Mats Fält: Folkpartiet – så fungerade det
När nu Bertil Ohlins gamla parti är på väg in i evigheten kan det finnas anledning att minnas det som varit. Ett bra sätt att närma sig ämnet är att plocka fram Per Ahlmarks memoarer ”Gör inga dumheter medan jag är död” (Atlantis, 2011). Här finns mycket av partiets historia, förutom en intressant skildring av huvudpersonens egen livsresa. Från tonårstiden som ung arg rebell till avskedet till politiken mitt under den första mandatperioden med borgerlig majoritet, eller ”icke-socialistisk” som vännerna Per och Thorbjörn föredrog att kalla det, på evigheter. Från Ingmar Bergmans missnöje med en gammal filmrecension på författarens bröllop med Bibi Andersson till en av historiens mest udda raggningsrepliker, ”Vill du se konstitutionsutskottet?”, i ett senare både tragiskt och rörande sammanhang.
Ahlmark var med länge och var nära vän med både Dagens Nyheters ikoniske chefredaktör Herbert Tingsten och mannen som trots upprepade segrar aldrig fick bli varken regeringschef eller minister – den evige partiledaren Bertil Ohlin.
Ahlmark var principfast och modig. Det underlättade inte alltid samvaron med politiska allierade. Detsamma gäller hans problem med självförtroendet och hälsan. Det var inte lätt att vara Per Ahlmark, varken privat eller på jobbet.
Det var hälsan som fick honom att plötsligt lämna politiken och posten som vice statsminister, och chef för arbetsmarknadsdepartementet, redan 1978.
Kampen för demokratin var alltid central för Ahlmark. Både striden för ett mer balanserat politiskt system i vårt eget land och för demokrati ute i världen. Han accepterade aldrig uppfattningen att den demokrati vi själva hyllade i middagstal inte var lika självklar för andra. När Dagens Nyheter efter Tingsten började hylla Mao trots massmorden och det totalitära förtrycket såg Ahlmark ett land som var på väg att gå vilse. Hur kunde rikets ledande ”liberala” tidning acceptera tyranniet? Detsamma gällde Olof Palmes bisarra hyllande av Castros Kuba och positiva kommentarer om DDR, PLO och Iran. Ahlmark kompromissade aldrig om demokratin. Det är hans största insats i svensk politik. Så länge Ahlmark var aktiv som politiker eller skribent var det svårt att komma undan med ogenomtänkt beröm till diktatorer och terrorrörelser. En del av engagemanget var decennier som vice ordförande i Samfundet Sverige-Israel.
Ahlmark var partiledare när den borgerliga trepartiregeringen mödosamt snickrades ihop på hösten 1976. Kärnkraften var ett olösligt problem. Här stod Ahlmark och den av honom inte särskilt uppskattade Gösta Bohman på samma sida mot vännen Thorbjörn Fälldin. Centerledaren blev en nära förtrogen. Trots den irriterande långsamheten och ointresset för internationella frågor öser Ahlmark beröm över Fälldin. Trofast, rejäl och konstruktiv sammanfattar ungefär beskrivningen. Mannen från Ramvik var en politisk gigant vars storhet många missade på grund av bristen på briljans i debatter och de många kriserna i regeringen.
Apropå dagens situation är det intressant att följa åren före regeringsskiftet. Folkpartiet hade gjort ett katastrofval 1973 och Centern var plötsligt klart större. Trots det dåliga utgångsläget försöker ledaren Gunnar Helén förhandla fram en sammanslagning av de båda mittenpartierna. Förslaget fälls av det då allt annat än liberala CUF – Folkpartiet behöver inte ta slutgiltig ställning till den enligt Ahlmark idiotiska idén. Hans dom över Helén är hård – här tar Ahlmark inga fångar. Den han fäller över vännen och efterträdaren Ola Ullsten är ungefär lika hård. Ullsten saknade en verklig ideologisk förankring och bidrog aktivt till bilden av ett parti vars plats och politik blev otydlig. Ullsten stod för nära Socialdemokraterna, liksom partisekreteraren Carl Tham som till och med bytte parti mitt i karriären. Tham ville helst inte att partiet skulle gå emot Meidnerfonderna – det största svenska socialiseringsprojektet i modern tid. Ahlmark ångrar bittert att han inte orkade agera aktivt för att blockera Ullstens väg mot toppen.
Ahlmark var en god kraft i svensk politik. Hans insatser för att rensa i träsket av vurmande för socialistiska diktaturer har gjort mycket nytta. Dess värre måste arbetet fortsättas av andra. Hans många böcker påminner om alla pinsamma övertramp som inte minst under åren runt 1968 fick alltför många att relativisera demokratins betydelse. Ahlmarks nedmonteringar av myten om Palme som frihetskämpe bör vi regelbundet återkomma till.
På ett mer personligt plan påminner boken om några egenskaper och attityder som många av det liberala partiets motståndare ofta återkommer till. Per Ahlmark var mycket imponerad av sig själv. Förvisso även av lärofadern och ikonen Bertil Ohlin. Falsk blygsamhet är ingen tillgång men här blir det väldigt tydligt, trots den inre osäkerheten, att Per har rätt och de andra ofta är dumma. Folkpartister är lite finare och bättre än de andra borgerliga bröderna. Det handlar inte om illvilja men blir ändå tydligt. Lite mer ödmjukhet hade gagnat både Ahlmark och partiet under dess historia.
Mats Fält är förtroendevald (M) i Tyresö Kommun