Ulla Hamilton: Kommer politisk klåfingrighet göra läraryrket attraktivare?

Regeringspartierna har, tillsammans med Sverigedemokraterna, presenterat förändringar av skollagen som innebär att det ska regleras politiskt hur många timmar som lärare maximalt får undervisa. Idag är det kollektivavtal mellan arbetsmarknadens parter som reglerar arbetsförhållandena på landets skolor. Det innebär att det inte finns någon reglering av antalet undervisningstimmar utan det bestäms på lokal nivå i skolorna eller av huvudmännen. En rimlig ordning eftersom förutsättningarna är olika beroende verksamhetens storlek, elevsammansättning och hur arbetsplatsen är organiserad. Däremot finns elevernas rätt till en garanterad undervisningstid reglerad.

Partierna som står bakom detta förslag, som utgör ett avsteg från den svenska modellen på arbetsmarknaden, anser att centralstyrningen måste göras. De hävdar att lagändringarna ska skapa bättre förutsättningar för lärare och förskollärare att utföra sitt undervisningsuppdrag och öka lärar- och förskolläraryrkets attraktivitet. Men är det troligt att en ”överköring av arbetsmarknadens parter” via en nationell reglering av undervisingstiden ökar yrkets attraktivitet? Och vilka effekter får detta statliga ingrepp i den svenska modellen på ett område där arbetsmarknadens parter sedan länge anses vara de som har bäst förutsättningar för att förhandla om villkoren på arbetsmarknaden, för ledarskapet i skolan? Nyligen har en annan utredning ”Utredningen om bättre förutsättningar för rektorerna i skolväsendet (U 2024:03)/ överlämnat sitt slutbetänkande. Syftet med utredningen är att stärka rektorernas pedagogiska ledarskap och minska omsättningen av rektorer. Den konstaterar helt sonika att ”Under den senaste mandatperioden har flera reformer genomförts och fler annonseras. Flera utredningar har lämnat förslag som, om de genomförs, kommer att påverka rektors rollen, ibland i motstridiga riktningar.”

Det är uppenbart att skolan som arbetsplats har problem. Det handlar bland annat om bristande ledarskap, omfattande detaljregleringar, brist på legitimerade lärare samt hög omsättning av rektorer. Under många år har det från politiskt håll initierats olika åtgärder för att öka attraktiviteten för att bli lärare och rektorer. Under det senaste decenniet har nästan lika många utredningar som antalet år försökt hanterat denna fråga. För tio år sedan handlade debatten mycket om lönenivåerna, idag handlar den mer om arbetsmiljö och stress. I texten till sitt lagförslag konstaterar regeringen att antalet legitimerade lärare och förskollärare som väljer att lämna yrket har ökat under senare år. I Skolverkets undersökning Attityder till skolan från 2024 anger nästan hälften av lärarna att de har övervägt att byta yrke under det senaste året. Kan det vara den politiska klåfingrigheten som är problemet?

2022 genomfördes en undersökning bland legitimerade lärare som lämnat yrket under de senaste tio åren. I SCB-rapporten ”Lärares karriärvägar” återges svaren på frågor om varför de lämnat och om de kan tänka sig att återvända till skolans värld.  Det handlade i hög utsträckning om arbetsbelastning, stress och förväntningar från vårdnadshavare, för många administrativa uppgifter, små möjligheter att styra över arbetssituationen och mängden arbetsuppgifter som inte hör till yrket. Samtidigt uppgav drygt 50 procent att de kan tänka sig att arbeta som lärare igen. Öppenheten för att åter arbeta som lärare i framtiden var, föga förvånande, vanligare bland de yngre jämfört med de som är äldre. Grundskolelärare är minst positiva till att återvända, var annan kan tänka sig en återgång. Mest positiva är gymnasielärarna där sex av tio var öppna för att i framtiden arbeta som lärare inom skolan igen. Omkring 70 procent angav att mer tid för att förbereda, genomföra och följa upp undervisningen skulle bidra till att de skulle kunna tänka sig att arbeta som lärare igen. Näst viktigast var rimligare arbetsbelastning, 66 procent, följt av större möjligheter att styra över arbetssituationen, 60 procent. Det förefaller som om Tidöpartierna har tagit dessa resultat som intäkt för att göra avsteg från den svenska modellen. Men löser centralstyrning dessa lokala frågor?

Det är väl känt att skickliga lärare är en viktig faktor för undervisningens kvalitet. Men forskning visar också att ledarskapet i skolan är viktigt och hur verksamheten organiseras. Förutsättningarna för förskolor, grund- och gymnasieskolor skiljer sig åt, det finns inte en modell som passar för alla. Centralt utformade regler riskerar att försämra förutsättningarna för att anpassa verksamheten lokalt, av det enkla skälet att det blir oflexibelt. Dagens kollektivavtal baseras också på denna insikt om att förutsättningarna är olika. För politiken borde det viktiga vara resultatet, att skolan levererar god kvalitet och elever med goda kunskaper, inte att skolverksamheten organiseras på ett centralstyrt sätt. Människor är olika, elever är olika och då måste det också finnas en flexibilitet i hur arbetet organiseras lokalt.

Tidöpartierna menar att eftersom det idag saknas nationella regler för hur mycket undervisning som en och samma lärare förväntas genomföra, eller vilken tid som lärare och förskollärare ska få till att planera och följa upp sin undervisning, medför utmaningar för att leva upp till skollagens krav på att alla barn och elever ska ges en likvärdig utbildning, oavsett var i landet som utbildningen anordnas.  ”Det innebär att olika lärare kan ha mycket olika förutsättningar. Det kan i sin tur leda till att kvaliteten på den undervisning som elever får varierar mellan olika skolor och huvudmän, även när undervisningen bedrivs av behöriga och skickliga lärare.”  Ja så ser verkligheten ut. Med ambitionen att ändra på denna verklighet öppnar nu regeringen en väg så att den, via en förordning ska kunna detaljreglera hur stor del av lärares arbetstid som ska upptas av undervisning samt av planering och uppföljning av undervisningen. Inte konstigt att skolhuvudmännen reagerar negativt på detta, för det kommer inte att fungera. Och det är förvånande att partier som i andra sammanhang säger sig vilja slå vakt om den svenska modellen står bakom detta förslag. Förslagen om att reglera undervisningsuppdraget kan komma att få större konsekvenser för små huvudmän eftersom små huvudmän är mer sårbara för förändrade kostnader.

En annan fråga handlar om prioritering. Skolinspektionen ska nu också kontrollera att lärarna på skolan inte ”överskrider sin undervisningstid” eller får för lite tid för planering, förberedelser och efterarbete. Är det verkligen en ändamålsenlig användning av Skolinspektionens begränsade resurser? Är det inte viktigare att granska skolornas förmåga att höja elevernas kunskapsnivåer?

Skolan är en komplex bransch. Den ena skolan är inte den andra lik av det enkla skälet att människor är olika. Det innebär att nationella detaljregler kan stjälpa, oavsett hur ädla motiven än är. Med detta sagt är givetvis en god arbetsmiljö viktigt, en geniunt lokal fråga. Och dagens möjlighet för lärare, rektorer och andra skolmedarbetare att kunna byta arbetsgivare utan att behöva byta yrke spelar roll. För några år sedan gjordes en undersökning bland lärare i kommunala skolor respektive kommunals skolor om deras syn på arbetsmiljön mm. Resultatet var tydligt. På område efter område var friskolornas medarbetare mer nöjda. 66 procent av lärare i friskolor är nöjda med sitt arbete jämfört med 53 procent i kommuner, sex av tio lärare i friskolor anser att närmaste chef har en god förmåga att hantera mobbning, trakasserier liknande arbetsmiljöproblem, en majoritet lärare, i friskolor såväl som kommunala skolor, är nöjda med deras möjligheter att påverka hur arbetsuppgifter genomförs, 64 procent av friskolelärarna rekommenderar gärna andra att söka jobb i sin organisation, mot 50 procent av de kommunalt anställda lärarna och 65 procent av friskolelärarna känner sig rättvist behandlad av sin chef, mot 53 procent av de kommunalt anställda lärarna. Även på detta område – mångfalden av arbetsgivare – har politiken ambitionen att detaljreglera på ett sätt som riskerar att leda till att mångfalden, och därmed elever och lärares valfrihet begränsas. Mängder av lagförslag kommer nu att behandlas innan riksdagen tar ledigt i sommar. Vissa förslag som presenteras är bra men dessvärre tillhör inte centralreglering av undervisningstiden den kategorin. Det finns en uppenbar risk för att det försämrar attraktiviteten ytterligare för att jobba i skolan. Och det vore riktigt illa. Svensk skola behöver inte mer politik utan mindre.

Ulla Hamilton är fri debattör och tidigare VD för Friskolornas Riksförbund