Anders Johnson: Sveriges första nyliberaler

I januari 1867 samlades tvåkammarriksdagen för första gången. Ståndsriksdagens avskaffande var det sista inslaget i den liberala reformvåg som inleddes på 1840-talet, och som bland annat omfattade näringsfrihet, frihandel, passtvångets avskaffande, folkskola, humanare straffrätt och kriminalvård, ökade rättigheter för kvinnor och minskat religionstvång.

Riksdagsreformen var dock en kompromissprodukt mellan liberaler och konservativa. Den direktvalda andra kammaren skulle bli en pådrivande kraft i reformarbetet, medan den indirekt valda första kammaren skulle vara bromsande. I andra kammaren bildades två partier 1867: det stora Lantmannapartiet och det mindre Ministriella partiet, som huvudsakligen omfattade stadsbor.

I bägge partier dominerade de konservativa, varför en del liberaler började diskutera bildandet av ett renodlat liberalt andrakammarparti. Inget beslut fattades dock innan riksdagsåret avslutades i juni. Under sommaren bildades Nyliberala sällskapet i Stockholm av personer som ingick i den så kallade Malmgårdskretsen. Det rörde sig om personer som brukade samlas för politiska och kulturella diskussioner i skriftställaren August Blanches malmgård i Stockholm där Östra real nu ligger.

Blanche var en temperamentsfull talare och vass skribent, vilket gjorde honom uppskattad i breda folklager. Han kom att bli en centralgestalt inom den liberala rörelsen och fick epitetet ”folktribun” – en offentlighetens försvarare av de mindre bemedlades rättigheter. Han hade fått ett rekordhögt röstetal i valet till borgarståndet 1859. Blanche kämpade för allmän rösträtt, asylrätt, religionsfrihet, republik, humanare fångvård och jämställdhet samt för avskaffandet av dödsstraff, teatercensur och ordensväsende.

Under hösten 1867 antogs ett program för Nyliberala partiet. Det omfattade 77 punkter, bland annat:

– ”Qvinnan erhåller full medborgerlig likställighet med mannen.”
– I stort sett allmän och lika rösträtt i riksdagsval och kommunalval.
– Ökad lagstiftningsmakt för riksdagen, och minskad makt för kungen.
– Fullständig religionsfrihet.Humanare straffrätt och fångvård.
– ”Handels- och näringsfriheten betryggas mot reaktion.”

Nyliberalerna var starkt kritiska till statsbyråkratin. Nyliberalen Adolf Hedin tog upp detta i den artikelserie som han publicerade samma höst, och som 1868 gavs ut som skriften Hvad folket väntar af den nya representationen – Femton bref från en demokrat till svenska riksdagens medlemmar. Hedin skriver där:

”Den stora mängden af ämbetsmän medför, helt naturligt, att det byråkratiska fältet blir öfverfylldt med medelmåttor, med andligt småväxta personligheter, för hvilka den tomma formalismen naturnödvändigt blir hufvudsak. Dessa, som på andra områden möjligen kunnat blifva nyttiga samhällsmedlemmar, ha såsom ämbetsmän i själfva verket ingen annan uppgift än att gå i vägen för den duglighet, företagsamhet och patriotism, som de ej äro i stånd att fatta, emedan de endast dväljas i andlös rutin och aldrig våga sig utom det område, som begränsas af kurialstilens nötta landsväg, där de genom öfning och vana blifvit förtrogna med hvarje grop och hvarje sten.”

När det nya riksdagsåret inleddes i januari 1868 bildades ett nyliberalt parti i andra kammaren. Därmed blev nyliberalerna det första svenska parti som både var en medlemsorganisation och ett riksdagsparti. Nästa gång ett sådant parti uppstod i Sverige var när Socialdemokraterna bildade en andrakammargrupp 1903.

Nyliberalerna var även först med ett heltäckande partiprogram och först med att försöka samla sina medlemmar till ett samordnat agerande över hela linjen i riksdagen. I andrakammarvalet 1869 blev man först med att organisera en nationell valkampanj genom lokala organisationer runt om i landet.

Sammanlagt 25 riksdagsledamöter antecknade sig som nyliberaler i riksdagsprotokollet. Därutöver fanns ett femtontal ledamöter som stod partiet nära, men som valde att inte formellt ansluta sig. Den mest kände av dem var Lars Johan Hierta. Han var andra kammaren ålderspresident och hade en mycket stark ställning i kammaren, och ville därför inte binda sig till något parti.

Av de 25 medlemmarna var 15 bönder och 5 skriftställare eller journalister. De för eftervärlden mest kända var, förutom Blanche och Hedin, polarfararen Adolf Erik Nordenskiöld och militärhistorikern Julius Mankell. Den förre berömd för Vegaexpeditionen genom Nordostpassagen, den senare som ordförande i 1890-talets allmänna rösträttsrörelse.

Men bönderna utgjorde alltså den största gruppen inom Nyliberala riksdagspartiet. Flera av dem hade en mycket kort skolgång bakom sig. Men de hade genom självstudier och kommunalt arbete, samt ofta uppdrag inom exempelvis sparbanker, folkhögskolor, brandstodsbolag eller hypoteksföreningar blivit den främste representanten för sin bygd.

En av dem var Carl Johan Svensén i Lilla Sinnerstad (Hultsfreds kommun). Han var i allt väsentligt självlärd, och gjorde sig känd som pionjär i kvinnorättsfrågor. 1866 utgav han skriften Om qvinnans medborgerliga rättigheter. Ellen Fries, som var den första svenska kvinnan som disputerade i historia, kallade Svensén för ”denne kvinnans nye riddare i vadmalskläder”.

Nyliberalerna förde in många nya frågor i politiken. Även om det oftast dröjde innan de fick stöd av en riksdagsmajoritet, kan vi i dag konstatera att cirka 90 procent av förslagen nu har genomförts. Det största misslyckandet gäller det mål som Adolf Hedin slog fast 1867, nämligen att skolan ska ”grundlägga böjelse, vana och förmåga att läsa”.

Trots Nyliberala partiets obestridliga pionjärinsats, både organisatoriskt och sakpolitiskt, är det i dag ett nästan okänt inslag i vår politiska historia. Ett skäl ät att partiet bara fortlevde till 1871. Det gick inte att upprätthålla den partidisciplin som ledningen eftersträvade när valsystemet, och hela den politiska kulturen, byggde på personval, inte partival.

Det var oenigheten i försvarsfrågan som ledde till upplösningen. En huvudpunkt i det nyliberala programmet var att ersätta indelningsverket med ett värnpliktsförsvar. Detta var ett enande kitt mellan stadsliberaler och lantmannaliberaler. Stadsliberalerna ville ha värnplikt av militära skäl, och för att göra hela den manliga befolkningen delaktiga i förvaret – en tanke som senare formulerade i parollen ”en man – en röst – ett vapen”. För många lantmän var huvudmotivet att indelningsverket lade den ekonomiska bördan på bönderna.

Det tysk-franska kriget 1870–1871 ledde till krav på en snabb ökning av landets försvar. Adolf Hedin ansåg det nödvändigt att göra detta utan att avvakta införandet av ett värnpliktsförsvar, medan Julius Mankell hellre sökte en lösning som inte belastade bönderna ytterligare.

Det är uppenbart att 1800-talets nyliberaler har mycket gemensamt med dagens liberaler, inte minst med den moderna nyliberalismen. Men det finns en viktig skillnad. Dagens nyliberaler saknar något som 1800-talets nyliberaler hade, nämligen en väpnad gren. Nyliberalerna hade starka kopplingar till skarpskytterörelsen, en nationell beväpnad folkrörelse grundad 1860. August Blanche påminde ibland om att liberalerna hade tusentals beväpnade män, när han ansåg att reformtakten var för låg.

En anledning till Nyliberalernas försvarsengagemang var hotet från Ryssland, inte minst efter att tsaren hade slagit ner det polska upproret 1863. Blanche och andra nyliberaler välkomnade de polska flyktingar som kom till Sverige. Mankell deltog som frivillig på polsk sida i upproret, och Nordenskiöld var flykting från det ryka storfurstendömet Finland.

Inför 150-årsdagen av Karl XII:s död 1868 väcktes tanken bland några exilpolacker att resa en staty i Stockholm över den kung som försökte besegra tsarväldet. Bland tillskyndarna fanns även August Blanche, och statyn finansierades av en folklig insamling. Projektet fick internationell uppmärksamhet som en symbol för små staters kamp mot stormakterna, och hyllades bland annat av den italienske frihetskämpen Giuseppe Garibaldi.

Dagarna före invigningen av statyn i Kungsträdgården den 30 november 1868 utbröt stor dramatik. En läktare hade uppförts som skulle hindra allmänhetens insyn, vilket ledde till kravaller. På invigningsdagen intog Blanche en måltid på Hotel Phoenix (nära Norra Latin) tillsammans med studenter från Uppsala som hade rest till Stockholm. Därefter vandrade hela sällskapet sjungande mot Kungsträdgården. På Drottninggatan svartnade det för ögonen på Blanche, och han fördes in på Apotek Ugglan (vilket alltjämt ligger på Drottninggatan 59) där han avled.

När begravningen ägde rum en vecka senare gick tusen beväpnade skarpskyttar i begravningståget. Stockholms garnison låg kommenderad i kasern, beredd att omedelbart rycka ut om folket, med nyliberaler och skarpskyttar i spetsen, skulle besluta sig för att göra revolution.

Anders Johnson har nyligen utkommit med essän Sveriges första nyliberaler på Timbro.