Kristoffer Tamsons: 80 år sedan baltutlämningen – dags göra den till svensk minnesdag
På kvällen den 25 januari 1946 – för på söndag 80 år sedan – avgick det sovjetiska fartyget Beloostrov från Trelleborgs hamn. Destinationen var Liepaja i det av Sovjetunionen ockuperade Lettland. Ombord fanns 146 baltiska medborgare som i andra världskrigets slut sökt sin tillflykt till Sverige. De hade krävts utlämnade av Josef Stalins Sovjetunionen och den svenska regeringen valde att gå den sovjetryska diktaturen tillmötes. Vad som väntade dem var fångläger och i värsta fall döden. Vad som är känt som baltutlämningen var ett faktum.
Baltutlämningen var redan i sin samtid kontroversiell. Sovjetunionens krav på Sverige var i sig orimliga, då Sverige varit neutralt under kriget. Det gick därtill i folkrätten att finna stöd för att inte utlämna balterna. Att regeringen höll sitt svar om utlämning hemligt spädde på känslan av att böja sig för den totalitära grannen i öst. När Statsminister Per-Albin Hansson och utrikesminister Östen Undén till sist kallade till pressträff i november 1945, för att tillkännage beslutet, möttes beskedet av omfattande protester runtom i Sverige. Likafullt fullbordades utlämningen.
Argumenten som anförts för att, trots de omfattande protesterna genomföra baltutlämningen, framstår i dag som allt annat än frihetligt moraliskt grundade: ”Sverige skulle framstå såsom opålitligt gentemot Sovjet”, framhölls av Östen Undén. ”Vilken respekt skulle ett lands regering få, om den böjde sig för opinionsstormar av denna typ?”, skrev Tage Erlander i sin dagbok från samtiden.
Med baltutlämningen skapades ett öppet sår i den svenska historien som ännu inte läkt. Ett sår som utmanar Sveriges självbild som moralisk stormakt och vårt historiska anseende. Som väcker frågor om Sveriges roll i den moderna historien och som manar till eftertanke i vår samtid. Inte minst då vi återigen upplever en värld i brand och totalitära krafter på frammarsch i vår geografiska närhet.
I år markerar vi 80 år sedan baltutlämningen, som tveklöst utgör ett av de mörkaste kapitlen i svensk modern historia. Det är samtidigt ett minne som ofta sopats under mattan. Länge talades inte alls om denna händelse. Ej heller om att Sverige, vid sidan av det nationalsocialistiska Tyskland, var ett av de första länderna som erkände den sovjetiska ockupationen av Baltikum. Existensen av de baltiska länderna Estland, Lettland och Litauen ströks nära nog ur Sveriges skolundervisning och kollektiva minne. Förljugenheten gick så långt att ledande politiska företrädare anfäktade att de baltiska länderna inte var ockuperade.
För många svenskar är det lätt att glömma: här i vårt då neutrala land fanns en möjlighet att stå upp för små länders rätt till sin frihet, individens rätt och skydda dem som flydde undan kommunistiskt förtryck i våra nära grannländer. Vi valde i stället att böja oss inför en främmande totalitär stormakt.
Steg för uppgörelse har tagits. Den 20 juni 1994 bad Sveriges regering om ursäkt och de överlevande togs emot av Carl XVI Gustaf. Vid en manifestation 2011, för att högtidlighålla 20 år sedan den återvunna självständigheten, deklarerade dåvarande statsminister Fredrik Reinfeldt att Sverige har en hedersskuld till de baltiska länderna. Nu är det hög tid att ta nästa steg i uppgörelsen med Sveriges mörkare historia: att deklarera baltutlämningen som officiell svensk minnesdag.
För det första är det en historisk påminnelse om ansvar. Att erkänna misstaget är inte bara att minnas offren, utan också att påminna oss om hur lätt också demokratiska samhällen kan böjas inför totalitära stormakter. Minnesdagen skulle ge oss ett tillfälle att reflektera över de beslut som vi som nation fattar när yttre tryck står mot inre värderingar.
För det andra är det en obekväm men nödvändig påminnelse om när vi väljer fel i förhållande till förtryckande makter. Historien lär oss att neutralitet och diplomatiska kompromisser inte alltid är rättfärdiga när de offrar mänskliga liv och hela länders frihet. Att officiellt minnas baltutlämningen blir ett ställningstagande: vi glömmer aldrig att även små nationer, så även vårt eget land, kan göra stora fel när de låter rädsla och politisk undfallenhet styra över moral.
Slutligen skulle minnesdagen markera en viktig och framtidsriktad solidaritet med de baltiska länderna och deras folk. Ett förtroende som för Sverige som djupt och allvarligt skadades av beslutet om baltutlämningen och såväl för- som efterföljande decenniers eftergiftspolitik gentemot Sovjetunionen. Den visar att vi inte bara minns våra egna misstag utan också står med dem som drabbades.
År 2026, 80 år efter baltutlämningen, har vi en unik möjlighet att etablera denna som minnesdag. Som en nationell reflektion över ansvar, mod och moral i relation till främmande totalitär makt. Som en påminnelse om att stå upp för de mest utsatta även när det är politiskt besvärligt. Därtill som en uppmaning om solidaritet med våra grannländer i svåra tider, i dag och i framtiden.
Baltutlämningen förtjänar en plats i vårt kollektiva minne. Genom att göra den till en svensk minnesdag kan vi i vår tid visa att vi kan lära av historien – och att vi vågar minnas, även när minnet är obekvämt.
Kristoffer Tamsons är oppositionsregionråd och gruppledare (M) i Region Stockholm