Amanda Wollstad: Mat som inte äts kan aldrig vara nyttig

Till slut har grumsandet om vegetarisk mat i skolorna nått ministernivå. När allt annat blir viktigare än smaken slutar barnen att äta, och vad spelar det för roll att man uppnår diverse miljömål, certifieringar och besparingskrav om maten får slängas och barnen inte kan koncentrera sig i skolan? Diskussionen är bra och nödvändigt, men också bredare än så.

För när teorin kring klimatpolicy, dyra stämplar och fina visioner går före måltidens praktik är det ytterligare ett tecken på att politiker och tjänstemän tappat det som faktiskt betyder något: de människor de är satta att hjälpa.

I spåren av debatten om skolmaten kommer exemplen från en grupp som inte alltid har lika högljudda försvarare. Allt fler äldreboenden går också över till att enbart servera vegetariskt flera dagar i veckan, eller så ryker den välkända och uppskattade husmanskosten av andra skäl – som besparingar. Och plötsligt är den söndagsstek som tidigare varit veckans höjdpunkt ersatt av vegobiffar.

Näringsbrist bland äldre är ett stort problem, också i Sverige. Aptiten och orken blir sämre med åren och svikande hälsa. Det orsakar både mänskligt lidande och dyra merkostnader för kommuner och regioner. Stort fokus läggs vid forskning och omvårdnadsutbildningar på att skapa matglädje, att simulera aptiten och locka i patienter och brukare extrakalorier i form av feta såser och söta drycker. Det viktigaste är att de äter. Mat i vården ska vara god, lockande och näringsrik. Allt annat är faktiskt irrelevant.

Problemet är den instrumentella synen på individer, som faktiskt har preferenser, önskningar och egen agens. Barn, äldre och andra som av någon anledning är utlämnade till det offentligas försorg är inte anonyma grupper som kan användas för att uppfylla klåfingriga byråkraters politiska mål. Det är människor av kött och blod, som sunt nog inte låter sig vallas i ideologiska fållor.

Fed is best, brukar det heta när föräldrar med små barn sliter sitt hår över att telingarna inte äter enligt tallriksmodellen. Det gäller även senare i livet.  Näringen gör ingen nytta på tallriken. Behöver maten i skola och på äldreboenden vara lite insmickrande för att ätas, ja då är det insmickrande det nyttiga valet.

Det innebär naturligtvis inte att alternativ inte ska erbjudas. Att näring inte spelar någon roll, för unga och gamla kroppar. Men det är steg två. Steg ett måste rimligen alltid vara att få i sig tillräckligt med kalorier för att orka.

Vill de kommunala tjänstemännen införa vegonorm i personalmatsalen på kommunkontoret står det dem fritt. Invånarnas preferenser får de dock lära sig respektera, i synnerhet som de – till skillnad mot tjänstemännen – inte med enkelhet kan välja bort den dåligt kryddade linsgrytan.

Amanda Wollstad är chefredaktör för Svensk Tidskrift