Pontus Westerholm: En folkrörelse för bostadsägande

Sveriges snabba befolkningsökning under 1800-talet transformerade Sverige. Sjunkande barnadödlighet, långvarig fred och en följd av goda skördeår skapade förutsättningar för tillväxt och ökat välstånd. Men utvecklingen var ojämn och vilade på osäkra grunder. När befolkningstillväxten accelererade utsattes de äldre sociala strukturerna för hårt tryck. Trångboddheten ökade, marginalerna krympte och när missväxt och ekonomiska kriser återkom saknades ofta skyddsnät. Marknaden var effektiv när det gällde att sätta människor i arbete och driva på den ekonomiska omvandlingen. Men när förändringstakten blev högre än familjens, lokalsamhällets och statens anpassningsförmåga lämnades många utan fast förankring.

För många blev utvandringen den enda utvägen. Under andra hälften av 1800-talet lämnade hundratusentals svenskar landet, inte sällan unga och arbetsföra människor från landsbygden. De sökte jord, arbete och framtid i Amerika, sådant som marknaden i hemlandet inte längre förmådde erbjuda dem. Utvandringen blev därmed inte bara en social utan också en politisk fråga, ett tecken på att den fria rörligheten av arbete och kapital riskerade att underminera nationens långsiktiga bärkraft.

Alla valde dock inte att bryta upp. Frans Wilhelm Johansson (1851 – 1922) såg utvecklingen på nära håll. Som son till en bonde i Vårdsbergs socken utanför Linköping levde han i skärningspunkten mellan det agrara samhällets upplösning och industrisamhällets framväxt. Två av hans bröder emigrerade, men Frans valde en annan väg. Efter att ha utbildat sig till kakelugnsmakare i Stockholm återvände han till Östergötland, där nya industrisamhällen växte fram kring Motala och Linköping.

Industrialiseringen koncentrerade arbetet till bruken. Fabriker och verkstäder samlade arbetskraften, medan mark i närområdet ofta låg obrukad eller förblev i brukspatronernas ägo. Arbetarna erbjöds bostad i kasernliknande byggnader. Enkelt, trångt och utan långsiktig trygghet. Hyresförhållandet gjorde arbetarna rörliga, men också rotlösa. Marknaden tillhandahöll visserligen jobb, men inte hem. Den skapade produktion, men inte tillhörighet.

Mot denna bakgrund formulerade Johansson en annan tanke. Om arbetarna fick möjlighet att äga sin mark och uppföra sina egna hus handlade det inte bara om förbättrade bostadsförhållanden. Det var också ett sätt att ge dem en varaktig plats i tillvaron och knyta deras framtid till något mer beständigt än det tillfälliga arbetet. Ett hem att vårda, en jordplätt att bruka och en framtid som sträckte sig längre än till nästa löneutbetalning. Det handlade inte om att upphäva marknaden, utan om att komplettera den.

År 1892 samlade Johansson ett antal arbetare vid Karlströms bruk för att bilda Föreningen Egna Hem. Initiativet var lokalt, men erfarenheten allmängiltig. Det som började som ett försök att förbättra bostadsförhållandena genom självägande kom snart att växa till en nationell folkrörelse. Egnahemsrörelsen blev ett uttryck för ett ordnande sinnelag, rotat i konservativa föreställningar om ansvar och social stabilitet, men öppet för reform inom det moderna samhällets ramar.

Föreningen tog sin utgångspunkt i vardagens konkreta problem. Bostadens kvalitet, familjens trygghet och relationen mellan arbete och hem. Den avvisade både revolutionära lösningar och passiv välgörenhet. I stället betonades sparsamhet och gemensamt ansvar. Genom sammanslutning kunde arbetarna förhandla om markköp, ordna lån och dela på kostnader för infrastruktur. Den enskilde stod svag gentemot kapital och kredit, men i gemenskap uppstod handlingsutrymme.

Egnahemmet var inte bara en bostad, utan var sammanvävt med ett uttalat sätt att leva livet på. Den egna täppan gav möjlighet till självhushållning, men också till disciplin och långsiktighet. I detta låg rörelsens moraliska kärna. Ägandet band människan till platsen och till framtiden. Den som ägde sitt hem hade något att förlora och därmed också något att skydda. Den sociala ordningen byggdes inte främst genom formella rättigheter utan genom vardagliga förpliktelser som knöt människan till samhället.

När egnahemsrörelsen började ta form hade utvandringen redan kommit att uppfattas som ett nationellt trauma. Hundratusentals människor hade lämnat landet, ofta unga och arbetsföra, och varje avresa sågs inte bara som en förlust för den enskilda bygden utan som ett avbräck för nationens framtid. Utvandringen tolkades som ett tecken på att samhället misslyckats med att erbjuda sina medborgare både materiell trygghet och en känsla av tillhörighet.

Det var i detta sammanhang som Nationalföreningen mot emigrationen bildades, med ambitionen att göra befolkningsfrågan till ett aktivt politiskt och socialt projekt. Föreningen utgick från uppfattningen att emigrationen inte kunde mötas med förbud mot utflyttande eller tom propaganda mot den fattiga befolkningen, utan krävde praktiska lösningar som gav människor verkliga möjligheter att stanna. Genom att skapa förutsättningar för arbete, bostad och jord inom landets gränser ville man omforma de villkor som drev människor bort från Sverige.

I denna rörelse var Adrian Molin (1880–1942) en av de mest drivande gestalterna. För Molin var emigrationen inte i första hand ett ekonomiskt problem, utan ett existentiellt. Ett folk som inte förmådde behålla sina landsmän riskerade att förlora sin inre sammanhållning. Emigrationen blev för honom ett symtom på en djupare samhällelig upplösning, där rotlösheten hotade att underminera nationens sociala grund.

Adrian Molin var sociolog, född i Varberg och tillhörde den krets av konservativa tänkare som såg industrialismen som ett nödvändigt men farligt skede. Han accepterade det moderna samhällets framväxt, men fruktade dess sociala konsekvenser. Rotlösheten, den tillfälliga arbetskraften och storstadens anonymitet hotade enligt honom både samhällsmoralen och den nationella sammanhållningen. Utvandringen blev det yttersta tecknet på denna upplösning. Att människor valde Amerika framför Sverige sågs som ett misslyckande för både staten och samhällsordningen.

Den lösning som Molin förespråkade stod i nära förbindelse med egnahemsrörelsens grundidéer. Genom att ge arbetare och småfolk tillgång till jord och egna hem skulle banden till nationen stärkas. Marken och huset fungerade som motvikter till rörligheten. Den som ägde sitt hem och brukade sin jord hade både anledning och möjlighet att stanna. På så vis sammanfogades kampen mot emigrationen med strävan efter självägande. Egnahemmet blev ett medel för nationell konsolidering, inte bara en social reform.

Ur Molins perspektiv hade ägandet också en avgörande ekonomisk och politisk betydelse. Den som ägde sitt hem och sin jord stod inte lika utsatt inför arbetsmarknadens svängningar eller arbetsgivarens makt. På så sätt kunde egnahemmet fungera som ett skydd mot både proletarisering och politisk radikalisering. Ett samhälle av småägare framstod för Molin som mer stabilt och motståndskraftigt än ett där stora grupper saknade egna tillgångar.

Under 1900-talets första decennier fanns en bred politisk enighet kring denna modell. Konservativa såg i småbruket ett sätt att göra jordlösa till ägare. Liberalernas tro på självständiga medborgare fann sin konkreta form i egnahemmet. Socialdemokraterna såg det som ett redskap för social integration.

Trots att staten gick in med pengar i form av egnahemslån fanns spänningarna där redan från början. Småbrukens ekonomi var sårbar och beroende av låga kostnader, familjearbete och gynnsamma marknader. När storskalig industri blev normen förändrades spelreglerna. Marknaden, som småbruket en gång varit ett svar på, kom nu att underminera dess förutsättningar. Kombinationen av lönearbete och egen jord framstod som en praktisk kompromiss i ett samhälle där industrialiseringen ännu inte helt brutit jordbrukets sociala betydelse. I praktiken hamnade många småbrukare ändå i en situation av tung skuldsättning och ekonomisk osäkerhet. Den tänkta lösningen på den sociala frågan var därmed svår att realisera.

Under mellankrigstiden och särskilt efter 1945 skiftade politiken därför fokus. Skiftet drevs på av en socialdemokrati som i grunden hade förändrat sin inställning till småbruk och småhus. De ansågs nu stå i vägen för den tillväxt som skulle finansiera sociala reformer. Egnahemmen var också raka motsatsen till de kollektiva boendeformer som förordades av inflytelserika debattörer som makarna Myrdal. Småbruken lades ned, slogs samman eller reducerades till deltidsjordbruk. I efterhand framstår denna utveckling ofta som oundviklig, men för dem som formulerade egnahemsidéerna kring sekelskiftet var småbruket ett seriöst svar på deras tids mest akuta problem.

Egnahemsrörelsen framställs ofta som ett övergångsfenomen, ett uttryck för en samhällsform på väg att ersättas. Men dess betydelse låg just i att den försökte hålla samman två världar som höll på att glida isär. Den band det agrara 1800-talet till det industriella 1900-talet. Från Frans Wilhelm Johanssons lokala initiativ, via Adrian Molins nationella visioner, till statens reformpolitik löper en gemensam strävan efter att ge marknadens omvandlingskraft en förankring.

Även om småbruken som ekonomisk form inte förmådde bära sig genom 1900-talet, levde idealen om det egna ägandet vidare. Tanken att trygghet och ansvar växte fram ur förhållandet mellan människa och jorden, men kom att prägla långt senare bostadspolitik och samhällsplanering. Egnahemmet omformades från jordbruk till villa, från produktionsenhet till bostad, men behöll sin funktion som symbol för stabilitet och självständighet.

På så sätt levde rörelsens grundidéer vidare även när dess ursprungliga ekonomiska grund försvagades. Det var inte längre jorden som band den enskilda personen till samhället, utan ägandet i sig. Genom det långsiktiga ägandet skapades nya former av förankring, där medborgarna knöts till framtiden genom ekonomiskt ansvar och materiella investeringar. Ägandet blev därmed ett modernt redskap för social integrering, anpassat till ett samhälle där rörlighet och marknadsekonomi blivit bestående villkor.

Ur ett högerperspektiv har ägandet ett värde som även sträcker sig bortom det som sagts om sociala effekter. Den som äger sin bostad och sin jord står inte helt beroende av arbetsgivare, hyresvärdar eller statliga stödformer.

Genom ägandet möter människor marknaden på mer jämbördiga villkor. Det ger inte bara ekonomisk handlingsfrihet, utan också individen och familjen en fast plats i samhället att kalla sin.

Pontus Westerholm är konsult och teknisk skribent inom försvarssektorn

Edling, Nils. Det fosterländska hemmet: egnahemspolitik, småbruk och hemideologi kring sekelskiftet 1900. Diss. Carlsson, 1996.
Edling, Nils. Bebyggelsehistorisk tidskrift, Nr. 35 (1998): Småjordbrukets tid. Småbruk och egnahem under de senaste hundra åren. Föreningen Bebyggelsehistorisk tidskrift, 1998.
Lindkvist, Anna. Jorden åt folket: nationalföreningen mot emigrationen 1907–1925. Diss. Historiska studier, 2007.