Christian Braw: Människan och historien – Ideologiernas svar

En politisk utveckling styrs av många faktorer. 1600-talet var de stora konflikternas århundrade men ledde fram till enväldiga styrelseformer i en rad stater, längst i Danmark. 1700-talet såg en motrörelse i de amerikanska och franska revolutionerna. 1800-talet blev liberalismens gyllene århundrade. 1900-talet – det mest katastrofala någonsin – tycktes vara ideologiernas århundrade och mynnade ut i marknadsliberalismen och drömmen om globalisering. 1900-talets ideologier byggde å ena sidan på föreställningen om människans godhet (liberalism och marxism), å andra sidan på en scientism, som endast kände människan som det mest utvecklade bland djuren (nazism).

När vi nämner ordet ”utveckling” är vi inne på ett område, som berör alla ideologier och egentligen all verklighetsuppfattning. Det är historiesynen. För antikens greker och romare var historien en ständig kretsgång, där samma skeenden upprepas gång på gång, utan mening och mål. De kunde också se historien som en våglinje, där höjdpunkter och bråddjup följde på varandra i en ständig rörelse. Antikens stora fråga är tillvarons stabilitet och instabilitet, och det är den mest allmänmänskliga av alla frågor. Arkimedes tillskrivs ett tänkvärt yttrande: ”Ge mig en fast punkt, och jag skall rubba världen.” Det beskriver antikens ständiga sökande efter stabilitet. Så är det också med berättelsen om hans död. Vid Syrakusas erövring av romarna fann några romerska soldater Arkimedes försjunken i geometriska former, som han ritat på sanden. Han sade endast: ”Rubba inte mina cirklar” – varpå de dödade honom. Mer dramatiskt kunde dilemmat stabilitet – instabilitet knappast gestaltas. Det är just detta dilemma, som belyser antikens fascination av matematik och geometri. I denna instabila värld utgör matematiken och geometrin en stabil, icke-materiell verklighet, giltig överallt och i alla tider.

De enväldiga statsformerna under slutet av 1600-talet är exempel på hur man söker skapa stabila statsformer bortom de ständiga, interna konfrontationerna. Det gäller också den amerikanska revolutionen, även där den var en reaktion mot de enväldiga statsformerna. Hit hör föreställningen om de mänskliga rättigheterna, först formulerad i staten Virginias grundlag. Samma strävan efter stabilitet genom en allmänmänsklig lagstiftning finns paradoxalt nog i den franska revolutionen, som utlöste ett mer än 20-årigt världskrig.

Revolutionskrigen var en oavbruten konfrontation, där ständiga omväxlingar hörde till erfarenheterna. Än var Rysslands tsar Alexander revolutionens allierade, än var han dess fiende. Än var Jean-Baptiste Bernadotte revolutionens hjälte, än var han dess besegrare, nämligen som befälhavare över Nord-armén i slaget vid Leipzig 1813. Det är ur denna epok av konfrontation som Beethovens musik med dess ständiga inre spänning växer fram. Det är också i denna miljö, som Hegels tänkande – antagonismernas filosofi – spirar, och ur den växer marxismen fram. Därmed har frågan om stabilitet och instabilitet fått en ny dimension. Antagonismerna och instabiliteten har för Marx materiella, ekonomiska orsaker. Han själv är knappast filosof, snarare är han ekonomiteoretiker. Hans teori om de ekonomiska antagonismerna har emellertid en syftning och ett mål – det klasslösa samhället, och där råder – kanske för alltid? – stabilitet. Stabilitet – en icke-materiell verklighet – uppnås alltså genom en materiell omfördelning. Det är ekonomisk snedfördelning som skapar mänsklig antagonism. Upphäv snedfördelningen, och människans naturliga godhet kommer att spira, till exempel i kulturellt skapande. Detta är grundstrukturen i allt marxistiskt tänkande. Det gäller även i en så anspråkslös reformism som den svenska socialdemokratin.

Liberalismen har föreställningen om människans godhet gemensam med marxismen. Godheten innebär i första hand förnuftighet och integritet. Ge varje individ och varje mänsklig gemenskap största möjliga frihet, och de kommer inte bara att producera nya värden, de kommer också att enas i sin gemensamma förnuftighet. Denna förnuftens samstämmighet garanterar enligt liberalismen tillvarons stabilitet. Vi har hittills stannat inför tankelinjer i ett europeiskt och amerikanskt perspektiv. Där ter sig fascism och nazism som främmande element, utan att vara det. I båda fallen rör det sig om rörelser sammansatta av delvis motsägande faktorer, men en av dessa faktorer är särskilt dominerande i de största katastrofer där dessa rörelser finns med. Det är scientismen, det vill säga den uppfattning av naturvetenskap, som vill göra denna till absolut sanning och den enda grunden för en verklighetstrogen samhällsgestaltning. Därav intresset för eutanasi och rashygien. Men på ett annat plan följer nazismen och fascismen samma linjer som marxismen och liberalismen. Det gäller i historiesynen. Den tysta eller öppna förutsättningen är hela tiden det som Georg-Henrik von Wright kallar Myten om framsteget. För att vi skall kunna bedöma om något är ett framsteg måste vi kunna relatera det till något som är det högsta goda. I annat fall kan vi endast tala om förändring, ibland katastrofal förändring. Dagens kopiator är ju bättre än vår farfars hektograf. Men är det bättre i någon annan mening än den tekniska? Allt kommer ju an på innehållet i det vi kopierar. Om vi kopierar hat, förakt och nedrighet hade det varit bättre om vi endast haft tillgång till hektografen.

Det skeende, som vi här försökt beskriva, har utspelats i Västerlandet, och just i Västerlandet tillkom det under antiken en annan faktor än den grekiska tanken. Det är den kristna tron. Den innebar ett uppbrott från antikens historiesyn. Historien är inte en ständig kretsgång eller vågrörelse, historien har en mening och ett mål – himmelen. Det finns en stabilitet större och mer relevant än matematik och geometri – Gud själv. Människan är inte bara god, hon är en blandning av gott och ont, i ständig inre och yttre kamp. Och hon har ett yttersta ansvar inför Jesus Kristus, som själv blivit människa och delat alla mänskliga villkor. Allt detta fick hos Augustinus ge grunden till det väldiga verket Om Guds stad. Det blev grundläggande för Europas medeltid. Antikens greker hade sökt stabiliteten i abstraktionerna – matematik och geometri. Deras filosofer hade skapat uttryck för det bestående i tillvaron. För romarna hade rätten och därmed själva staten framstått som tillvarons stabila faktor. För Augustinus var Gud det enda verkligt stabila, och den stabilitet som kunde finnas i tid och rum tedde sig som relativ.  Och historien? Från paradisets perspektiv framstod historien som ett åldrande, en degeneration, som genom Guds Sons människoblivande vändes i förvandling, helighet – men i ständig kamp med förfallet och degenerationen. Därmed har historiens mönster fått en ny gestalt.

Allt detta är aspekter, som bör vägas in när man nu talar om konservatismens vaknande i Västerlandet. Simon Westberg har gjort detta till sitt ämne i boken Västerlandets motståndsrörelse (Svensk Tidskrift, 2025). Det rör sig i huvudsak om en idéhistorias framställning, framvuxen ur författarens föreläsningsverksamhet. Redan titeln – motståndsrörelse – anger att han ser konservatismen som en reaktiv rörelse. Den konservative är en person som reagerar mot något. Historiskt har Westberg rätt. Konservatismens främste inspiratör, Edmund Burke, reagerade mot den franska revolutionen. Hans verk är fortfarande grundläggande för konservatismen. Men Edmund Burke är inte bara frustrerad, han formulerar också ett alternativ, som har inspirerat politiskt tänkande i mer än 200 år, inte bara i Europa. Simon Westberg har försett sin bok med en väldig litteraturförteckning. Där ingår bland annat nio verk av Edmund Burke, alla nyligen tryckta – i USA! Överhuvudtaget är större delen av denna litteratur tillkommen i, översatt i eller tryckt i USA. Alldeles oavsett vem Donald Trump är, finns det alltså en betydande mottaglighet för det konservativa tänkandet i USA. Ett undantag utgör Tage Lindboms skrifter, även de nio till antalet, alla tryckta i Sverige.

Westbergs syfte är att presentera konservatismen så som den ser på sig själv. Det handlar alltså inte om en kritisk granskning eller en bearbetning, inte heller om ett politiskt program utan om konservatismen som en idérörelse. Man kan faktiskt tänka på detta sätt, det är Westbergs sätt att närma sig ämnet. Det kan vara ett spännande perspektiv, när marxismens och liberalismen tankespår har uttömt sina möjligheter. ”… ej kan vanans nötta läxa evigt repas upp igen”, skrev en gång Tegnér.

Tre städer får i den konservativa tanken representera bestående värden. Atén, Rom och Jerusalem. Atén står för förnuftigheten, Rom för rättssamhället, Jerusalem för människans gåvor och ansvar inför Gud. Detta innebär att det finns grundläggande mönster i tillvaron, som måste bevaras och skyddas för det mänskliga livets skull. Det hör familj och rättsordning. Simon Westberg citerar en amerikansk författare, Frank S. Meyer, som skriver: ”…den kristna uppfattningen om människans natur och öde, som är grundläggande för den västerländska civilisationen är alltid och överallt vad konservatismen strävar efter att bevara.” Här finns en mötespunkt mellan konservatismen och den kristna teologin.

Människosynen är den positiva grunden för konservatismen. Den innebär att människan är en del av en ordning, ett sammanhang – men en ansvarig del med egen handlingsförmåga – familj. släkt, folk, bygd, historia och framtid.  Samhället uppfattas som en organisk enhet. Vi är inte bara en tillfällig folksamling – som på en flygterminal – genom våra relationer lever vi ett liv tillsammans, som en organism. Därför har vi också ansvar för varandra. Människan är bristfällig och insatt i ett spänningsfält mellan gott och ont, där hon ständigt har att ta ställning för godhet och sanning för att kunna mogna. Detta är något annat än den marxistiska synen på människan som en produkt av ”socio-ekonomiska faktorer”. Det är tillika något annat än liberalismens individualism, där var och en är ”sin egen lyckas smed”. Konservatismen tar avstånd från alla utopier, som syftar till ett perfekt samhälle och en perfekt människa.

I ett avslutande, personligt avsnitt beskriver Simon Westberg konservatismen som en tanketradition, en rörelse, som vill återupprätta den västerländska och kristna människosynens betydelse inom politik och kultur, inte för dess egen skull utan för att denna människosyn är sann, stabil och livsbefrämjande. Shakespeare säger: ”Den som ser sitt ursprung med förakt / får aldrig säkert fäste i sig själv.”

Hur förhåller sig liberalism, marxism och konservatism till den religiösa frågan? Den naiva scientismen i nazism/fascism innebär att det egentligen är människan som är allsmäktig, i synnerhet den människa som utgör evolutionens spjutspets.  I och med att liberalismen och marxismen förutsätter människans godhet ”behöver” man egentligen inte Gud, varken som norm eller som hjälp. Med konservatismen är det annorlunda.  Medvetandet om den mänskliga bristfälligheten gör en övervärldslig norm och ett gudomligt bistånd till nödvändiga aspekter. Därtill kommer historiesynen. Både liberalen och marxisten menar att de med egna krafter kan uppnå sina respektive mål, antingen det är det spänningsfria tillståndet i den ena eller den andra formen. För den konservative handlar uppgiften i historien snarare om att bevara och skydda så mycket som möjligt av skapelsens grundläggande ordningar och värden, i väntan på Guds stora slutuppgörelse med förfall och demoni.

Men hur låter sig detta göras, när allt mänskligt är bristfälligt och därmed provisoriskt? Det är möjligt, därför att det i allt detta bristfälliga och provisoriska finns spår av det bestående, en ibland dold men dock bärande stabilitet.  Det är den som skall bevaras, skyddas och ges möjlighet att utvecklas.

Simon Westberg ifrågasätter inte konservatismen, han presenterar den. Om den skall diskuteras är det viktigt att fokus inriktas på dess centrala moment: människosynen och historiesynen. På de områdena kan viktiga frågor ställas även till marxism och liberalism.

Christian Braw är präst, teolog och författare

Simon Westbergs bok Västerlandets motståndsrörelse är utgiven av Svensk Tidskrift, Christian Braw tillhör dock inte Svensk Tidskrifts redaktion utan verkar som fristående skribent.