Amanda Wollstad: Nato bör inte ta ut några sorger i förskott

Mark Rutte balanserar åter på slak lina i Washington. Det är ingen avundsvärd roll han spelar, men många är nog tacksamma för att han så villigt tagit den på sig – inte minst bland ledarna för de övriga 31 medlemsländerna. Nato har nämligen inget att vinna på att skruva upp tonläget ytterligare; det klarar amerikanarna så bra själva.

Visst tar det emot att se generalsekreterarens fjäskande i amerikansk TV, och visst kan man på goda grunder ifrågasätta om han ibland inte går över gränsen. Men han är inte känd som ’Teflon-Mark’ i hemlandet för intet.

Det är dessutom svårt att tro att det inte finns någon övergripande strategi och dialog kring vem som spelar vilken roll inom alliansen. Nog går det att föreställa sig ett upplägg där Rutte spelar den inställsamma, ’goda’ allierade som förstår den amerikanska administrationens bevekelsegrunder precis – i kontrast till de surmulna och formalistiska europiska ledarna som har mage att ta presidenten på orden och inte förmår uppskatta hans strategiska geni. När Rutte skickas att smeka Trumps ego slipper medlemsländernas ledare göra det samma, till gagn för både deras egna politiska karriärer och för alliansens trovärdighet i övrigt. Det må vara osmakligt, men det kan fortfarande vara smart.

Det finns de som argumenterar för att det enda språk den amerikanska administrationen förstår är makt. Så enkelt är det tyvärr knappast. Makt och styrka är inte digitalt, och här spelar också den amerikanska administrationens oresonliga – men djupgående – förakt för Europa in. Visst sitter majoriteten av de övriga Nato-länderna med det moraliska trumfkortet på hand, men det spelar mindre roll om övriga runt bordet spelar ett helt annat spel.

Även om Trump inte formellt har makten att lämna Nato – kongressen passade på att driva igenom lagstiftning som kräver två tredjedelars majoritet för att lämna alliansen efter Trumps första mandatperiod – så har han stor frihet att dra tillbaka styrkor och lämna interna samarbeten.

Europa måste förbereda sig på ett slutligt sammanbrott av den transatlantiska länken, därför att vi måste förbereda oss på alla eventualiteter och för att vi faktiskt måste kunna ta ansvar för vår egen säkerhet oavsett hur situationen i USA utvecklar sig. Nato är en kraft att räkna med även när det stormar internt i alliansen, och Sverige bör fortfarande vara glada över att vi hann in i värmen innan dörren stängdes. Men Europa har samtidigt ingen anledning att göra något för att påskynda det transatlantisk sammanbrottet – tvärt om.

Vad kritikerna missar är att bakom kulisserna fortsätter det mesta precis som vanligt. Nato-samarbetet fortskrider, utbildningar och övningar fortsätter som vanligt, skarp verksamhet koordineras och underrättelser utbyts. Senast i veckan var försvarsminister Pål Jonsson på besök på Natos högkvarter JFC Norfolk, bland annat för att träffa de drygt 25 svenska officerare som börjat sin tjänstgöring i alliansens hjärta. Den dagliga verksamheten flyter på som den ska, och gör Europa säkrare.

I november hålls det mellanårsval i USA. Det är förvisso eoner av tid fram till dess, och det finns inga egentliga garantier för vad som händer sedan

Men en dag kommer även denna kris att vara över, och ju färre broar som hunnit brännas innan dess desto bättre. För oss alla.

Amanda Wollstad är chefredaktör för Svensk Tidskrift