Amanda Wollstad: Har vi tid för konsensus?

Folk och Försvars Rikskonferens firade åttio år förra veckan. 1946 var andra världskrigets fasor knappt över, Norge och Danmark hade nyligen återfått sin frihet efter den tyska ockupationen och Finland hade efter hårdvunna strider fått behålla sin, efter tunga politiska och geografiska avträdelser till Sovjet. Nästa stora konflikt hade redan börjat, den mellan öst och väst, och ingen visste då att det kriget skulle förbli relativt kallt.

Sverige rustade, återigen för sent för det förra kriget men tycktes äntligen ha lärt sig läxan att det tar längre tid att bygga militär förmåga än för omvärlden att kräva den. Några decennier senare var vi trots vår ringa storlek en militärmakt i världsklass, inte minst i luften, och totalförsvaret genomsyrade hela samhället.

Sedan kom den eviga freden och fyrtiotalets läxa var sedan länge bortglömd. Försvarsbeslut efter försvarsbeslut underfinansierades, det som inte kunde säljas ut eller destrueras stoppades motvilligt i malpåse. Försvarspolitiken blev en reträttposition och konferensen i Sälen förde en något tynande tillvaro, i huvudsak besökt av de närmast sörjande. En terapisession för oss som fortfarande oroade oss över utvecklingen i öst och som en enda gång om året fick vara omgivna av likasinnade ’Russofober’ och ’kalla krigs-romantiker’. Pressrummet ekade oftast halvtomt och en presskonferens med dåvarande statsminister kunde locka kanske en handfull korrar, de flesta deltagare i konferensprogrammet.

Några år senare är det huggsexa om platserna och på motsvarande presskonferens står särskilt tillresta journalister från när och fjärran tryckta längst väggarna i en sal, som trots tjugo minus utanför, mest liknar en bastu. Den nuvarande statsministern har dessutom fått sällskap av halva regeringen. Alla vill visa att de tar försvarsfrågan på allvar.

Vi vill ogärna säga ’vad var det vi sa’. Mest eftersom vi önskade att vi aldrig skulle få rätt.

Under ett samtal på årets konferens talade oppositionsledaren Magdalena Andersson om vikten av att hålla en kontinuerlig beredskap, oavsett vad som sker i omvärlden. Att lära av de senaste decennierna och denna gång se till att vi inte glömmer. Det är en lovvärd ambition, men det är svårt att se riktigt hur det ska gå till. Minnet är kort – och kollektivt.

Rikskonferensen är unik i sitt slag, och unikt svenskt. Ingen annanstans placeras man mellan chefen för den militära underrättelsetjänsten och ledaren för det gröna ungdomsförbundet på konferensmiddagen, eller sitter och lyssnar på säkerhetspolitiska analyser inklämd mellan en VD från försvarsindustrin och en representant för fredsrörelsen. Här möts politiken, kyrkan och kungahuset, industrin och fackförbunden, frivilligorganisationerna och myndigheterna, ungdomsförbunden och utskottsledamöterna. Här dricker journalister och näringslivsföreträdare öl med ministrar och höga myndighetschefer i pianobaren om kvällarna.

Stig-Björn Ljunggren, politisk chefredaktör på Sydöstran, vill inte riktigt kalla sig veteran i sammanhanget men har ändå några fler år på plats än undertecknad. Han kallar Rikskonferensen en fortsättning av Saltsjöbadsavtalet. Den svenska kooperativa modellen, cementerad av kriget. Här finns en plats för parterna att samtala, enas och komma fram till vad som egentligen är bäst för Sverige.

Utländska besökare, ofta få men prominenta, tenderar att bli lika förtjusta som förvånade. Brittiska ambassadören Samantha Jobs var nytillträdd när hon talade på konferensen förra året, och konstaterade att trots sin långa bakgrund inom relaterade frågor hade hon aldrig sett något liknande.

Den nya ukrainska ambassadören Svetlana Zalishchuk gjorde sin premiär i år, och berättade i ett samtal om hur fantastiskt hon tyckte det var att regeringen redan hade lovat stöd till Ukraina för nästa år – trots att vi har ett val i höst. Så enig är de svenska partierna, och den svenska opinionen.

Det är på många sätt något att vara stolt över. Utrikes-, försvars- och säkerhetspolitik beslutas i bred enighet i Sverige, det understryks ofta, och anses vara dåligt lämpade för partipolitiska utspel.

Så var man också i princip helt eniga om att lägga ner försvaret på nittio- och nollnoll-talet. Borgerliga och S-märkta regeringar turades om att dra ner vår förmåga till absoluta minimum, och finansierade sedan inte ens den nivån.

Så tog det över sjuttio år innan Nato-frågan egentligen kom upp på den svenska agendan, och då delvis för att Moderaterna hotade med att bryta den tysta överenskommelsen och göra saken till en valfråga. Försvarsalliansen må nu skaka, men alternativet i form av de S-godkända bilaterala försvarsavtalen med USA som då framhölls tål inte att tänkas på. I Nato är vi trots allt omgivna av vänner, och har de ramverk vi behöver för att ytterligare kunna fördjupa vårt samarbete med våra närmsta allierade i Norden, Baltikum och norra Europa. Vi ska vara glada att vi lyckades komma med medan chansen ännu fanns.

Nu håller försvarsberedningen på att kallas in igen, denna gång för att samråda om hur man ska förstärka och tidigarelägga den pågående upprustningen. Det ser ut att bli ungefär samma personer som förra gången. I något fall samma personer som också en gång var med och beslutade om neddragningarna.

Ur ett förankringsperspektiv kan det säkert vara bra. Men väntar man till alla är överens kommer man att få vänta länge, eller till slut enas om en betydligt lägre nivå än vad som är nödvändigt för att möta nuvarande och framtida hot mot Sverige och våra allierade. Vi har sett det förr. Vi har varken tid eller råd att göra samma misstag igen.

När ÖB avslutade sitt tal på scenen i Sälen med att förklara att medvetet motstånd och förhalning av upprustningen kommer att betraktas som en fientlig handling bör andemeningen uppfattas av fler än enskilda byråkrater i den egna organisationen. Världen utanför Högfjällshotellet tänker uppenbarligen inte vänta på att vi har pratat klart.

Amanda Wollstad är chefredaktör för Svensk Tidskrift