Janerik Larsson: Presidentmakt med auktoritära drag

Det auktoritära draget i amerikansk politik har åtminstone en av sina främsta företrädare i Donald J Trump. Men han är ingalunda så unik som man kan tro av mediebevakningen. Redan från första början brottades USA med frågan hur mycket makt som skulle koncentreras hos presidenten.

USA firar nästa år 250 årsminnet av självständighetsrevolutionen som innebär att man bildade en ny stat av de delstater som tidigare varit en del av det brittiska imperiet.

Redan året därpå samlades företrädare för dessa i vad som kallades den kontinentala kongressen som antog den första författningen (Articles of Confederation) som sedan hade ratificerats av samtliga delstater 1781.

Frigörelsekriget från det brittiska väldet pågick då för fullt och det blev efterhand klart att man behövde en mera effektiv och i praktiken hårdare centraliserad statsmakt.

Mellan den 25 maj och 17 september 1787 samlades delstatsföreträdarna åter för ett revidera den första författningen, men man kom fram till att det behövdes en helt ny. Den processen var utdragen men den hade godkänts av delstaterna 1789.

Den maktdelning som godkändes var tydligt präglad av det pågående frigörelsekriget med en stark exekutiv makt hos presidenten men med lagstiftningsmakten hos kongressen och den juridiska översynen av maktutövningen i domstolsväsendet.

Den förste presidenten George Washington skulle kunnat bli envåldshärskare i praktiken, eftersom det var hans roll som överbefälhavare som säkerställde frigörelsen. Det fanns förslag att göra honom till kung.

Det fanns i praktiken inga krav på att han skulle avgå efter att han varit president från 1789 till 1797 men att han lämnade ifrån sig makten ska ses som ett tecken på hans önskan att maktdelningen skulle bestå.

I amerikansk historia har de auktoritära dragen oftast diskuterats hos fem presidenter.

Den förste var Washingtons efterträdare John Adams som hade att hantera fortsättningen av frigörelsekriget och USA:s komplicerade relation med Frankrike och det Europa som präglades av konsekvenserna av franska revolutionen.  Skulle USA bistå Frankrike, som bistått USA i frigörelsekrigets inledning, i dess krig mot England var en av de svåra frågor Adams hanterade. Till historien hör definitivt den lagstiftning, Alien and Sedition Acts (”Utlännings- och upprorslagarna”), som Adams fick godkänd och som innebar att drastiskt inskränkt yttrandefrihet för hans politiska motståndare.

1800 förlorade han presidentvalet och efterträddes av Thomas Jefferson.

Andrew Jackson, den femte presidenten, 1829 och 1837 utövade makten mellan på ett så auktoritärt sätt att president Trump hyllar honom i Vita huset. Han är mest känd för att han drev igenom tvångsförflyttningen av indianstammar från sydöstra USA till väster om Mississippi. Tusentals Cherokee och andra indianer dog under den påtvingade marschen.  Han kämpade hårt mot nationalbanken, Second Bank of the United States, som han såg som ett elitinstrument, och lyckades lägga ner den.  Han använde presidentämbetet mer aktivt än sina företrädare och la in veto mot fler lagförslag än alla tidigare presidenter tillsammans. Jackson är en kontroversiell figur och hans arv debatteras fortfarande i USA.

Den tredje auktoritäre presidenten är Abraham Lincoln som hade att hantera inbördeskriget som pågick från 12 april 1861 till 9 april 1865 och som kostade uppskattningsvis 620 000 – 750 000 liv, vilket gör det till den blodigaste konflikten i USA:s historia. Lincoln mördades sköts den 14 april 1865 av John Wilkes Booth på Ford’s Theatre in Washington, D.C.

De två presidenter under 1900-talet som ses som de mest auktoritära har liksom Lincoln lett USA i krig. President Woodrow Wilson (4 mars 1913 – 4 mars 1921) blev vald på sitt motstånd mot att USA skulle delta i första världskriget men han ändrade sig.

President Franklin D Roosevelt var president från 4 mars 1933 till sin död 12 april 1945 då han valts för en fjärde mandatperiod 82 dagar tidigare.

Donald Trump delar viktiga egenskaper med en av sina föregångare, Theodore Roosevelt. Liksom Teddy är Trump lättstött och benägen att använda presidentens makt för att straffa politiska fiender.

Det finns historiker som menar att Theodore Roosevelt hör till listan på auktoritära presidenter.

Han blev president 14 september 1901 efter mordet på president William McKinley och lämnade (efter att ha blivit omvald) 4 mars 1909.

Han var anhängare av ”stewardship theory” som går ut på att presidenten kan göra allt som inte explicit är förbjudet i författningen. Detta att presidenten är ”folkets förvaltare” är en åsikt som inte är främmande för president Trump.

Under sin presidentperiod använde Roosevelt Secret Service-agenter för att spionera på sina politiska motståndare, både demokrater och republikaner. Men det var hans administrations missbruk av dessa agenter som slutligen utlöste en motreaktion från båda partierna i kongressen, vilket resulterade i att en lag antogs 1908 som begränsade Secret Service till att endast skydda statschefen och jaga förfalskare.

Roosevelt beordrade då sin justitieminister, Charles Bonaparte, att skapa en grupp agenter inom justitiedepartementet för att fortsätta den typ av utredningar som Roosevelt eftersträvade. Den nya enheten, som inrättades utan kongressens godkännande, blev känd som Bureau of Investigation – det vi idag kallar Federal Bureau of Investigation (FBI).

Skillnaden mellan Theodore Roosevelt och Trump är den senare agerar i en skala som varken Roosevelt eller någon annan president någonsin försökt sig på.

Sent på kvällen den 28 april utfärdade Trump flera nya verkställande order, däribland en som uppmanade justitieminister Pam Bondi att inom 30 dagar offentliggöra ”… en lista över delstater och lokala jurisdiktioner som hindrar verkställandet av federala invandringslagar.”

De jurisdiktioner som, enligt administrationens uppfattning, ”fortsätter att trotsa federal lag” kommer att bli föremål för justitiedepartementets ”alla nödvändiga rättsliga åtgärder och verkställighetsåtgärder för att få ett slut på dessa överträdelser och få sådana jurisdiktioner att följa USA:s lagar”.

Denna taktik påminner om den ökända ”justitieministerns lista över subversiva organisationer” (AGLOSO) från kalla kriget, en mekanism utan rättssäkerhet som användes av Truman- och Eisenhower-administrationerna mot grupper med påstådda eller faktiska kopplingar till kommunistiska eller socialistiska organisationer.

Men till skillnad från Truman eller Eisenhower går Trumps de facto ”fiendelista” längre än att rikta in sig på delar av det civila samhället som advokatbyråer och universitet.

Bara 100 dagar in i sin andra mandatperiod har Trump lätt överträffat Teddy Roosevelts konstitutionellt tvivelaktiga upptåg skriver Patrick G. Eddington i boken The Triumph of Fear: Domestic Surveillance and Political Repression from McKinley to Eisenhower (https://press.georgetown.edu/Book/The-Triumph-of-Fear).

Han skriver att det Amerika som kommer att uppstå ur denna växande konstitutionella och politiska katastrof som Trump har skapat kommer inte att vara detsamma som det Amerika som gick in i den.

Janerik Larsson var informationschef på SAF 1990 – 1995 och vVD på Svenskt Näringsliv 2005 – 2011. Han är rådgivare till Stiftelsen fritt näringsliv, och utkom nyligen med essän ”Allt var möjligt. Mina år med Jan Stenbeck” (Timbro)