13 februari 2026

Mats Lundahl: Dansösen med det allvarliga ansiktet och de leende höfterna

Den 16 februari i fjol dog en danslegend i Puebla i Mexico: Tongolele. I Sverige är det ingen som vet vem hon var, men hon hade en svensk koppling, dock inte bara. Om någon hade en kosmopolitisk familj så var det Tongolele.[1] Hon föddes som Yolanda Ivonne Montes Farrington i Spokane, Washington 1932. Hennes pappa, Elmer Sven Montes, hade en spansk pappa och en svensk mamma. Hennes egen mamma, Edna Pearl Farrington, hade i sin tur en engelsk pappa och en fransk mamma. Hennes mormor, Molly (egentligen Maeva), hade tahitiskt blod i ådrorna. Yolanda var predestinerad för en karriär i det exotiska facket. Hon blev dansös redan 1946 i San Francisco och utvandrade till Mexico samma år. I juli 1947 debuterade hon på innestället framför alla andra, El Tívoli, som Tongolele, femton år gammal och med en förfalskad födelseattest på tjugoett. Hon fick sitt första filmkontrakt samma år.

Tongolele var med i inte mindre än 31 mexikanska filmer, där hon i de flesta spelade sig själv, ofta med den populäre komikern Tin Tan (Germán Valdés) som danspartner,[2] till exempel i El rey del barrio [Kvarterets kung] från 1949,[3] där Tin Tan spelar en tjuv med mycket rymligt samvete (men på samma gång en social bandit). Tongoleles insats består i att hon utför en santeria– [den kubanska varianten av voodoo] dans, där hon simulerar en ceremoni där man offrar till Changó, åskguden.

1948 spelade regissören Roberto Gavaldón in Han matado a Tongolele [Tongolele har blivit dödad], där den 16 år gamla Tongolele är huvudpersonen, på rekordtiden två veckor och tre dagar.[4] Ramen är Teatro de Follies Bergerede la Ciudad de México, där hon dansar. Intrigen utspelas på två plan. På scenen är det mexikansk musik och dans och flamenco, och – givetvis – Tongolele. På det mer jordnära planet finns en slapp och konstgjord intrig där ett antal avundsjuka personer försöker döda henne. Filmen hade premiär 30 september 1948. Den uppskattades varmt av publiken och avskyddes av kritikerna; en del tyckte att det var årets sämsta film. Med tiden kom den att bli en kultfilm och när Yolanda Montes biografi kom ut hade den titeln No han matado a Tongolele [Tongolele har inte blivit dödad].[5]

Tidningen La Prensa i Panama kallade Tongolele ”en stormfågel i de eviga kontrasternas Mexico, där att visa naveln eller röra på höfterna som hon var en samhällsskandal i slutet på fyrtiotalet och satte etiketten exotisk på henne, en term som i USA – hennes fädernesland – var ekvivalent med nudist”.[6]

Den ”tongomani” som utbröt när hon uppträdde bidrog till att försvaga det härskna moraltabú som var förhärskande i Mexico. I Francos Spanien, där fromleriet frodades, bötfällde myndigheterna hennes arbetsgivare för att hon visade naveln, och en mexikansk skandaljournalist hävdade att ”det är Stalin som har sänt Tongolele” och krävde att alla skulle förena sig mot ”det onda”.[7]

Men Tongolele hade också sina försvarsadvokater. En var den kubanske sångaren Benny Moré, ”El Bárbaro del Ritmo”, som sjöng om henne i Mangolele,[8] ett nummer han själv hade skrivit:

Me gustan todas Jag gillar alla

Las mangoleles me gustan ya Jag gillar alla mangoleles

Me gustan todas Jag gillar alla

La Tongolele me gusta más Tongolele är den jag gillar mest

En annan var den store spanske författaren Max Aub, i exil i Mexico efter det spanska inbördeskrig som han berättade om i sin romanserie El laberinto mágico.[9] 1948 skrev han om Tongolele:

Mycket kort. Mycket liten, en mycket liten sak. Men i sin litenhet, i sitt lilla område, i sin storlek, är hon strålande. Hon har klass, personlighet, och … ”Det som man måste ha”. Och hon dansar … mycket bra – om det hon gör på scenen kan kallas dans. Hon dansar en dans som är lika gammal som människan; den som imiterar jordens rotation, fröets dans, magens dans, den eviga gravitationens dans.[10]

Aub konstaterade att Tongolele hade

… en utomordentligt vacker kropp … Men dessutom vet hon vad man ska ha den till och döljer det inte … Elfenbensfärgad och underbara kurvor. Och med musiken inombords. Hon går i takt, dansar. Och hon dansar som man måste dansa, inifrån och ut, och hon är själv den tilldragande rytmen …[11]

Tongolele på Cuba

Tongoleles mexikanska baktalare hade varnat henne för att åka till Cuba:

Men vad ska Tongolele göra på Cuba? Dansa? Det är som att sälja glass på Nordpolen. Det går hem i Mexico därför att här är publiken medgörlig och eftergiven. Där är det helt annorlunda. Dans och musik är för kubanerna som ett andra språk. Och dessutom: det är en del av deras natur. Det är de som för hela världen visar att de är arvingar till Euterpe och Terpsichore. De har inget att lära av Tongolele. Hennes höfter som här förvånar och förvirrar; där är hon en i raden. Vilken kubanska som helst, om hon ger sig katten på det, kan göra det som Tongolele gör …[12]

Tongolele brydde sig inte om varningarna. Hon kom till Cuba den 25 februari 1951 för att uppträda på Teatro Nacional och Tropicana. Den kubanska pressen lämnade henne inte i fred:

Tongolele på Teatro Nacional de Cuba. Det talas inte om något annat. Hon är veckans profil och hon kommer också att vara årets att döma av den entusiasm som härskar i folkets själ efter att ha varit närvarande vid hennes uppträdanden […] Tongolele är modeskapare. Hennes vita lock återfinns redan på många kvinnohuvuden. Hon är den aktuella figuren. Hennes fotografi återfinns i alla Havannas dagstidningar. Tongolele är ögonblickets oemotståndliga attraktion.[13]

Tongolele hade ett vackert ansikte inramat av ett svart, vågigt hår med en vit lock ovanför högra tinningen. (Lockidén hade hon fått när hon såg tjurfäktaren Luis Procuna, men Procunas lock var autentisk.) Hon hade en perfekt skulpterad, mycket vacker figur som hon behöll även upp i åren. På scenen bar hon bikini, ibland med små tygstycken framtill eller baktill, som en kortkort kjol. Hon gav sitt namn åt en ”glasbägare graverad med vällustigt formade kurvor” som kunde ”användas till allt från räkcocktail till glass”.[14]

Det var inte konstigt att Tongolele gjorde succé på Tropicana. Det var på Cuba som hon fick epitetet ”Dansösen med det allvarliga ansiktet och de leende höfterna”. Bakom kulisserna var emellertid saker och ting mera komplicerade eftersom Tongolele hade med sig sin egen koreograf, Héctor del Villar. Han var kuban men arbetade i Mexico. Tongolele kom livligt ihåg den spända atmosfären: ”Många av mina medarbetare i showen, både på Teatro Nacional och Tropicana, var lite älskvärda och talade nästan inte med mig.”[15]

Hennes debut på Tropicana kan inte ha varit enkel eftersom hon uppträdde efter ingen mindre är Josephine Baker. Allt gick emellertid bra, till den grad att hon inte kunde visa sig på stan utan att folk kom fram till henne. Till sist fick Havannas polis ingripa. ”Den kubanska polisen förbjöd mig att jag gick på gatan eller till affärer, eftersom de människor som följde mig ställde till trassel.”[16] Den kubanska pressen var fängslad av hennes uppträdanden:

Hon rör sig i en söderhavsrytm där hon lärde sig dessa sina unika danser. Tongolele är inte en afrikansk eller kubansk dansös. Sin höftrytm ärvde hon från Söderhavet. Man måste se henne. Det går inte att förklara det magnetiska inflytande hon har på det folkliga medvetandet. Man måste se och beundra henne, för att aldrig glömma henne.[17]

Bebo Valdés berättar:

1951 kom Tongolele till Havanna, kontrakterad av Alberto Ardura. Tongolele använde ingen orkester, bara rytm, men det var problem med trummorna, Ardura ringde upp mig och sa till mig: ”Lyssna Bebo, kan du sätta musik till Tongoleles nummer?”[18]

På Tropicana uppträdde Tongolele i showen La diosa pantera till Bebo Valdés arrangemang. Han kom ihåg:

Hon dansade indiangrejer, rumbor och sånt. Jag pratade med Héctor del Villar, Tongoleles koreograf. Vi jobbade på Tropicana till klockan fyra på morgonen och sedan stannade jag kvar med del Villar och ibland en stund med Tongolele. På tre dagar gjorde jag musiken och han koreografin till hennes nummer … Showen var inte jättestor men den var mycket framgångsrik …[19]

När Tongolele avslutade sitt uppträdande på Cuba återvände hon till Mexico. Hon hade tyckt så mycket om Bebos arrangemang att hon, 1952, bad honom att komma dit för att arbeta med henne, men det blev inget av därför att hennes manager, César ”El Chato” Guerra betalade för dåligt. ”Jag arbetade inte med Tongolele i Mexico. Jag gjorde några arrangemang åt henne men jag dirigerade aldrig orkestern på teatern där hon uppträdde. De ville bara ge mig tio dollar. Jag sade att det kunde jag tjäna på Cuba, och Cuba var mitt land. Det blev inget.”[20]

Bebo återvände till Cuba och Tongolele fortsatte sina uppträdanden inte bara i Mexico utan även i Europa och USA, både på scenen och på vita duken. Femtio- och sextiotalet var två mycket framgångsrika årtionden för henne. Hon blev en institution. Under 1952 medverkade hon i sex filmer. Därefter var hon utomlands fyra år tills hon kom tillbaka 1956 och medverkade i ytterligare tre filmer. Följande år åkte hon ut igen för att inte komma tillbaka förrän 1964 – i triumf – efter att ha varit borta sju år.

I La muerte viviente (Snake People), inspelad 1968,[21] uppträdde Tongolele med Boris Karloff, som avslutade sin karriär med fyra mexikanska skräckfilmer. Handlingen i filmen utspelas på en liten ö mitt i oceanen där vackra unga flickor förvandlas till människoätande zombis med blåa ansikten. I rollen som Kalea, dansösen med ormen anför Tongolele attackerna mot några poliser som har blivit alltför ambitiösa i sitt undersökande av de märkliga riterna. ”Snake People skrämmer ingen men den svettiga halucinogena voodoon i denna lättsinniga skräckfars är underhållande och synnerligen absurd”, skrev Fred Beldin i sin recension i All Movie Guide.[22]

1984 och 1985 medverkade Tongolele i en tv-såpa, La pasión de Isabela, 220 episoder på vardera 30 minuter, varje vecka från måndag till fredag, klockan 21, på bästa sändningstid, från 9 april 1984 till 8 februari 1985.

Tongolele var den levade motsatsen till Dorian Grays porträtt, evigt ung, evigt vacker och hennes dans var verkligen sensuell. När det verkade som om hon inte skulle kunna lyfta höften mer gjorde hon precis det. Hon fortsatte att dansa decennium efter decennium. Hon bekände att hon hade en dröm: att få leva till mer än hundra år, som en av hennes mormors- eller farmorsmödrar. Det blev inte så, men 93 var vackert ändå, och hon gjorde det dansande.

Mats Lundahl är professor emeritus i utvecklingsekonomi på Handelshögskolan. Han har publicerat tolv böcker om Haiti.

Referenser
Aviña, Rafael (2001), “Germán Valdés, ‘Tin Tan’, de Pachuco a Rey del barrio”, Somos, vol. 11, nr 205
García Hernández, Arturo (1998), No han matado a Tongolele. México, D.F.: La Jornada Ediciones
Lundahl, Mats (2008), Bebo de Cuba: Bebo Valdés y su mundo. Barcelona: RBA Libros
Pérez Medina, Edmundo (1999), “Tin Tan”, Cine Confidencial, vol.1, nr 5
La Prensa (2003), ”Los bailes de Tongolele”, 15 juni
Somos (2000), Número especial, “La diosa Pantera Tongolele: Yo he nacido para bailar”, vol. 11, nr 198

[1] Tongoleles biografi finns i García Hernández (1998) och i ett specialnummer av den mexikanska tidskriften Somos (2000).
[2] Den intresserade kan läsa i Pérez Medina (1999) och Aviña (2001) om Tin Tan, som medverkade i inte mindre än 57 filmer.
[3] Filmen finns på DVD: Laguna Films LF-1465.
[4] På DVD: Excálibur 18772-7.
[5] García Hernández (1998).
[6] La Prensa (2003).
[7] Citerat av García Hernández (1998), s 111.
[8] Mangolele finns på Benny Moré with Pérez Prado and His Orchestra, El bárbaro del ritmo, Tumbao CD TCD 010.
[9] Campo cerrado (1943), Campo abierto (1951), Campo de sangre (1945), Campo del moro (1963), Campo francés (1965), Campo de los almendros (1968).
[10] Citerat av García Hernández (1998), s 108.
[11] Ibid.
[12] Ibid., s 152.
[13] Citerad av ibid, s 153.
[14] Den intresserade köparen kan vända sig till http://www.melissaguerra.com/product.cfm?pid=1023.
[15] Citerad av García Hernández (1998), s 153.
[16] Citerad av ibid, s 154.
[17] Citerad av ibid, s 155.
[18] De odaterade citaten från Bebo Valdés kommer från de mer än 150 timmar intervjuer med honom som jag gjorde för min bok Bebo de Cuba: Bebo Valdés y su mundo (Lundahl, 2008).
[19] Intervju med Bebo Valdés.
[20] Ibid.
[21] Filmen, regisserad av Juan Ibáñez och Jack Hill finns på DVD, Eclectic EDD05045.
[22] Citatet är från Amazon.coms annons för filmen.