Daniel Nadj: Autokratin är Rysslands sonderweg

Få länder har som Ryssland formats av autokrati: ett samhällssystem byggt på föreställningen att staten finner sin enhet och vilja i en enda härskare. Genom stora delar av den ryska historien har tsaren förkroppsligat statens auktoritet. Det är en härskarmodell som skiljer sig både från väst- och centraleuropeiska traditioner, där statens makt antingen begränsats av rättsstatliga institutioner och civilsamhälle eller underordnats aristokratiska klassintressen, och från den kinesiska, där den starka staten i högre grad varit opersonlig och förankrad i en varaktig byråkratisk ordning.

I Den ryska autokratins uppgång och fall (Nössemark: Irene Publishing, 2025) undersöker sociologen Per Månson hur denna tradition uppkom i Ryssland på 1200-talet och under de följande århundradena befästes, utmanades och slutligen avskaffades med februarirevolutionen 1917. Den 700 år långa analysperioden rymmer mongolernas underkuvning av Ryssland, framväxten av storfurstendömet Moskva, Ivan IV:s skräckvälde och perioden känd som den stora oredan i början av 1600-talet. Den innehåller även Peter den stores modernisering av Ryssland, Katarina den storas allians med adeln och Alexander II:s avskaffande av livegenskapen. Den omfattar vidare krigen med Polen-Litauen, stora nordiska kriget, Napoleonkrigen, Krimkriget, rysk-japanska kriget och första världskriget. Genom allt detta löper böndernas situation som en röd tråd i boken, vars exploatering Månson ihop med den politiska autokratin ser som de två viktigaste institutionerna för den ryska samhällsmodellen (s. 14–15).

Den som väntar sig en framställning som uttalar sig om samtidens Ryssland kommer att bli besviken. Redan på inledningens första sida slår Månson fast att boken inte avser att utreda huruvida autokrati är ett lämpligt begrepp för att beskriva vare sig Sovjetunionen eller dagens ryska federation (s. 13). Den ryska autokratins uppgång och fall är en historisk bok. Att det behöver understrykas säger möjligen mer om den övriga svenska Rysslandslitteraturen än om Månsons bok.

Sanning med modifikation

Genom att citera den polske historikern Moshe Lewins ord att “Ju snabbare och mer grundligt du förändrar, desto mer av det gamla måste du återskapa” avslöjar Månson visserligen att boken implicit har något att säga även om den senare ryska historien (s. 10). Bokens titel är därmed en sanning med modifikation. För föll egentligen den ryska autokratin i februari 1917? Till formen må den ha avskaffats när Nikolaj II abdikerade och en provisorisk regering tog makten. Men det autokratiska innehållet i det ryska samhället kunde denna regering inte avskaffa mer än en människa kan hoppa över sin egen skugga. Den kunde bara hoppas att den nya politiska formen skulle få återverkningar på det ryska samhällets innehåll. Sovjetunionens senare historia krossade dock illusionerna om att det “år noll” som 1917 i någon mening utgjorde, innebar ett totalt brott med tsarväldets autokratiska fundament.

Månsons bok är emellertid skriven med ambitionen att analysera historien utan hänsyn till dess utfall. Strävan är att skriva historia framifrån, utifrån de samtida aktörernas perspektiv. Månson ansluter därmed till ett traditionellt ideal inom historieskrivning: att rekonstruera historien i all dess oordning, snarare än att blottlägga dess dolda strukturer.

Tsarrysslands historia framstår på det viset som en samling cykler av politiska kriser och mer eller mindre lyckade reformer som avlöser varandra. De mindre lyckade var i klar majoritet. Det var inte brist på förändringsiver som orsakade samhällsutvecklingens tröghet i Ryssland. Dessa strävanden stoppades dock ofta av omständigheterna, som när Alexander I:s planer på att liberalisera Ryssland i början av 1800-talet avbröts när Napoleonkrigen bröt ut. Månson ser i Alexander I:s styre en förlorad chans att avskaffa livegenskapen och inrätta ett parlament, reformer som senfärdigt genomfördes ett halvsekel respektive ett sekel senare (s. 152–153).  

Månson återkommer till enskilda händelser som, om slumpen velat annorlunda, kunde ha lett den ryska historien åt ett annat håll. Ivan IV:s mord på sin son i ett vredesutbrott satte i gång en händelsekedja som mynnade ut i den stora oredan och Romanov-dynastins uppstigande på tronen 1613 (s. 57–61). Ett annat berömt vägskäl i den ryska historien är Peter den stores dödsögonblick, som enligt legenden inträffade precis när han på sin dödsbädd börjat skriva “Lämna allt till …” (s. 108). Vem han avsåg kan vi bara spekulera om, men en efterträdare som byggt vidare på Peters reformer kunde ha satt Ryssland på en annan bana än det århundrade av palatsrevolter som följde.

Ett annorlunda land?

Samtidigt innebar detta inte att Ryssland stod stilla. Att Tsarryssland befann sig i evig stagnation är en idé som Månson övertygande utmanar. Dock bestämdes utvecklingen av andra faktorer än i Västeuropa. Både kodifieringen av livegenskapen 1649 och dess avskaffande 1861 handlade exempelvis i hög grad om att stärka Rysslands militära förmåga utifrån samtidens förhållanden (s. 225). I Västeuropa drevs motsvarande utveckling av städernas och borgarklassens tillväxt.

I avsaknad av en inflytelserik borgarklass såg relationerna mellan klasserna annorlunda ut i Ryssland. Alliansen mellan tsaren och bönderna är ett återkommande tema i boken. Dynamiken där tsaren av bönderna sågs som en beskyddare omgiven av illasinnade adelsmän präglade Tsarryssland fram till 1917. Denna föreställning hängde samman med idén om tsaren som helig, vilket blev en av tsarernas viktigaste källor till legitimitet, särskilt från att Moskva efter Konstantinopels fall 1453 framträdde som den ortodoxa världens centrum. Med det följde en betoning på tsarens person. Tsarerna såg samtidigt till att kyrkan successivt underordnades staten, en process som fullbordades under Peter den store (s. 107).

Inte heller adeln kunde på sikt utmana autokratin. Ivan IV försvagade den gamla jordägande aristokratin kraftigt på 1500-talet genom massavrättningar och tvångsförflyttningar. I stället premierades en tjänsteadel som gjordes beroende av staten genom att tilldelas jord i utbyte mot militärtjänst (s. 63–64). Från andra hälften av 1700-talet befriades adeln från livslång statlig tjänst, en eftergift som syftade till att integrera adeln i det autokratiska systemet (s. 122, 130).

Resultatet blev ett pyramidliknande samhälle, där tsaren befann sig på toppen. Därunder fanns kyrkliga eliter och olika adelsskikt. Längst ner fanns en massa av bönder och från 1800-talet en industriarbetarklass i städerna. Enbart den sistnämnda gruppen hade genom sina knappa levnadsförhållanden ett motiv till förändring.

Enligt Månson är det dessa element, autokratin och böndernas exploatering, som utgör Rysslands sonderweg (s. 14). Vad ligger då till grund för denna nationella karaktär? Trots bokens starka aktörsfokus betonar Månson i slutändan strukturella förklaringar. Det framgår när han tillbakavisar tanken på att en skicklig statsman som Piotr Stolypin hade kunnat rädda Tsarryssland från undergång med rätt politiska reformer (s. 321). Problemen som plågade Ryssland kan i Månsons ögon härledas till sociala förhållanden: till en klasskonflikt mellan den jordägande adeln och bönderna (s. 307). Bara en social reform, en jordreform där bönderna gavs äganderätt till marken de brukade, hade med andra ord kunnat rädda regimen.

Vägen mot kollaps

Möjligen ligger det, som Månson antyder, i sakens natur att ett så stort och heterogent rike behövde ett strikt hierarkiskt politiskt system för att kunna överleva (s. 129). Men det kan bara vara en delförklaring till varför Ryssland utvecklade sin politiska kultur. Boken pekar dock också, ibland indirekt, på ett annat strukturellt problem: den kroniska osäkerheten kring tronföljden. Länge stod en lateral arvsrätt, där det äldsta syskonet gavs rätten till tronen om härskaren avled, mot en vertikal arvsrätt, där tronen ärvdes av det äldsta barnet. Peter den store ändrade ordningen så att tsaren själv utsåg sin efterträdare (s. 107). Pavel I ändrade sedan tillbaka till en i huvudsak vertikal arvsrättsprincip (s. 131).

Otydligheten kring tronföljden bäddade för konflikter mellan tronpretendenter och gjorde staten sårbar. Händelser som i ett system med stabilare successionsregler sannolikt hade utgjort hanterbara hinder blev till existentiella kriser för den ryska staten. Den stora oredan är det mest dramatiska, men långt ifrån det enda, exemplet. Att denna period ändå har en särställning i den ryska historien beror på spåren den satte i de efterföljande tsarernas psykologi. Hotet om en liknande katastrof gödde de ryska härskarnas misstänksamhet. Här finns en avgörande skillnad mot Kina, där dynastier kunnat falla utan att statsapparaten riskerat att kollapsa.

För Tsarryssland kom kollapsen till slut 1917. Systemets motsägelser hade länge varit uppenbara. Å andra sidan hade autokratin parerat alla tidigare försök till förändring. Protesterna under revolutionen 1905 hade visserligen resulterat i eftergifter i form av en konstitutionell ordning och ett parlament. Men dessa var i stor utsträckning skenreformer, vilka åsidosattes av regimen när det ansågs nödvändigt. 

Som alltid när den utlösande händelsen kopplad till en större omvandling analyseras var en mängd tillfälligheter inblandade i februarirevolutionen 1917. Systemets natur var inte annorlunda än decennierna dessförinnan. 1917 var dock trycket på regimen större än någonsin tidigare genom världskriget. Vintern 1916–17 började även regimvänliga aktörer omfamna idén om en regering ansvarig inför parlamentet. Men Nikolaj II vägrade. Den 23 februari bröt oroligheter ut i Petrograd till följd av livsmedelsbrist. Inom några dagar övergick de till ett uppror mot regimen. När tsaren väl insåg allvaret hade stora delar av armén redan gått över till upprorsmakarna. Då var det, som Månson konstaterar, för sent att göra något åt saken (s. 370–375, 379, 383–384).

Daniel Nadj är fil. master i historia