Mats Fält: Korv med kardinalen

Det är ingen bra idé att besöka ärkebiskop Trolles gamla borg Almare-Stäket i slutet av januari. Välj i stället maj eller juni. Eftersom det bara finns ruiner kvar av den imponerande fästningen är den svår att hitta även sommartid. När de få kvarvarande stenarna är täckta av snö är det en ännu mer utmanande uppgift. Det krävs ett stort mått fantasi för att föreställa sig hur borgen en gång utgjorde ett ständigt hot mot kungamakten, där den ligger längs med vattenvägen norrut mot Uppsala i det som idag utgör Upplands-Bro kommun.

Almare-Stäket var ärkebiskopens starkaste fäste. Biskopen kontrollerade den enda fungerande byråkratin i riket – den mäktiga katolska kyrkan. Dessutom hade kyrkan betydande ekonomiska resurser och även militär makt. Kyrkan var ett nödvändigt stöd för den svaga staten men också en stark konkurrent om människornas lojalitet.

Biskopsborgen brändes ned under Engelbrektsupproret på 1430-talet för att inte upprorsmännen skulle kunna använda den i sin strid mot centralmakten. Efter Gustav Vasas seger i inbördeskriget mot Kristian II revs den som ett led i statens nedmontering av kyrkans ställning. Biskop Trolle hade spelat en central roll under striderna och blodbadet i Stockholm. Hans betydelse är liksom mycket annat i sammanhanget omstridd men genom att unionskungens fiender anklagades för att vara fiender till kyrkan, blev det betydligt lättare att leda dem till stupstocken. Trolle tvingades lämna landet efter Kristians nederlag. Som en god Guds tjänare stupade han senare i strid på Själland.

Efter Gustav Vasas kyrkoreformer kapades till slut banden helt med den gamla kyrkan. Dackeupproret var det största av flera försök att vända utvecklingen. Den lika hänsynslöse som sluge riksbyggaren lyckades krossa allt motstånd. Reformationen hade allvarliga konsekvenser inte minst för utbildning och sjukvård. Successivt kompenserades dock det arbete den katolska kyrkan, dess institutioner och dess kloster, tidigare utfört genom andra insatser. Brytningen satte under århundraden sin prägel på vårt land. En institution som varit en av samhällets verkliga stöttepelare var plötsligt en fientlig kraft som det gällde att så tydligt som möjligt ta avstånd ifrån. Banden till kontinenten reducerades radikalt. Vårt land var inte längre del av ett kontinentalt sammanhang utan ett land långt borta.

Sverige var under 1600-talet ett extremt bokstavstroget protestantiskt land där kyrkan hölls i strama tyglar av den oxenstiernska statsapparaten. Drottning Kristinas abdikation och konvertering till den gamla läran blev en svårhanterlig skandal för statsledningen. Den protestantiska hjältekonungens dotter hade valt påven före den enda sanna läran.

Vi som bor i Tyresö har ett näraliggande exempel på hur djup klyftan fortfarande var mellan kyrkorna under början av det förra seklet. Slottet ägdes av en self made man som konverterat och blivit påvlig markis. Markis Claes Lagergren tillbringade mycket tid i Vatikanen i påvens tjänst. Tyresö slott blev under några decennier något av ett centrum för motståndet mot statskyrkan och dess, av nästan alla andra hyllade och närmast kanoniserade, ärkebiskop Nathan Söderblom.

Den som minns debatten om vårt lands medlemskap i EU kommer kanske ihåg hur vice statsministern Margareta Winberg framställde hotet från den katolska kyrkan som ett tungt argument för att rösta nej. Det sågs alltså så sent som på 1990-talet som gångbar politisk taktik.

Numera är den gamla kyrkans plats i vårt land betydligt mindre kontroversiell. Genom invandringen har det nästan blivit helt normalt att vara katolik. I den utsträckning det nu alls anses normalt att ha en religiös övertygelse i vårt land. Mediabevakningen förblir ensidig och ofta dåligt underbyggd men få skrämmer numera barn med påven och hans korrumperade hantlangare. Det går till och med att verka i ekumeniska sammanhang utan att kopplingarna till tidigare kontroversiella katolska ordnar dyker upp som rubriker i kvällstidningarna.

Med tanke på allt den svenska kronan och staten gjort för att kapa banden till den gamla kyrkan är det lite speciellt att vi sedan några år tillbaka har en svensk kardinal – ärkebiskop Anders Arborelius. Han är den förste svensk som någonsin burit denna titel. Mannen som aldrig blev påve men som faktiskt nämndes som en seriös kandidat i samband med valet av Leo XIV, även av kommentatorer som vet hur Vatikanens inre liv fungerar. Kardinalen deltar aktivt i arbetet inom flera av de administrativa avdelningar, numera kallade dikaster, som leder arbetet i den påvliga administrationen. Resorna till Rom blir många.

Kardinal Anders har numera ingen egen fästning och inga egna soldater. Däremot har han en vacker domkyrka på Södermalm, nära Medborgarplatsen. Där firade en mycket internationell församling mässa på trettondagen. Efteråt bjöds det på mat i källaren under kyrkan. De inbjudna kunde se Sveriges förste kardinal äta varm korv i glatt samspråk med några mindre församlingsmedlemmar och deras mammor. Ingen verkade sakna biskopsborgen.

Mats Fält är förtroendevald (M) i Tyresö Kommun