Mats Fält: Biden Inc – julafton varje dag

Många undrar hur Donald Trump kunde bli president igen i USA. Det är osannolikt på så många olika sätt samtidigt. Förklaringarna är ungefär lika många. En av dem är den mest uppenbara – motkandidaten. Joe Biden representerade Demokraterna tills han slutligen avstod från att kandidera till förmån för sin vicepresident Kamala Harris. Förutom att hon var en ovanligt fyrkantig kampanjpolitiker fick hon försvara både administrationens beslut och dess hantering av tveksamma bidrag och kontakter med ljusskygga aktörer. Harris drev sin kampanj i Bidens skugga. Väljarna påmindes ständigt om Delawareklanens affärer och trassel med rättvisan.

Väljarna stod inför valet mellan en mycket speciell republikan och en administration där en familjs intressen uppenbarligen ibland tillåtits gå före nationens. Trump står för en mer öppen blandning av personligt och privat. Den är också ett allvarligt problem men den är lättare att granska. Det kanske värsta exemplet idag är de ständigt återkommande benådningarna av brottslingar och korrupta politiker. Många av dessa beslut borde vara omöjliga att försvara. Republikanernas traditionella tal om lag och ordning framstår som ett dåligt skämt. På Reagans tid skämtades det bara om Nancys kontakter med Sinatra och maffian.

Miranda Devine beskriver i sin bok ”The Big Guy – How a President and his Son Sold Out America” (Broadside Books, 2024) hur klanen Biden använt sin makt för att tjäna miljoner som fördelats mellan de närmaste släktingarna. Det är uppenbart att varan som sålts är inflytande och att den som ytterst levererat är Joe Biden själv. Den ständigt problemdrabbade sonen Hunter fick inte sina överbetalda styrelse- och konsultuppdrag för att han var en briljant advokat och politiker – han sålde kontakter, samtal och möten med pappa.

I första hand handlar historien om Kina, Ukraina och ett antal andra länder där aktörer betalat familjen för att få speciella förmåner, komma före i kön till beslut och ibland gynnas av direkta ingrepp i administrationens utrikespolitiska agerande. Ett av de värsta exemplen är Joe Bidens insatser för att tvinga Ukraina att avskeda en ambitiös åklagare som försöker rensa upp i korruptionen i sitt utsatta land. Biden kräver hans huvud på ett fat – och får det – för att Hunter ska kunna fortsätta sitta i styrelsen för det hotade bolaget Burisma. Samtidigt som Biden tvingar Kiev att böja sig håller han högstämda tal om vikten av att motarbeta korruption.

Det som verkligen gjorde Bidenklanens korruption till en känslig fråga var presidentens sätt att bemöta kritiken. Han nekade till alla anklagelser, försökte inte ens förklara det som alla insåg var åtminstone tveksamma affärer, och hävdade på fullt allvar att han aldrig pratade affärer med sin son. Redan innan innehållet i Hunters bortslarvade dator blev offentligt var det uppenbart att Joe och Hunter Biden talade om allt och gjorde det ofta. Familjen är viktig för presidenten. Hunters kaospräglade liv var ett stort svart moln över hans politiska verksamhet. Hans lyxliv med prostituerade, droger och vapen var inte gratis. Någon armlängds avstånd var det aldrig tal om. Joe ville hjälpa sin son – att sälja inflytande till tveksamma aktörer i diktaturstater var ett sätt att göra det.

Devine redogör för hur pengar förmedlats på krångliga vägar mellan de som köpt inflytande och olika medlemmar av familjeklanen. För att göra det svårare att spåra källan har mindre belopp spridits även till barn och barnbarn. Huvudaktörerna har varit Hunter och hans farbror Jim, men även Joe har fått in delar av förtjänsten på sina konton. Det är presidenten som ofta kallats ”the big guy” av sin son i korrespondensen och affärssamtal.

Ibland blir det svårt att följa alla spår mellan banker, företag och institutioner. Det är dock inte nödvändigt för att förstå omfattningen av verksamheten och inse hur allvarligt klanen brutit mot reglerna för hur man bör förvalta väljarnas förtroende. Att regelbundet träffa lobbyister och aktörer av olika slag är en sak. Det här är något helt annat. Det här var en skandal som borde fått större konsekvenser för de inblandade. Joe Biden utnyttjade möjligheten att benåda de flesta som var kopplade till affärerna innan han lämnade Vita Huset.

Parallellt med beskrivningen av hur tiotals miljoner hamnat i familjen Bidens fickor följer författarinnan hur rättssystemet försöker reda ut vem som gjort vad och varför. Både på federal nivå och i hemstaten Delaware pågår under många år omfattande utredningar av familjens affärer. Den här delen av boken är den mest bekymmersamma. Inte för att Devine skulle slira på sanningen eller ta ut svängarna för generöst, hon är en seriös skribent för vad vi inom högern ibland skämtsamt kallar ”the paper of record” i New York – den arga lilla högertabloiden ”New York Post” – och medverkar regelbundet i Fox News sändningar. Det som stör är de otaliga exemplen på när justitiedepartementet blockerar och försenar utredningarna av klanens affärer. Det blir väldigt tydligt att man på alla nivåer gör allt för att inte sanningen ska komma fram – åtminstone inte förrän efter valet 2024. Väl genomförda utredningar läggs ned, självklara förhör genomförs inte och seriöst arbetande advokater blir av med sina uppdrag eller sätts i karantän. Flera allvarliga anklagelser mot framför allt Hunter Biden faller på grund av att preskriptionstiden medvetet tillåtits löpa ut. Så här får det inte gå till i en rättsstat.

Att Bidens länge lyckats lägga locket på i Delaware, där man sedan länge dominerat politiken i den lilla delstaten, är illa nog. Delaware är både charmigt och en väldigt liten plaskdamm. När den federala administrationen med all kraft agerar på samma sätt har det gått långt. Om inte några modiga visselblåsare med ryggrad – som inte hade någon som helst koppling till varken MAGA eller Republikanerna – vågat gå ut med vad de sett och varit med om hade mycket förblivit okänt. Det hade kanske varit bra för mångas sinnesfrid men i grunden mycket problematiskt. Transparens är en demokratis livsluft – även vid Potomacflodens stränder.

Läs ”The Big Guy” och minns en administration som gav skamlösheten ett ansikte.

Mats Fält är förtroendevald (M) i Tyresö Kommun