Katarina O’Nils Franke: När döden försvinner ur det offentliga språket

Hur vi förhåller oss till döden säger något avgörande om hur vi lever. Ändå har den i vår tid blivit alltmer osynlig: undanträngd till sjukhusrum, omskriven i eufemismer och administrerad som ett logistiskt problem snarare än ett existentiellt faktum.

Det moderna samhället planerar minutiöst för allt utom det enda oundvikliga. Konsekvensen är inte mindre rädsla – utan mindre språk, mindre orientering, mindre mening.

Det är därför döden återkommer med sådan kraft i samtida litteratur och tänkande. Ett tydligt exempel är Greg Melvilles bok Over My Dead Body: Unearthing the Hidden History of America’s Cemeteries från 2022. Melville, journalist och krigsveteran med erfarenheter från Afghanistan, skriver inte primärt utifrån krigets brutalitet utan från ett till synes trivialt sommarjobb: att klippa gräs på en kyrkogård. Där väcktes frågan om vad gravplatser egentligen berättar – inte bara om de döda, utan om de levande samhällen som skapade dem.

Hos Melville framträder kyrkogården som ett ordningssystem. Att minnas blir ett sätt att hålla kaoset på avstånd. Gravstenar fungerar som monument över liv, men också över social ställning: vem fick ett namn, vem fick en plats, vem försvann ur historien. Döden blottlägger hierarkierna. Den avslöjar vilka som ansågs värda att bevaras i minnet.

Melville rör sig ledigt mellan historia och samtida analys. Genom att bokstavligen gräva i jorden visar han hur döden formats av klass, makt och politik. För honom är döden inte i första hand en religiös fråga, utan en fråga om rättvisa. Hans språk är kroppsligt och ibland obekvämt: kött, lukt, förfall. Det är ett medvetet grepp. Döden är varken ren eller estetisk – och den går inte att undfly.

Ett helt annat förhållningssätt hittar man hos Rainer Maria Rilke. Den tyskspråkige poeten, född 1875 i Prag, verkade i brytpunkten mellan romantik och modernism. Hans poesi är innerlig men gåtfull, präglad av en lågmäld vördnad inför livets gränser. För Rilke var döden inte ett slut, utan en förvandling – en rörelse mot stillhet och klarhet.

I år är det hundra år sedan han dog, men hans texter fortsätter att läsas och citeras. I fjol utkom språkvetaren Sandra Richters biografi Rainer Maria Rilke oder Das offene Leben, där hon närmar sig hans död med ny blick och till och med ställer frågan om han medvetet bidrog till sin egen undergång. När Rilke anlände till sanatoriet Schöneck 1923 vägde han endast 49 kilo. Han åt knappt, och hans sjukdomar blev en del av den poetiska självbild han odlade. En aura av lidande och mystik.

På hans gravsten finns den egna, gåtfulla formuleringen:

Ros, o rena motsägelse, lust,
att vara ingens sömn under så många
ögonlock.

Att ens kunna välja sina sista ord är dock ett privilegium. Det är något Melville påminner om i sin bok. Många fattiga döda, skriver han, begravdes i massgravar som snarare liknade soptippar än värdiga viloplatser. Också döden är ojämlikt fördelad.

Trots att krig utspelar sig i vår samtid och geografiska närhet blundar vi helst för lidandet och döden. Vår relation till döden har förändrats radikalt. Förr var den en naturlig del av vardagen; i dag är den institutionaliserad och språkligt avväpnad.

I en intervju i Läkartidningen beskriver läkaren Jakob Ratz Endler döden som ”det stora onämnbara”. När vi inte talar om den riskerar våra anhöriga att lämnas utan vägledning när slutet närmar sig. Förr var människor kanske lika rädda, men de var inte lika ovana.

Här uppstår en paradox i vår tid. Vi planerar minutiöst för pensioner, bostäder och resor, men inte för det enda oundvikliga.

Döden har försvunnit ur det offentliga rummet. Den hanteras logistiskt av vården och språkligt av eufemismer. Vi säger att människor ”går bort” eller ”somnar in”. Orden mildrar, men de fördunklar också. Språket, som kunde hjälpa oss att närma oss döden, blir i stället ett skydd mot den.

Ratz Endler menar att vården i sin strävan att rädda liv ibland förlorar blicken för dödens värdighet. Att tala om döden är därför också att tala om livet – om vad som faktiskt är viktigt när tiden blir knapp. Ett kort samtal om var och hur man vill dö kan göra tillvaron klarare snarare än mörkare.

Här möts Rilke och Melville, trots skillnader i tid och tonläge. Den ene ser döden som en poetisk förvandling, den andre som jord, kropp och minne. Båda insisterar på att döden är en del av livet, inte dess motsats. Rilke söker stillheten i de stora orden; Melville sanningen i gräset och benen. Tillsammans visar de att döden kräver både ett diktens och ett vardagens språk.

Kanske är det därför döden ständigt återkommer i konsten. Den ger form åt det oformliga och gör sorgen delbar. Men den påminner oss också om något mer obekvämt: att ett samhälle som inte kan tala om döden får svårare att tala om vad som verkligen betyder något.

Hundra år efter Rilkes död fortsätter hans ord att eka – inte minst raden ur Archaischer Torso Apollos: ”Du måste ändra på ditt liv.” Kanske är det där döden börjar tala, inte som hot, utan som orientering. Livet är ändligt, och just därför kräver det ett språk som vågar se det.

Katarina O’Nils Franke är konsult på The Labyrinth Public Affairs och författare