Karl Gustel Wärnberg: Hur kristendomen skapade marknadsekonomin

I antologin ”Konservatism och kapitalism” tacklade Jakob Söderbaum och en rad andra författare frågan om huruvida konservatismen och kapitalismen är kompatibla. Svaren varierade, men utgick alla ifrån olika definitioner av konservatism som i sin tur ledde till olika syner på hur förenlig konservatism är med kapitalism. Exempelvis kan liberalkonservatismen sägas värna frihetliga reformer, och är därmed en given anhängare av marknadsekonomin. Socialkonservatismen har, som begreppet antyder, ett mer socialt perspektiv och värnar samhället i stort, varför den i vissa former kan se marknadsekonomin och privata finansiärers intressen som ett hot. Därmed kan en del socialkonservativa, med Otto von Bismarck som ett tydligt exempel, vilja begränsa marknaden.

Min ansats är en annan. Jag vill istället peka på hur den fria marknadsekonomin växte fram ur den kristna civilisationen som konservativa – i olika former – söker värna om, och hur den kristna civilisationen är en förutsättning för marknadsekonomins fortsatta existens. Därmed använder jag den fria marknadsekonomin synonymt med ”kapitalism” i denna text, då det senare begreppet i sig är problematiskt.[1] I sin essens kan vi sammanfatta det jag åsyftar som privat ägande och fri prissättning genom det dynamiska samspelet mellan utbud och efterfrågan. Som vi kommer att se är dessa principer ett direkt arv från den antika filosofin så som den förstods och utvecklades av de medeltida skolastikerna och som finner sina främsta försvarare i den katolska socialläran så som den utformats i de påvliga encyklikorna. Denna tradition utgör i en politisk kontext det vi idag kallar ”kristdemokrati” och som kan ses som antingen en del av konservatismen eller åtminstone en kompatibel – men säregen – tradition vid sidan av konservatismen.

Salamancaskolan

En standardbeskrivning av marknadsekonomins uppkomst börjar ofta med Adam Smith. Denna historieskrivning har dock alltmer kommit att ifrågasättas och kritiserades redan av ekonomerna Joseph Schumpeter[2] och Murray Rothbard[3]. Idéer som kom att prägla det vi idag förstår som marknadsekonomin hade redan utvecklats sekler innan Adam Smith. På 1300-talet hade rektorn för Universitet i Paris, Jean Buridan, fastställt att pengar inte är en artificiell produkt av statlig auktoritet, utan snarare att det uppstår fritt och spontant genom samspelet människor emellan på en marknad. Denna valuta – vad den än må vara – måste alltså värdesättas för dess kapacitet att uppfylla icke-monetära begär. Det blir en mellanhand i utbytet människor emellan och bygger på tillit. Buridans elev Nicolaus Oresme fortsatte i denna anda och skrev om monetär teori och kom att utforma en tidig version av Greshams lag[4] och skrev om inflationens skadeverkningar. Båda dessa tänkare utgick ifrån och utvecklade principer som de hittade i Aristoteles och den Heliga Skriften.

Men det tydligaste inflytandet för att etablera det som kommit att kallas marknadsekonomin kom från Universitetet i Salamanca i Spanien, där jesuiter och dominikaner verkade. Universitetet blev en samlingsplats för den tidig-moderna, och sen-skolastiska, intellektuella eliten. Bland deras tankegods återfinns: lagen om utbud och efterfrågan, att pengars värde kan påverkas av spekulation om marknadens värde i framtiden, och den subjektiva värdeteorin som säger att saker får sitt värde genom att personer efterfrågar dem och inte för deras egenvärde. Dessa är grundläggande idéer för den fria marknadsekonomin och har sitt ursprung i kristendomen och den katolska skolastiken.

Leo XIII och Rerum Novarum

Det kristna, katolska, engagemanget för ekonomiskt tänkande slutar inte där. Under seklerna har kristna tänkare funderat på hur vi skapar ett gott samhälle för människor att leva i, samtidigt som man har vetskap om att utopier är både omöjliga och oönskade. Påvar har alltsedan den industriella revolutionens intåg diskuterat ekonomins etiska gränser och konsekvenser, med start i Leo XIII:s Rerum Novarum (Om de nya tingen), när den globala ekonomiska tillväxten tog fart. Påvens syfte var att navigera i de nya spänningarna som den ekonomiska tillväxten orsakade, för att hjälpa kristna hur de skulle hantera såväl socialism som oreglerad marknadsekonomi. Denna encykliska tradition har ofta missförståtts – oftast på grund av brist på faktisk läsning av texterna – och har skapat en bild av kyrkan som motståndare till marknaden. Denna bild stämmer inte, men inte heller stämmer en bild av kyrkan som förenlig med nyliberalt marknadstänkande (laissez faire), om det någonsin har existerat ett sådant.

Som ett exempel kan vi titta närmare på Påve Leo XIII:s försvar av äganderätten, som utgör en grundpelare i marknadsekonomin. Leo XIII gick i själva verket längre än liberala teoretiker i sitt försvar av privat egendom. John Locke och liberala tänkare grundade ofta äganderätten i rätten at behålla frukterna av sitt arbete. Påven gav det i stället en gudomlig grund: Gud själv har fastställt äganderätten. Det är en ”helig rättighet” skriver Leo XIII. Men, samtidigt som den är helig är den inte absolut. Detta innebär att den inte är utan begräsningar. Samtidigt som människan har rätten till privat egendom så har människan ett större, socialt ansvar. Människan är inte enbart en individ utan en person som alltid står i relation till andra: till familjen, samhället, omvärlden. Därför är tillgångar universella i omfång. Det innebär konkret att människan har rätt till den egendom man äger, men man har samtidigt ett ansvar för sin omvärld. Att sitta och samla tillgångar medan andra svälter är att brista i sitt sociala ansvar. Därför bör människan dela med sig av sina tillgångar.

Att från detta dra slutsatsen att staten är den bästa administratören för sådan distribution eller ansvar är dock felaktigt: Det är ett socialt ansvar som åligger oss alla, och att överlåta det till staten kan i själva verket ha negativ inverkan på vårt ansvarstagande när vi istället förlitar oss på en abstrakt institution. Leo XIII beskriver själv när och var staten är berättigad att ingripa: för att förbjuda strejker, förhindra att familjebanden luckras upp, skydda rätten att utöva religion, förhindra att arbetet påverkar moralen, sätta stopp för förtryck av arbetare (orättvisa bördor, förnedrande av deras värdighet), och för att skydda hälsan. Ingenstans är det fråga om distributiv rättvisa, det vill säga att staten ska se till att tillgångar fördelas lika. Inget av detta låter som socialism, däremot antyder det ett socialt ansvar som både stat och privat kapital har för människans okränkbara värde. Därtill finns det en hel nivå som socialister och liberaler inte tar hänsyn till på samma sätt som kristna teoretiker har tenderat att göra: civilsamhället med dess institutioner. I denna anda har flera encyklikor följt.

Den fria marknadsekonomins centrala principers uppkommer alltså i senskolastikernas tänkande och utvecklas i encyklikorna, med start i Rerum Novarum, där människans rätt till privat ägande värnas. Marknadsekonomin är med andra ord inte bara kompatibel med, utan också en förutsättning för, kristdemokratiskt, konservativt tänkande. Den uppkommer i västvärlden på ett organiskt sätt ur filosofers reflektion kring principer som de hittar hos antika tänkare och i Bibeln. De applicerar dessa principer till sin samtid och utvecklar på så sätt den ekonomiska teorin. Påvarna slår sedan vakt om dessa principer samtidigt som de visar ekonomins etiska gränser. Om samtidens konservativa vill slå vakt om västvärlden är kristendomen och marknadsekonomin centrala delar av det de måste värna.

Karl Gustel Wärnberg är idéhistoriker

Läs övriga delar i Svensk Tidskrifts serie Konservatismen och Marknaden här.

[1] Som historikern Fernand Braudel påpekade i sitt magnum opus i tre band är ”kapitalism” ett begrepp myntat av dess belackare och därmed en grovt politiserad term.
[2] History of Economic Analysis (1954).
[3] An Austrian Perspective on the History of Economic Thought (1995)
[4] ”Om ett element i ett sammansatt betalningsmedel kan användas fördelaktigare än som pengar, försvinner det ur den allmänna cirkulationen”, eller kortare: ”gott mynt drivs ut av dåligt mynt.” https://runeberg.org/nfbj/0164.html