Mats Fält: Grader i helvetet

Vi är nog många som har svårt att förlika oss med att tanken att Italien för inte så länge sedan var en fascistisk diktatur i allians med Hitlers Tyskland. Det skaver. Inte minst när man tänker på raslagarna och judarnas situation.

Anders Carlbergs bok ”Mussolini mot Hitler – Judarnas öde i fascismens Italien” (Santérus Förlag, 2024) reder på ett mycket pedagogiskt och grundligt sätt ut begreppen. Slutsatsen blir att det verkligen var skillnad på de båda regimernas syn på judarna – skillnader som fick konsekvenser. Det var alliansen med Tyskland som öppnade dörren för raslagar i Mussolinis stat.

Till en början var Mussolinis diktatur fokuserad på makt, propaganda och på att bygga ett starkare Italien. Regimen var definitivt en diktatur men inte lika hård som nazisternas system i Tyskland. Judar fanns på ledande positioner inom militären, statsapparaten och fascistpartiet. Mussolini avvisade rasism och betonade att även judarna var en integrerad del av det nya Italien. Antisemitism hörde enligt honom inte hemma i det moderna Europa. I mitten av 1930-talet förhandlade Mussolini med både Frankrike och Storbritannien om hur Hitlers regim kunde hindras från att hota freden i Europa. Italien stödde länge Österrikes självständighet mot tyska krav på inflytande och underkastelse.

Kriget i Etiopien bidrog till förändringen. Italien införde lagar som satte upp gränser mellan kolonialherrarna och de underkuvade. Kriget var oerhört brutalt och möttes av hård kritik även i länder som hade förståelse för Roms strävan att skapa sitt eget imperium i Afrika.

Alliansen med Tyskland var inte oomstridd. Även ledande fascister, som guvernören i Libyen Italo Balbo, varnade för en allians med den betydligt mer brutala regimen i Berlin. Balbo markerade tydligt sin respekt för de judar som fanns i hans ansvarsområde. När alliansen med Berlin cementerades infördes raslagar liknande de tyska även i Italien. Judarnas frihet begränsades och de stängdes av från stora delar av samhällslivet men direkta trakasserier förekom sällan. Under hela kriget var skillnaden mellan den tyska och italienska politiken uppenbar.

När Tyskland på allvar började genomföra den slutgiltiga lösningen vägrade italienska militärer och diplomater för det mesta att medverka. De fick stöd för denna linje från Rom, trots att en vacklande Mussolini i sina tal ibland lånade delar av den tyska rasistiska retoriken om judarnas påstått problematiska roll i Europa. I de områden som ockuperades av Italien på Balkan och i Grekland och södra Frankrike utlämnades inte judar för transport till dödslägren. Även italienska judar som vistades i andra länder som kontrollerades av Tyskland skyddades av regeringen i Rom. Tyskarna reagerade kraftigt men eftersom Hitler var angelägen om att alliansen skulle hålla tolererades italienarnas agerande. Italien och Finland var de stater på Tysklands sida som tydligast satte gränser för sin medverkan i förföljelsen av judarna.

Efter kuppen mot Mussolini 1943 och landets kapitulation blev situationen en annan. De nya makthavarna i Rom misslyckades totalt med att ta kontroll över statsapparaten. Förutom strider mot Japan i den italienska koncessionen Tianjin i Kina och väpnat motstånd mot tyskarna i Split i Dalmatien, kunde Tyskland utan motstånd ta över den militära kontrollen över Italien. Nu fanns inte längre en tydlig motpart som kunde bromsa aktionerna mot den judiska minoriteten. Även nu fortsatte dock italienska myndigheter och enskilda att sabotera tyskarnas raspolitik. Undantag fanns men även i den nya satellitstat som Mussolini på papperet styrde i norr, Salòrepubliken, var motståndet mot deportationerna till dödslägren i öster utbrett. Retoriken var hårdare och Mussolinis makt kraftigt begränsad av tyskarna men både partisanerna och andra italienare gjorde det svårt för tyskarna att samla ihop sina offer.

Carlberg visar tydligt att den fanns grader i helvetet. Mussolini var mycket kritisk till Hitlers rasistiska fanatism och ville inte gå samma väg. Samtidigt måste man komma ihåg att hans agerande i grunden var orimligt. Italien stred vid Tysklands sida och en tysk seger hade inneburit slutet för även de judar som dittills räddats av italienska militärer och diplomater.

Mats Fält är förtroendevald (M) i Tyresö Kommun