Stefan Olsson: Ett krig utan syfte och utan slut?

Krig utvecklar sig sällan som planerat. Det gäller nu även för Trumps krig i Iran. Kraftigt ökade bensinpriser hemmavid var säkerligen något som han ej hade med i beräkningen. USA och Israel underskattade Irans förmåga att slå tillbaka, och nu är vi därför i en situation där vi inte vet hur kriget kommer att sluta.

Fortfarande oklart varför kriget startades, men Iran kommer ej att demokratiseras

Jag har under två veckors tid haft nöjet att ha New York Times som morgontidning och artiklarna om kriget är desamma varje dag. Allt är osäkert och ingen vet egentligen vad administrationen tänker sig är ett bra slut på kriget.

För Israels del är det enklare att förstå varför kriget förs. Iran hotar Israel med utplåning och har börjat tillverka kärnvapen och ballistiska missiler för ändamålet. Alltså är det en fråga om överlevnad. För USA:s del är det lite mer oklart vad man vill uppnå. USA hade kunnat hota Iran med total utplåning om de använder kärnvapen på samma sätt som man en gång i tiden hotade Sovjetunionen. Möjligen skulle skillnaden mellan den iranska regimen och Sovjetunionen vara att Iran leds av ett prästerskap med en apokalyptisk tro på att världen går mot en stor gigantisk slutstrid mellan gott och ont. Det skulle i så fall göra att taktiken med MAD, mutual assured destruction, ej fungerar om det är så att den iranska regimen inte har något emot att offra sig själv i tron att Gud kommer att rädda alla rättrogna efter döden. Jag vet inte om det är så det iranska ledarskapet tänker, men om, ja, då måste det avväpnas inte bara för Israels skull utan för världens.

En sak som man emellertid tyvärr kan säga är ganska säker är att det inte blir någon regimförändring i Iran den här gången heller. Den islamistiska regimen består inte bara av några enstaka ledare utan av en kraftig våldsapparat som inte har några problem med att massakrera den egna befolkningen. Regimen har under de senaste månaderna dödat långt fler civila än vad USA och Israel har gjort. Denna hårda kärna har inte visat några tecken på inre sammanbrott och kan i så fall bara kastas över ända genom folklig revolution eller inbördeskrig.

När länder går från diktatur till demokrati har det ofta handlat om att den gamla regimen sett sin egna diktatur som ett slags nödlösning i väntan på att landet ska vara moget för demokrati. Så är det emellertid inte med den iranska regimen. Regimen är teokratisk. Prästerna ska ha den yttersta makten. Ej folket. Det går alltså inte att försöka övertyga regimen om att den borde lyssna på vad folk faktiskt vill.

USA står ensamt i onödan

Vad ska ske med Hormuzsundet och oljepriset? Det är mycket osäkert. Ökningen av oljepriset har dämpats genom att världen använt sina reserver, men hur länge räcker de? Sundet kan inte vara blockerat för civil sjöfart hur länge som helst.

Trump har frågat om Natoländerna kan tänka sig att ställa upp med minröjning. Men i stort sett alla europeiska ledare har sagt att de inte vill delta i ett krig som de själva inte har startat. Det kan man förstå med tanke på det uppträdande USA visade prov på vid inledningen av året med det stora bråket om Grönland.

Jag hoppas att detta blir ett uppvaknande för Trump och kretsen omkring honom. De har förvisso till stor del haft rätt i sin kritik mot Europa när det gäller de europeiska Natoländernas underlåtenhet att investera i sina försvar. Men även USA har begränsade resurser, och kommer sannolikt att behöva ha hjälp med patrullering av Hormuz.

Den uppkomna situationen där USA står ensamt hade dock kunnat undvikas. Man kan här jämföra med hur George W Bush gjorde inför invasionen av Irak. Då gick han inte bara först till FN:s säkerhetsråd för att åtminstone försöka få internationellt stöd för sin sak, utan han samlade en “koalition av frivilliga” som hjälpte honom. Här ingick exempelvis Danmark. När invasionen startade och USA fick många problem på halsen var landet ändå inte ensamt.

Bush visste mer om vari USA:s säkerhetspolitiska storhet ligger än vad Trump gör. USA är till skillnad från tidigare imperier i historien inte ett land som underkuvar andra och tvingar dem att vara allierade. USA:s militära imperium bygger på frivilliga och fredliga samarbeten. USA har därför omkring 128 militärbaser världen över i 55 olika länder. Denna strategiska resurs är helt unik, och det är framför allt detta som har gjort USA till världens enda supermakt.

Infogar här en bild som kommer från amerikanska kongressens forskningsavdelning, som visar USA:s närvaro i Stilla havsområdet. Ingen av dessa baser har USA behövt tvinga sig till utan bygger på samarbeten med värdländerna. Trump och hans strategiska rådgivare gör emellertid sitt bästa för att fjärma sig från alla sina allierade.

Dyra missiler versus billiga drönare

Ytterligare en aspekt som är värd att uppmärksamma när det gäller det nya gulfkriget är återigen hur effektiva de billiga drönarna är. USA och Israel är givetvis överlägsna när det gäller traditionella stridskrafter. USA vinner kriget utan att ha behövt sätta in en enda soldat på marken. Det är teknologisk överlägsenhet som är skälet till detta.

Ändå har nu denna överlägsenhet haft problem med att hantera de iranska shaheddrönarna, även kallat kamikazedrönarna. De flyger långsamt och är var och en för sig lätta att skjuta ned, men eftersom de är enkla att tillverka kan Iran skicka många. Iranska shaheddrönare är vad också Ryssland använder dagligen mot Ukraina.

USA:s mest kända luftvärnssystem heter Patriot, vilket också är det system som Sverige använder. Detta kan utan några som helst problem skjuta ned drönarna men varje missil kostar 40 miljoner kronor! Jo, de kostar verkligen så mycket! Det är därför som Ukraina har utvecklat en billigare lösning med motdrönare som “bara” kostar omkring 30 000 kr.

Det här är viktiga lärdomar menar jag. Vår motståndare i händelse av krig är Ryssland som använder just shaheddrönare. Det är därför givet att vi måste investera i den teknologi som ukrainarna har utvecklat.

Inget slut i sikte

Blir det ett slut på kriget snart? Det framgår av Trumps många uttalanden på sitt egna sociala medium, Truth Social, att han själv vill att det ska bli så kort som möjligt. Han har flera gånger sagt att det nästan är slut.

Men sanningen är att det i skrivande stund inte finns någon lösning på hur vi ska få tillbaka normal trafik i Hormuzsundet. Irans militära förmåga är kraftigt reducerad efter de amerikanska och israeliska bombningarna, men den är inte utslagen helt och hållet. Det gör att Iran kommer att kunna beskjuta fartyg i sundet alltjämt. Shaheddrönarna är billiga att tillverka och sjöminor kan läggas ut av vilka båtar som helst, även civila. Som det ser ut just nu kommer det att behövas patrullering i sundet. Om USA inte får hjälp med det riskerar vi att få en situation som påminner om hur det var när USA hade tagit över Irak. USA stod som segrare men fick ändå utstå attacker av tusentals vägbomber. Här blir det amerikanska flottan som på liknande sätt ständigt kommer att bli attackerad av små drönare. Hur länge kommer den att orka med det?

Stefan Olsson är fil. dr i statskunskap och riksdagsledamot (M)

Texten publicerades ursprungligen på Stefan Olssons Substack.

Några läsvärda länkar:
Iran’s War Strategy: Don’t Calibrate—Escalate, CSIS.
Defending the skies of the Arab Gulf states, IISS
Why Iran’s disruption of the Strait of Hormuz matters, Brookings institute