Stig-Björn Ljunggren: Bruset från undervåningen

Jag minns en gång på det glada åttiotalet när jag som kårpolitiskt aktiv hamnade på en stor middag med en massa studentrepresentanter från olika håll och kanter. Mot slutet av middagen höll hedersgästen professor Stig Strömholm ett stort magnifikt tal om uppgifterna för samtidens studenter.

Mitt under talet började vi höra diskodunket från bottenplan, där de “vanliga” studenterna laddade upp för en ösig fredagskväll.

Professor Strömholm, känd som en av de få konservativa i samtiden, och som en självklarhet lär ha påpekat att det bara var hans mor och fru som sett honom utan väst, fann sig väl med denna störning och styrde in sitt tal på temat att uppgiften för oss samlade runt borden var att hålla stånd mot “bruset från undervåningen”.

Ungefär så ser jag också på ledarsidornas uppgift. Det är att skapa öar av analys och fast mark för den som vill höja blicken över samtidens trivialiteter. Så ännu mer nu än tidigare. Vi lever i en tid som kan beskrivas med August Strindbergs formulering: Folk reflekterar inte längre, de har känningar.

Men samtidigt är de traditionella ledarsidor döda. Den där partistiska opinionsspeglande tiden är över. Den där klassiska modellen där någon förläst gubbe förklarar hur världen är beskaffad, egentligen, är inte längre huvuduppgften.

Visst, det behövs fortfarande inslag där någon upprätthåller resonemang baserade på sakkunskap, men det behöver inte alltid göras med ledarsidans formspråk. Det går att göra genom att fler röster än ledarskribenten får tala.

Det nya är att ledarsidorna blir opinionssidor. Där ledord är ständig förnyelse, interaktivitet och en blandning av korta och långa texter, tät närvaro på sociala medier och uppträdanden i olika andra forum än det egna.

Allt detta håller vi nu på att lära oss. För 10 år sedan trodde de flesta på tidningarna att uppdraget var att spegla papperstidningen på nätet. Nu är det tvärtom. Vi speglar nätet i tidningen.

Det måste finnas attityd, en språkglädje (en redaktör bör helst läsa Strindberg varje dag), utmana läsarna, inte väja för det krångliga, men alltid, i varje text, ha en upplyst plats där det talas klartext.

Och visst är det viktigt att ha många klick. Men även att i en mindre läst text få fram en tankegång som kan vandra vidare i samhällsdebatten. Att efter några års spalttjat få höra ett eko i den nationella politiska debatten är också värt något.

Idealet är förstås att skriva sådant som folk kommer ihåg efter tre dagar. Då har man lyckats, det kan var mer värt än att ha flest klick. Men situationen  i vår demokrati just nu är sådan att vi måste släppa in mer av bruset, utan att låta oss dras med. Där har ledarsidorna en uppgift alltjämt.

Stig-Björn Ljunggren är politisk chefredaktör för socialdemokratiska Sydöstran och fil dr i statsvetenskap vid Uppsala Universitet

Läs övriga delar i Svensk Tidskifts serie om ledarsidornas framtid här.