Rolan Jusupov: Drottning Kristinas maximer är eleganta – men också malliga

Av någon anledning ägnade jag vargavintern åt drottning Kristinas tankeformuleringar, som litteraturkritikern Horace Engdahl har översatt och gett ut med titeln Maximer (2019). I år är det händelsevis 400 år sedan drottningen föddes. Hon anses vara en av Sveriges mest färgstarka och omstridda regenter; hennes abdikering år 1654 är självklart en av orsakerna.

Styrkan med drottningens tankeformuleringar – eller maximer som de också kallas – är stilen. De är lättsmälta. Ledigt skrivna, men också pikanta: ”Kärlek och äktenskap är praktiskt taget oförenliga” kunde hon meddela. Drottningen skriver också att  ”nunnor och gifta kvinnor är lika olyckliga, fast på olika sätt.” Och att ”Högmodet är ädelt. Det skäms över dåliga handlingar”. Med samma självklara ton ansåg hon att ”av filosofin blir människan varken bättre eller sämre”, underförstått att själen aldrig kan förändras (något som även Spielberg eventuellt antyder när en tysk nazist spelar Bach i bottenvåningen medan kollegorna mördar de kvarvarande i bostadshuset, i en av sina mest minnesvärda scener i Schindlers List.)

Så här 400 år senare kan vi förstå att flera av drottningens tankar saknar empiriskt stöd – sålunda kan man undra om hon emellanåt inte intar ett svartvitt tänkande? – men det spelar mindre roll. De ska tolkas i sin 1700-talskontext, där världen fortfarande sågs genom ett öga, varför drottningens maximer måste benämnas som rebelliska och intressanta. Men varför valde hon egentligen att avsäga sig kronan, endast 27 år gammal?

Historikern Eva Haettner Aurelius menar i sin gedigna biografi att Kristina såg sig själv som försoningsoffer och ville rädda Sverige från inbördeskrig. I den antika tragedins anda. Men i sitt förord till drottningens samlade maximer håller deras översättare Horace Engdahl inte med. Han ser väldigt lite av ett offerlamm i Kristinas olika skildringar av sig själv.

Engdahl har en poäng. Det räcker att titta på drottningens självbild och beteendemönster för att se att de egenskaper som framträder, förutom nyfikenhet, oräddhet, kunskapssökande och bildningshunger, otvivelaktigt också inkluderar en dos av narcissism och världsfrånvänd elitism. Hon ville ständigt synas, höras och framstå som bäst. Var oerhört mån om att styra och kontrollera detta. När drottningen konverterade till katolicismen bytte hon även namn till Kristina Alexandra, efter Alexander den Store.

Orsaken? I den grekiske erövraren såg hon en närmast gudomlig gestalt som stod över moralen och mänskligheten. Givetvis ansåg hon sig själv tillhöra denna ”utvalda” krets av personer. Därutöver vet vi att drottningen inte alltid agerade så klokt och balanserat som hon ville framstå i sina maximer. Ingenstans reflekterar hon över att hon föddes rik, var elev till den svenska statens fader Axel Oxenstierna och inte minst dotter till Gustav II Adolf.

Engdahl menar också att Kristina under sin tid som regent kulturellt förfinade Sverige genom sitt engagemang på balett, teater och andra dyra aktiviteter som riddarspel och musik. Men man kan undra hur fint det var när landet i övrigt var rätt fattigt och outvecklat?

Jag menar att drottningen abdikerade säkerligen därför att hon insåg att livet var kort och ville att det skulle vara fritt, kul och individualistiskt. Detta i enlighet med de kulturpersonligheter hon gärna inspirerades av, ville associeras och umgås med. Jag tänker ibland på hur hon kontrasterar mot vår timide kung, Carl Gustaf, som är plikttrogen av sig, möjligen klippt och skuren för sin roll. Men jag kan ha fel.

Enligt Engdahl handlade abdikeringen snarare om principiella skäl. Drottningen ville inte vara monark som kvinna. Hon ogillade sitt eget kön. Men det gällde inte så mycket könet i sig, utan det kvinnliga, kläderna, koderna. Samtidigt tackade hon Gud för att hon slapp födas till sexmissbrukare och alkoholist, något hon menade att alla män i omgivningen var. Hur ska detta förstås? Var drottningen queer? Asexuell? Forskning tyder på att så ej var fallet. Stundvis hade hon känslor för män, eventuellt sexuella sådana. Var drottningen psykiskt sjuk, som författaren Sven Stolpe hävdade? Nejdå. Hon var helt normalt funtad, kunde man se efter att ha undersökt hennes skelett. Hon var bara mest obekväm med allt som rörde dessa frågor. Hon hade helt enkelt otur med den epok hon föddes till. Nog skulle den romerske diktaren, Ovidius, blir inspirerad av hennes om inte tragiska så åtminstone sorliga livsöde.

Tillbaka till maximerna, tankeformuleringarna, visdomsorden, eller vad man vill kalla dem, vilket Svenska Akademiens ordlista definierar som ”levnadsregel, grundsats, tänkespråk”. Ja, den finurliga genre som satt Kristina på den litteraturhistoriska kartan. Drottningen skrev uppemot 1500. Finns spår av originalitet?

Jadå. Till exempel skriver hon mycket insiktsfullt att ”det är att älska varandra bra litet att älska någon mer än tillbörligt.” Tanken – att man bör balansera sina känslor – hittas även hos Shakespeare. I dramat om Cordelia agerar Cordelia rättframt men för sin egen del tyvärr allt för olyckligt. Hon säger till sin pappa att hon självklart älskar honom, men inte på ett fanatiskt sätt utan på ett sunt sätt. Men det går bevisligen inte hem hos kungen, tvärtom. Hon blir arvlös. Shakespeare kände Kristina knappast till, då han dog tio år före hennes födelse 1626.

Men drottningen kommer också med självklarheter. Som när hon skriver att alla någon gång ljuger. Eller ta denna maxim: ”Ju mer du plågar din kropp desto mindre lyder den dig”. Hon skriver också: ”Att inte vara någons tjänare är en större lycka än att vara herre över hela världen.” Detta säger väl sig självt? Samtidigt kunde Kristina leverera maximer av klassiskt snitt, ett tecken på att hon var bevandrad i antiken. ”De som tar vara på det goda i allting är förnuftiga och lyckliga.” Det är en toppen beskrivning av stoicismen. Man bör gilla läget. Eller som Lasse Lucidor säger:  ”Skulle jag sörja då vore jag tokot”.

Nej, sörja ska man inte göra i livet, inte ens när man fryser ihjäl i Stockholm och umgås med drottning Kristina. I alla fall inte om man gör som Descartes, den store filosofen som kom till Stockholm i februari 1650, umgicks med drottningen som vän – och dog i lunginflammation.

Rolan Jusupov är liberal skribent