Olle Edborg: Reflektioner om den industriella revolutionen
James Hargreaves växte upp i 1700-talets Lancashire i England och utbildade sig inom snickeri och vävning. 1764 skulle han skriva in sig själv i historieböckerna som uppfinnaren av Spinning Jenny. Denna spinnmaskin har sedan dess blivit en symbol för den industrialisering och kommersialisering som därmed tog vid.
Den industriella revolutionen används ofta för att allegoriskt visa hur marknadsekonomi har förbättrat människan och hennes samhällen. Förvisso finns det en objektiv sanning i detta. Men precis som alla radikala samhällsförändringar i denna omfattning medförde den också en del efterföljder, som inte kan beskrivas som något annat än katastrofala. Att som konservativ inte ta dessa i beaktning är att negligera stora delar av det tankegods som Edmund Burke och hans efterföljare står för.
När den industriella revolutionen tog fart förändrades flera europeiska nationer i en rasande hastighet. 1825 öppnades världens första offentliga järnväg mellan Stockton och Darlington i England. De följande decennierna gjordes massiva insatser för att bygga ut den brittiska järnvägen, och på 1850-talet var i stort sett hela Storbritannien utrustat med fungerande järnväg. Förändringen begränsade sig inte till infrastrukturen. Mellan 1750 och 1850 växte Londons befolkning från 700 000 till närmare två miljoner människor, vilket gjorde London till världens största stad. Den industriella revolutionens förändring spred sig faktiskt bortom den engelska kanalen. Efter Zollverein (tullföreningen) 1834 underlättades handeln mellan de tyska staterna. Mellan 1850 och 1870 industrialiserades också Tyskland i en rasande takt, vilket även var viktig en del i att skapa ett enat Tyskland. Stål-, kol- och järnindustrin växte markant och med Ruhr-området i spetsen omvandlades Tyskland så småningom från en samling splittrade furstendömen till en enad, industriell stormakt. Betydande framsteg gjordes på flera områden: Stora tekniska språng, snabbare och billigare produktion,
utveckling av modern kemi och ingenjörskonst, elektrifiering och nya energisystem. Men här såddes också fröet för exempelvis den tyska socialismen, militarismen och imperialismen liksom en predatorisk förbrukning av planetens resurser på moder jords bekostnad. Konsekvenserna av den industriella revolutionen var inte enbart ekonomiska utan i hög grad även sociala. I takt med att samhällena industrialiserades flyttades yrken in till städerna, och så även människorna: från byars och gårdar kontrollerade småskalighet till den mer anonyma tillvaron i städerna. Urbaniseringen ställde därmed föreställningen om människans gemenskaper och levnadsmiljö på ända. Förhållandena i dessa städer gav nya möjligheter, men var knappast ideala för att leva ett strävsamt och hälsosamt liv; det räcker med att öppna en Dickens-roman för att få en inblick i hur livet då kunde te sig för de flertaliga. Det var inte den sociala tryggheten som lockade folk till städerna, utan förhoppningen om att kunna försörja sig i dess industrier.
Hur ska då konservatismen förhålla sig till den Industriella revolutionen? Industrialiseringen var den tredje stora samhällsomdaningen under Edmund Burkes livstid, vid sidan av den amerikanska och den franska revolutionen. Liksom dessa saknar den industriella revolutionen ett tydligt slut; dess dynamik fortsätter på många sätt än i dag. Burke levde emellertid inte tillräckligt länge för att bevittna de mest omvälvande konsekvenserna av denna utveckling. Ändå finns det goda skäl att anta att han hade betraktat den med betydande skepsis.
I sin bok A Philosophical Enquiry into the Origin of Our Ideas of the Sublime and Beautiful (1757) formulerar Burke en djupt romantisk världsbild där skönhet, känsla och vördnad inför det sublima står i kontrast till det kalla och mekaniserade. I detta var han inte ensam: poeter som Blake, författare som Wordsworth och konstnärer som Constable gav uttryck för liknande idéer. Konservatismens födelse måste förstås i detta kulturhistoriska mellanrum, där upplysningens rationalism och romantikens känslomässighet möttes. Den konservativa idétraditionen bär därför spår av båda: en upplysningspräglad empirism och betoning av individuellt ansvar, men också en romantisk vördnad för det sköna, det gåtfulla och det historiskt rotade – idéer som delvis hämtar kraft ur kristen naturrätt.
Få konservativa skulle idag bestrida att industrialismen inneburit betydande påfrestningar för människan och hennes samhällen. Samtidigt kan man inte förneka allt det goda den på sikt fört med sig: ökad livslängd, förbättrad hälsa, stärkt välfärd och en materiell trygghet tidigare generationer saknade. Konservatismen har därför skäl att försvara marknadens dynamik men också att omge den med en viss ängslan och aktsamhet.
Socialismen tenderar till följd av sin eskatologiska natur att moralisera ekonomiska system, medan liberalismen ofta reducerar samhället till mekanik och individen till abstraktion. Konservatismen erbjuder här ett tredje perspektiv: den ser människan som både förnuftsvarelse och känslovarelse och försöker att förena upplysningens nykterhet med romantikens vördnad för det icke-mätbara. I detta kan finnas en väg att förstå industrialismen: den är inte ett projekt att omfamna eller fördöma i sin helhet, utan en komplex kraft som kräver både erkännande, varsamhet och historisk kännedom för att hantera.
Jag förespråkar därmed inte en återgång till ett förindustriellt samhälle, vare sig genom avindustrialisering eller en romantiserad ruralisering. Däremot menar jag att konservativa alltför ofta förbiser hur den industriella revolutionens omvälvande konsekvenser står i spänningsförhållande till de principer som konservatismen vilar på. Man måste våga benämna fenomenet för vad det är: en revolution, en snabb och genomgripande förändring av samhälle, ekonomi och vardagsliv, med djup påverkan på människans existentiella och sociala villkor. Sådana företeelser bör alla konservativa betrakta med hög varsamhet.
Olle Edborg är student i Religionsvetenskap