Magnus Dahl: Cecilia Stegö Chilò förtjänar att minnas – också i vännernas bok

I den mån Cecilia Stegö Chilò vid sin bortgång i februari 2025 var ihågkommen av svenska folket, var det sannolikt för sina elva dagar som kulturminister i Fredrik Reinfeldts alliansregering i oktober 2006. Oanmält TV-innehav och därmed uteblivna inbetalningar till det statliga licenssystemet satte stopp för fortsatt ministerkarriär och ett liv i det politiska rampljuset. Detta hack i kurvan var emellertid ingen slutpunkt för Cecilia Stegö Chilòs livsgärning, som både före och efter den korta statsrådstiden gav ett omfattande bidrag till svenskt och europeiskt samhälls- och näringsliv.

Om personen Cecilia Stegö Chilò och hennes livsverk skriver vänner, kollegor, politiska allierade och motståndare, näringslivspersonligheter och europeiska fränder varmt och initierat i den nyligen utkomna boken Mig känner ingen – Till minne av Cecilia Stegö Chilò (Timbro Förlag 2025). Redaktörer för boken är Stegö Chilòs nära vänner Maria Borelius och Göran Thorstenson, som också bidragit med inledande respektive avslutande kapitel, vilka tillhör de mest läsvärda i boken.

Det är få förunnat att få en minnesbok publicerad efter sin bortgång. Vi som kände Cecilia Stegö Chilò är säkerligen överens om att om någon förtjänade det så var det hon. Cecilia Stegö Chilò var en imponerande person med skarpt intellekt, varm personlighet och mycket energi men också med stor eftertänksamhet och hög integritet.

Flera skribenter framhåller också hennes envishet och ovilja att vika ner sig när hon ansåg sig ha rätt, vilket kunde ha sitt pris i ett land där mod och civilkurage ofta är en bristvara. Maria Borelius pekar träffande på att Stegö Chilò var en av de kvinnor som ”format ett liv som i grunden betytt mycket för andra och för tidsandan.”

För många var hon bara Fia, för andra Fia Stegö och för dem som inte kände henne så väl var hon Cecilia Stegö, medan Chilò som tillkom i mer officiella sammanhang som det efternamn hon lade till efter giftermål med Erik Chilò i början av 1990-talet, ofta tappades bort. 

Titeln på minnesboken kan te sig något besynnerlig, särskilt som Fia Stegö var en mycket utåtriktad person och gärna bjöd på sig själv. Men ”Mig känner ingen” syftar sannolikt på den titel som hon funderade på att ge de memoarer som påbörjades men aldrig avslutades innan bröstcancern drabbade henne och tog hennes liv vid 65 års ålder. Det var helt enkelt få personer som kände Fia Stegö i mer än någon eller några av de mångfacetterade roller hon hade som opinionsbildare, politisk journalist, redaktör, författare, företagsledare, entreprenör och styrelsearbetare. Det kan förklara varför Stegö nog ansåg att ingen riktigt kände hela hennes register.

Bredden bland de 23 författarna av de 21 kapitlen är stor. Statsminister Ulf Kristersson konstaterar i sitt bidrag att Fia Stegö i hög grad bidrog till hans förståelse för Europa och till insikten att vi i Europa kan spela en viktig roll i vårt närområde. Han menar också att Stegös texter på 1990-talet om det dåvarande EG-samarbetet är tankeväckande och att efter 30 års EU-medlemskap är det fortfarande få i Sverige som kan skriva så initierat. Kristersson skriver också det som flera skribenter framhåller, nämligen att Fia Stegö ”var aldrig rädd att säga emot eller att skapa dålig stämning. Hon var principfast och trogen sina ideal, men inte sekteristisk.”

Till de mer läsvärda kapitlen i minnesboken hör centerpartisten Åsa-Britt Karlssons bidrag ”Tredje generationen på Bastängen”, vilket behandlar Stegös djupa förankring i östgötska Opphem utanför Rimforsa, mellan Linköping och Vimmerby. Karlsson skildrar hur Stegö byggde ut huset som hennes mormor och morfar en gång byggt, kompletterade med gäststuga och styckade av tomter som bara såldes till personer som kvalificerade sig som grannar i byn, vilket Karlsson gjorde och byggde sitt fritidshus där. Även drömmen om ett mindre hotell och konferenscenter förverkligades i form av Villa Opphem. Karlssons kapitel är ett av dem som fångar Stegös varma personlighet och stora humor mest träffsäkert.

Andra kapitel som sticker ut är Marcus Wallenbergs ”Hon tog plats för att göra skillnad” och Sara, Johan och Jens Spendrups ”Ett liv i engagemang och närhet – till minne av vår vän, mentor och rådgivare.” Båda dessa kapitel beskriver Fia Stegös mångåriga arbete i företagsstyrelser, dels i försvarsindustrikoncernen SAAB och dels i familjeföretaget Spendrups Byggeri och dess dotterbolag.

Det är tydligt att Fia Stegö tog sina styrelseuppdrag på stort allvar och bidrog till företagens strategiska och affärsmässiga utveckling, men också gjorde starkt personligt intryck hos styrelsekollegor och bolagens ägare. Sara Spendrup konstaterar att Fia Stegö ”var den som lärde mig att man kunde vara tydlig och empatisk, strategisk och mänsklig – och att det gick att ta plats i både styrelserummet och livet utan att behöva kompromissa med sig själv eller avvikande uppfattningar.”

Både socialdemokraten Stig-Björn Ljunggren och liberalen Mattias Svensson funderar i sina respektive kapitel på vad Fia Stegö skulle ha kunnat uträtta om hennes tid som kulturminister kommit att sträcka sig över alliansåren. Min egen undran är också hur Fia Stegö skulle ha drivit sitt arbete som Timbros VD i hamn. Det var det uppdrag hon rycktes upp från när Fredrik Reinfeldt rekryterade henne som statsråd. Det var en stor förlust för Timbro när Stegö lämnade tankesmedjan, särskilt som efterträdarna inte förstod att utveckla den verksamhet som etablerats utanför Stockholm.

Minnesboken över Fia Stegö åskådliggör att hennes liv och gärning var mycket mer omfattande än de elva dagarna som kulturminister. På det sättet ger boken henne välförtjänt upprättelse och rättvisa.

”Mig känner ingen” visar att Cecilia Stegö Chilò är värd att minnas både för sin stora personlighet och sin omfattande gärning till vår glädje och gagn.

Magnus Dahl är jurist och företagare. Mellan 2005 och 2010 var han ordförande i dåvarande Timbro Syds Advisory Board.