Sten Niklasson: Brott och straff

Detta är del ett i en serie om tre

Finns det ett samband mellan stora fötter och argsinthet? Eller mellan buskiga ögonbryn och låg moral?

Visserligen värjer sig säkert många mot föreställningen att en människas yttre skulle visa på inre egenskaper. Samtidigt accepteras utan större betänkligheter denna koppling i exempelvis litterära beskrivningar. Hjältedygderna mod och handlingskraft förknippas vanligen med kraftig haka, fast blick och breda skuldror. Hög panna anses tyda på intelligens i motsats till lågt hårfäste. Rak hållning och skarp profil påstås ofta visa på ett ädlare sinnelag än krum rygg och trubbnäsa. Tunna läppar anges inte sällan vara ett tecken på snipighet, medan fylliga läppar sägs känneteckna lättsinne och lust. Detta, ofta försåtliga sätt, att via en persons yttre beskriva hennes personlighet, är vanligt också i modern litteratur.

År 1876 publicerade den italienske militärläkaren och sedermera psykiatriprofessorn Cesare Lombroso en bok med titeln ”L´uomo delinquente”. I denna skrift, som skulle få en häpnadsväckande inverkan på utvecklingen inom både kriminologin och psykiatrin, drar han med stöd av obduktionsiakttagelser slutsatsen att brottslighet är ett naturfenomen. Han tyckte sig nämligen ha funnit att brottslingar i flera avseenden liknade primitiva, förhistoriska människor och dessas släktingar aporna. Stora öron, långa armar, svagt utbildat hakparti, kraftig behåring, kindpåsar och onormalt stora fötter kännetecknade enligt Lombroso en ”atavistisk” varelse. Med detta uttryck menade han en människa med egenskaper från ett tidigare utvecklingsstadium, under vilket överlevnaden krävde ett handlande som är oacceptabelt i ett socialt utvecklat, modernt samhälle. Gärningsmannen var med andra ord född brottslig och kunde därför inte klandras för sina handlingar. Men på grund av de fysiska skillnaderna i förhållande till laglydiga medborgare var förbrytare lätta att känna igen. Därför kunde samhället redan i förväg identifiera dem och hindra dem från att begå brott. Denna åtgärd var inte att betrakta som vedergällning, utan som samhällets sätt att skydda sig.

Den produktive Lombroso fortsatte ivrigt att utveckla sina teorier på allt vidare områden. Efter att ha konstaterat att prostituerade ofta hade långa tår med gripförmåga precis som många aparter, började han på allvar studera kvinnliga lagbrytares fysiska kännetecken. I en bok utgiven 1909 hävdade han att flertalet kvinnor inte är kriminella. De som är det är ofta engångsbrottslingar, men de få kvinnor som har atavistiska drag är mera hänsynslösa än män och svårare att upptäcka. Den läsare som möjligen instämmer i dessa slutsatser sätter förmodligen kaffet i vrångstrupen, när Lombroso förklarar att skälet till kvinnors relativa laglydighet är att deras ”naturliga passivitet” berövar dem den initiativkraft som behövs för att begå brott.

Lombroso påverkades i likhet med många andra under 1800-talets senare hälft av Charles Darwins utvecklingslära. Darwinisterna hävdade emellertid inte att vissa människor är moraliskt överlägsna andra. Denna uppfattning, ”Socialdarwinismen”, utvecklades av en fristående grupp med Herbert Spencer, Thomas Malthus och Francis Galton i spetsen. Det var från denna grupp Lombroso hämtade sin åsikt att evolutionen är ”de låga livsformernas väg mot högre livsformer”. Till de senare räknade Lombroso den vita rasen, som var den enda som nått ”den perfekta kroppsliga symmetrin”. Människor med svart eller gul hudfärg utgjorde enligt honom utvecklingssteg mot de vitas ultimativa fulländning.

Till de mera begripliga inslagen i Lombrosos idévärld hör hans uppfattning att egenskaperna fåfänga, vidskepelse och girighet tillhör ett primitivt utvecklingsstadium. Många skulle sannolikt dela hans åsikt att också vissa politiska riktningar tillhör denna kategori.

I verket ”L´uomo di genio in rapporto alla psichiatria” (1869) förklarade Lombroso vidare att många konstnärer som anses geniala präglas av nedärvda mentala rubbningar. Till stöd för sin uppfattning utnyttjade han en stor samling konst, ur vilken han isolerat ett dussintal för mentalt störda konstnärer typiska drag. Frågan inställer sig hur många av dagens konstnärer, som skulle bli friskförklarade efter denna test.

Lombroso brukar ibland kallas kriminologins fader. Redan på 1500-talet hade emellertid läkaren Baptiste della Porte genom studier av människolik funnit ett samband mellan brottsbenägenhet och små öron, buskiga ögonbryn samt stora läppar. På 1700-talet försökte en annan ”fysiognom”, Johan Kaspar Lavater, leda i bevis att flackande blick, vek haka och arrogant näsa var typiska drag hos brottslingar.

Parallellt med fysiognomin utvecklades en annan metod, kallad frenologi, som gick ut på att med hjälp av skallens yttre form fastställa intensiteten i olika hjärnfunktioner. En väl utvecklad egenskap ansågs kräva stor plats i hjärnan, vilket kom till synes i form av en utbuktning på kraniet. Frenologerna Franz Joseph Gall och dennes elev John Gaspar Spurzheim ansåg sig kunna lokalisera ett 40-tal sådana funktioner, till exempel centrum för stridslystnad i form av en bula bakom örat, eller förmågan till erotisk utlevelse som en knöl vid skallbasen. Det fortfarande använda uttrycket ”gnugga geniknölarna” minner om denna lära.

Sten Niklasson är författare och tidigare generaldirektör