Mats Fält: Vår granne i öster

Churchills försök att definiera Ryssland på hösten 1939 är fortfarande relevant – en rebus insvept i ett mysterium inuti en gåta. Det handlar dock mer om hur svårt omvärlden har att förstå landet och dra konsekvenserna av denna analys, snarare än att just Ryssland skulle vara ett ovanligt utmanande studieobjekt. Härskarna i Moskva lever i samma värld som vi andra och det går dess värre inte att teleportera deras problematiska statsbygge till någon annan planet.

Två aktuella filmer tar sig an vår granne i öster. I ”Två åklagare” skildras hur en ung jurist upprörs över stalintidens övergrepp och försöker göra något åt saken genom att själv besöka maktens centrum i Moskva.

Typiskt nog är den händelse som får hans känslor att svalla de orättvisor som drabbat en sedan länge trogen lokal partimedlem. En av alla dessa hundratusentals som varit diktaturens villiga hantlangare när terrorsystemet byggdes upp till priset av miljoner oskyldigas liv. Liksom i Chrustjovs tal på den 20:e partikongressen är det Stalins brott mot partikamraterna som upprör mest.

Den unge advokaten lyckas mot alla odds få träffa statsåklagaren Andrej Vysjinskij. Bara det är högst osannolikt. Den oväntat välskräddade Vysjinskij, som själv ledde moskvarättegångarna 1936-38, svarar diplomatiskt på den unge advokatens frågor men besöket ger naturligtvis inga konkreta resultat.

Filmen har fått beröm för hur den skildrar den underliga stämningen i lillefars totalitära stat under de stora utrensningarnas tid. Det stämmer men utgångspunkten för historien underminerar samtidigt verkets trovärdighet. Slutet är tragiskt på ett sätt som stämmer överens med hur det säkert ofta gick till när motsträviga medborgare skulle tas om hand. Att däremot en ung välutbildad jurist skulle tro att han själv skulle kunna få terrorn att stanna i sina hjulspår är fullständigt orealistiskt. Att bönder på 1700-talet ibland trodde att tsarens onda rådgivare var det enda problemet är någonting annat. Så kan ingen tänkande sovjetmedborgare ha resonerat.

Vår utrikesminister Östen Undén upprördes efter kriget förvisso av att andra inte riktigt litade på ministerkollegan, den vänlige herr Vysjinskij. Undén var dock svensk jurist och skrämmande naiv i sina kontakter med sovjetsystemets företrädare.

Den andra filmen ”Trollkarlen i Kreml” skildrar hur Vladimir Putins maktställning successivt byggts upp med hjälp av lögner och massiv propaganda. Historien skildras ur en av de närmaste männens perspektiv, en man som just ansvarat för propagandaapparaten.

Till skillnad från ”Två åklagare” så har historien i betydligt högre grad sannolikhetens prägel. Vi får följa hur politiken blir allt mindre demokratisk och hur allt fler delar av samhället inordnas under Kremls direkta eller indirekta kontroll. Putin som först ses som ett redskap för andra tar över taktpinnen och förvisar sina tidigare överrockar till statistroller – i bästa fall. Han är kanske inte briljant men uppenbart kompetent och dessutom hård och skoningslös.

Det är lätt att dra en parallell till Hitlers nära medarbetare rustningsministern Albert Speer. Han påstod själv, vilket man bör vara mycket skeptisk till, att han egentligen inte stod bakom partiets rasism men han kunde trots det först mot slutet lämna den innersta kretsen. Närheten till makten och spänningen i centrum gjorde det mycket svårt att välja en annan väg. Putins propagandachef agerar på samma sätt. Han är egentligen ganska liberal men förblir ändå ett villigt redskap när makten blir allt mer totalitär. Maktens tjusning är alltför stark. Dessutom blir det successivt allt farligare att hoppa av.

”Trollkarlen i Kreml” lär oss nog en del om hur en osäker man med en problematisk uppväxt kunnat bli den nye självhärskaren i Kreml. Vi får både fängslande och tragiska inblickar i hur ett Moskva där allt under några år var möjligt åter igen blir en stad kontrollerad av statens politiskt styrda polis. Många repliker hänvisar till behovet av en stark hand vid rodret men det är nog mest, som nästan alltid, en ursäkt för att döva det dåliga samvetet.

Världen skulle verkligen behöva ett Ryssland styrt i folkets intresse. Till det målet är det fortfarande mycket långt.

Mats Fält är förtroendevald i Tyresö Kommun