och barn.

Ukraina nämns nämligen inte en enda gång. Inte heller de hot och den hybridkrigsföring Ryssland bedriver mot Sverige, Finland, Baltikum, Polen – de fria demokratier som tillsammans är Nato. Tydligen känns inte det i magen på samma sätt.

Hela artikeln är en orgie i magkänslor, obehag och ogrundade fördomar. Det är en fullständigt orimlig nivå att bedriva politisk debatt på, och borde egentligen bemötas med tystnad – även från ansvarig kulturredaktör.

På debattplats hävdar samtidigt en företrädare från nätverket Nej till Nato att det är Nato som är ett hot mot den nationella tryggheten. Vid en väpnad konflikt mellan Ryssland och USA skulle nämligen Sverige bli indragna i konflikten.

Nu förefaller ju en väpnad konflikt mellan USA och Ryssland ganska långt borta, och naturligtvis skulle Sverige blivit indraget oavsett. Vi ligger där vi ligger, och den av fredsrörelsen så omhuldade neutraliteten har alltid varit en chimär. Skulle det ha smällt skulle Sverige omedelbart tagit sin plats på de fria demokratiernas sida mot förtrycket i öst, det har det både planerats och övats för långt innan både Nato- och EU-medlemskap.  

Men det är knappast mellan USA och Ryssland konfrontationen kommer stå, utan mellan Ryssland och Baltikum, Ryssland och Polen, Ryssland och Finland, Ryssland och Danmark – eller Ryssland och Sverige.

Vi gick inte med i Nato för att ta ställning i ett fiktivt stormaktskrig, utan för att freda vår egen och våra närmaste grannars självständighet och frihet. För att inte stå ensamma mot det Ryssland som visar precis vad de tycker om små staters självständighet och mänskliga rättigheter varje dag i Ukraina.

När samma debattör hävdar att FN:s stadga om våldsförbud är små staters enda skydd och att vi bör komma ihåg att FN:s förbud mot kemiska vapen, personminor och klustervapen samt kärnvapenförbudet som hittills skrivits under av 94 stater är det närmast chockerande världsfrånvänt.

Ryssland har inte skrivit på. Ryssland skiter fullständigt i FNs stadga om våldsförbud, och små stater. De skiter också i mänskliga rättigheter, och i krigets lagar. Vill man se nedrustning är det där man ska börja, i det enda landet som utgör ett militärt hot mot Europa. Inte i de små, demokratiska stater som bara försöker försvara sin frihet.

Inte heller här nämns Ukraina med ett enda ord. Kanske inte så konstig, då utrotningskriget på andra sidan havet passar narrativet om det krigiska väst dåligt.

Polisen verkar inte speciellt bekymrade inför lördagens stora demonstration, och visst får man snarare intrycket av förvirrade hippies än hårdbarkade kravaller, men det finns också sinistrare element i bakgrunden.

Nästa vecka planerar även den alldeles nystartade vänstergruppen ”Shut down Nato”. Vem som ligger bakom och hur gruppen finasieras är oklart och deras enda syfte tycks vara att störa ut mötet i Helsingborg. Rörelsen försöker locka utländska demonstranter, förespråkar olika former av motstånd – från totalvägran till strejker, sabotage och konfrontationer – och ”kommer själva besluta vilka typer av motstånd som är legitima”. Mot ett medlemskap i en försvarsallians, beslutat i demokratisk ordning.

Ingen kan på allvar tro att de här människorna har ett gott syfte, eller vill oss väl.

Men så är inte heller den så kallade fredsrörelsen så intresserade av fred. Inte riktig, varaktig, demokratisk fred. Det de egentligen förespråkar är den starkes rätt, Rysslands rätt, att utplåna Ukraina och sedan fortsätta vidare in i Europa. Och att Sverige med till alla till buds stående medel bör försöka blidka despoten i Kreml för att skydda vårt eget skinn – oavsett hur många av våra grannländer vi måste offra för att komma dit.

Amanda Wollstad är chefredaktör för Svensk Tidskrift