Amanda Wollstad: Europa, det är vi

Rolling Stone Magazine skrev i veckan om den bisarra sociala media-attacken mot den amerikanska popstjärnan Taylor Swift härförleden, då hon i samband med släppet av sitt nya album anklagades för att öppet flirta med nazistisk symbolik, den så kallade trad wife- rörelsen och vit makt-kultur.

Det ska ha handlat om en koordinerad attack via bot-konton, som sedan spreds och förstärktes av verkliga användare som tog kritiken på allvar och försökte bemöta den. Vem som ligger bakom operationen och varför den genomfördes är oklart, artikeln spekulerar i att det kan vara ett test eller en övning av något slag.

Det krävs inte mycket tankemöda för att inse vad liknande attacker kan användas – och med all sannolikhet redan används – för. Att påverka opinionen kring ett krig i närområdet, till exempel. Att förgifta en valdebatt. Slå split mellan nationer – och kontinenter. Att få randfenomen och extrema åsikter att framstå som norm och sanning.

SvD rapporterar idag om en läckt, längre version – eventuellt ett tidigare arbetsdokument – av USAs nya nationella säkerhetsdoktrin. Den tycks om möjligt vara än mer fientligt inställd till Europa än den officiella, slutgiltiga versionen.

I dokumentet utmålas en strategi för at ’Make Europe Great Again’, bland annat ska man närma sig högerpopulistiska krafter och regeringar i Europa. Fyra länder nämns särskilt som sådana man bör söka sig till, i syfte att ’dra bort dem från EU’: Österrike, Ungern, Italien och Polen.

Framför allt pekar man ut EU och andra mellanstatliga institutioner som det stora problemet, måhända något ironiskt efter åratal av påpekanden från amerikanska håll att Europa måste ena sig och konsolidera sin makt om man vill få vara med och leka med de stora pojkarna. Eller så är det precis det man nu i stället kommit på att man vill undvika.

Men USA vill inte avfärda Europa, nej, nej. I stället ska man ha som mål att ”hjälpa Europa att rätta till sin nuvarande riktning”. Bland annat genom att ”stödja politiska partier och rörelser, samt intellektuella och kulturella profiler som strävar efter suveränitet och att bevara/återupprätta de traditionella europeiska livsstilarna, samtidigt som de förhåller sig pro-amerikanska”.

Det låter som en strategi hämtad någon helt annanstans ifrån.

Ungefär samtidigt kom nyheten att Tyskland kallar upp den ryska ambassadören med anklagelser om sabotage, cyberattacker och desinformation. Bland annat ska Ryssland ha angripit tysk flygtrafik genom cyberangrepp. Det ska också finnas bevis för påverkansförsök mot val.

Tyskland är bara ett av en lång, lång rad europiska nationer som riktat liknande – och värre – anklagelser mot Ryssland de senaste åren. Frågan toppar ständigt dagordningarna när mer eller mindre formella över- och mellanstatliga konstellationer möts, med allt större frekvens och brådska. Europa är under attack. Hur vi svarar nu avgör kontinentens framtid.

Före 2014 var Ukraina ett splittrat land. Delar av den ryskspråkiga minoriteten, som utgör en majoritet i delar av östra Ukraina, hade ett gott öga till Ryssland. Men invasionen visade ukrainarna vad det ryska alternativet egentligen innebar. Redan innan det fullskaliga kriget bröt ut 2022 stod ukrainarna enade bakom den självständiga ukrainska nationen. Idag finns i princip ingen opinion för att splittra landet, och undra på det. Alla har sett vad som händer bakom de ryska linjerna.

Den fullskaliga invasionen enade också Europa på ett sätt få hade väntat innan februari 2022. Plötsligt tävlade länder i stödåtgärder, och många regeringar fick snabbt se till att göra upp med historiska idéer om neutralitet och vapenköp som smälte undan som snö i vårsolen i konfrontation med den nya säkerhetspolitiska verkligheten.

Visst har den europeiska enigheten svajat sedan dess, men det är ändå en relativt samstämmig kontinent. För- och nackdelen med stora sammanslutningar är att enstaka nejsägare inte behöver få så stort inflytande, så läge strukturerna klarar av att hantera dem.

Gunnar Hökmark skriver idag som alltid utmärkt om behovet av enighet och samarbete inom Norden, i Europa och det ’europeiska NATO’.  Samtidigt som strukturerna attackeras utifrån blir det ur ett nordiskt perspektiv allt tydligare att det är där vår framtid, vår frihet och vår säkerhet ligger. När det mullrar vid horisonten är ensam sällan stark.

Kanske lyckas Trump faktiskt Make Europe Great Again – få saker enar så som en yttre fiende, och klämda mellan Ryssland och USA har Europa kanske möjlighet att hitta tillbaka till den gemenskap och enighet som en gång formade de strukturer som nu attackeras. Så många andra alternativ finns trots allt inte.

Visst har såväl Europa som EU sina fel och brister – precis som Amerikas förenta stater – men det är våra fel och brister att åtgärda. Vår väg framåt att välja, vi som är Norden, Europa, Nato och EU. Det är så det fungerar i demokratier och fria sammanslutningar.

Amanda Wollstad är chefredaktör för Svensk Tidskrift