Janerik Larsson: Demokratin backar i takt med det internationella engagemanget

Världens stormakter är mycket intresserade av Afrikas naturresurser. Det konstaterar Le Monde som samtidigt noterar att omvärlden ägnat liten uppmärksamhet åt den våg av statskupper som svept över kontinenten de senaste åren.

Nick Checkers första resa till Afrika sedan han utnämndes till chef för byrån för afrikanska frågor vid det amerikanska utrikesdepartementet gick till Bamako. Checker, tidigare militäranalytiker vid CIA, bekräftade Donald Trumps ointresse för demokratin i värde.

På plats i Malis huvudstad uttalade Checker att hans uppdrag var att förmedla USA:s respekt för Malis suveränitet och vända ryggen till tidigare administrationers ”politiska misstag: ”USA ser fram emot att diskutera nästa steg i samråd med andra regeringar i regionen, däribland Burkina Faso och Niger, om gemensamma säkerhets- och ekonomiska intressen.”

Dessa tre grannländer i Sahel har det gemensamt att de är diktaturer.

I sak var Checkers budskap att dessa regimer kan lita på att USA idag är lika ointresserade av demokratiskt styre som Ryssland eller Kina. Inblandning i diktaturernas politik hör till det förflutna.

För Niger och andra länder har demokrati som villkor för samarbete eller ens grundläggande respekt för mänskliga rättigheter i utbyte mot tekniska partnerskap eller finansiering försvunnit.

I detta avseende har USA inte skiljt sig från andra utländska aktörer som har ögonen på kontinentens naturresurser. Även europeiska makter har dragit sig tillbaka från den politiska arenan, ibland under press, ibland av pragmatiska skäl och ibland av båda skälen.

Så är fallet för Frankrike. Under sitt tal i Ouagadougou 2017 förklarade Emmanuel Macron att ”det inte längre finns någon fransk politik för Afrika”.  De statskupper som under de följande åren drevs på av stark antifransk retorik i Sahel visade att Paris inte hade något annat val.

Det som Frankrike inte längre vill säga om de värsta övergreppen kan inte heller förväntas av Afrikas nya ekonomiska och säkerhetspolitiska aktörer; Kina, Ryssland, Indien och Turkiet främjar öppet sina egna auktoritära modeller.

Efter G20-toppmötet i Johannesburg i november gjorde den franske presidenten Emmanuel Macron ett stopp i Libreville. I detta ”nya Gabon”, som Macron beskrev det, vill Frankrike behålla sin ekonomiska tyngd. Den franske presidentens besök sammanföll med ett besök från en stor delegation från MEDEF, Frankrikes största näringslivsorganisation.

I denna konkurrensutsatta miljö har Paris betonat en ”respektfull” inställning till lokala intressen

Från Europa riktas intresset å ena sidan åt de stora investeringar man har här och å andra sidan åt migrationsströmmarna som är på väg mot Europa. Afrikanska unionen är tyst. Besattheten av stabilitet överskuggar allt annat.

Försöken att överföra europeiska demokratiska modeller till Afrika har misslyckats. De dystra resultaten från valen i Afrika söder om Sahara 2025 och i början av 2026 illustrerar detta än en gång. Valet i Uganda och Tanzania har präglats av dussintals dödsfall, främst bland unga människor som protesterat mot valfusk.

I takt med att det internationella engagemanget avtar sprider sig den antidemokratiska normen över Afrika.

Läget är komplicerat konstaterar statsvetaren Achille Mbembe, chef för Foundation for Innovation in Democracy, med huvudkontor i Sydafrika.  Det handlar om en kris för flerpartisystemet och inte om en kris för demokratin, av den enkla anledningen att nästan inget av kontinentens länder någonsin uppfyllt de grundläggande kriterierna för en rättsstat.

Allt var bara en fasad. I dag är det tydligt att det politiska landskapet inte har blivit mer öppet: valfusk är normen. I många fall finns det ingen verklig maktväxling. Ojämlikheterna fortsätter att fördjupas. Utvinningen av naturresurser leder bara till mer rovdrift.

Endast ett fåtal länder, såsom Sydafrika, Botswana, Mauritius, Kap Verde, Seychellerna och, i mindre utsträckning, Senegal, kommer i närheten av att vara stater som styrs av rättsstatsprincipen.

”Över hela världen, även i västvärldens etablerade demokratier, ser vi hur demokratin backar och undviks, och hur multilaterala institutioner undermineras.”

Detta är, säger Mbembe, en era av våld, ojämlik handel och makt reducerad till sin mest grundläggande form – det vill säga förmågan att ta och ackumulera. Det är tidens anda, och de afrikanska regimerna är helt i linje med den.

Janerik Larsson var informationschef på SAF 1990 – 1995 och vVD på Svenskt Näringsliv 2005 – 2011. Han är rådgivare till Stiftelsen fritt näringsliv, och utkom nyligen med essän ”Allt var möjligt. Mina år med Jan Stenbeck” (Timbro)