Amanda Wollstad: Diplomatins oglamorösa baksida

Talmannen har tagit med sin hustru på tjänsteresor och pressen vädrar morgonluft. Det är en mycket svensk skandal.

Det är för all del synnerligen oklart om något fel faktiskt har begåtts, men ändå. Sin egen hustru. På representationsresa. Det måste ju vara något skumt.

Det finns i Sverige en ganska förlegad syn på affärsresor och utlandsposteringar som något glamouröst och avundsvärt. Sanningen är ofta en annan. Även om det naturligtvis på många sätt är ett privilegium att få representera Sverige i internationella sammanhang är det också hårt arbete, slitiga scheman, hemlängtan och inte sällan en ekonomisk förlustaffär.

Eventuella familjer får dra ett stort lass, både socialt och ekonomiskt. Och faktiskt också professionellt. Få länder delar nämligen den svenska idén om vattentäta skott mellan det professionella och privata. Tvärtom knyts många kontakter och skapas mycket mervärde på mottagningar, familjedagar och middagar, där respektive och ibland även barn är ett självklart inslag.

I många länder ligger det en diplomat, politiker, officer eller av annan anledning utsänd representant i fatet att inte vara gift, eftersom man då inte anses kunna utföra sitt uppdrag fullt ut. Det är mycket lättare att knyta kontakter med människor som har barn på samma skola eller vars respektive den egna partnern umgås med, än om man bara träffar dem på kontoret.

Diskussionen kommer bli alltmer aktuell i takt med att Sverige tar plats i allt fler internationella sammanhang, och faktiskt också förväntas kunna bete sig som folk. Inte minst Försvarsmakten står inför enorma utmaningar när i runda slängar 400 stabs- och utbildningsplatser ska fyllas inom Natos strukturer. Unga officerare är inte alls lockade av att rycka upp familjen med rötterna och släpa dem tvärs över halva värden för några års arbete utan skälig ersättning och kompensation för partnerns förlorade arbetsinkomst och löneutveckling. Utlandsstationeringar är nämligen föga glamorösa, i alla fall för svenskar.

De ganska modesta tilläggen som tillkommer under stationeringen äts fort upp av ökade kostnader, resor och valutakurser. Passande bostäder är svåra att hitta, skolor och daghem än svårare och den utsända får oftast sköta allt det praktiska på egen hand. Kostnaderna tar arbetsgivaren visserligen, men det är långt ifrån säkert att man är villig att betala vad en rimlig hyra och avgift till en acceptabel skola faktiskt kostar på stationeringsorten.

Om partnern arbetar i privat sektor – ibland annars också – är det familjens största inkomst som går förlorad under utlandsvistelsen. Det så kallade medföljandebidraget ska täcka förlorade pensionsavsättningar för medföljande partner, men har knappast hängt med i prisutvecklingen. Och få statliga anställda har som bekant löner som en hel familj kan leva på.

De svenska systemen är därtill dåligt anpassade för tillfälliga utlandsvistelser och det sker allt för ofta att Försäkringskassan och andra sociala system försöker utförsäkra medföljande till personal utskickade i statlig tjänst trots att hela familjen helt enligt gällande lagar och regler är skrivna och skattar i Sverige. Barnbidrag försöker man också gärna dra in, samt föräldrapenning. Striden med myndigheterna förväntas den utsände ta själv – trots att de alltså är utsända av en annan myndighet. Det finns också gott om exempel på utsänd personal på tidsbegränsade uppdrag som tvingats kämpa för sin rätt att hyra ut bostaden hemma i Sverige i andra hand under utlandsvistelsen – trots att det är den enda egna, permanenta bostad de har.

Kulturkrockarna blir inte sällan uppenbara när svenskar tar sig an ett första uppdrag i internationella sammanhang. Man tror att man ska kunna vara på den nya posteringen måndag till fredag – helst tisdag till torsdag – och åka hem till Sverige över helgen. Middag intar man på egen hand i övernattningslägenheten. Lunch vid skrivbordet. Och har man den inställningen skulle man i princip lika gärna kunna göra arbetet på distans från Stockholm.

Men då har man missförstått hur diplomatiskt arbete och internationellt samarbete går till. Det viktiga är nämligen inte att du har en formell motsvarighet i ett annat land du ska ta kontakt med i ett visst ärende. Utan att du ska lära känna den kollegan, skapa en relation, så att förtroende och samförstånd redan finns när problemet uppstår.

Det är hög tid att vi uppvärderar det sociala och diplomatiska samspelet, och de uppoffringar våra internationella representanter och deras familjer gör för Sverige. Annars hamnar vi än mer på efterkälken i de internationella samarbeten vi värderar så högt, och kommer med rätta att ses som den hopplösa kusinen från landet som inte vet hur man för sig i bättre sammanhang.

Amanda Wollstad är chefredaktör för Svensk Tidskrift