Lars Elinderson: Nåden och makten
Om benådningsrättens väg från kunglig barmhärtighet till politiskt verktyg
Benådningsrätten är en av statsmaktens äldsta och mest symboltyngda funktioner. I dess kärna ligger en paradox: staten, som skapar lagen, tilldelar samtidigt sig själv rätten att frångå den. Från medeltidens enväldiga kungar till dagens presidenter har denna makt vandrat en lång väg – från gudomligt sanktionerad nåd till konstitutionell undantagsrätt.
Från Guds nåde till statens nåd
I det medeltida Europa var härskaren inte bara lagens förvaltare utan dess källa. Kungen dömde och benådade som en Guds representant på jorden. Att benåda en brottsling var inte en rättslig handling utan en religiös och moralisk – ett uttryck för monarkens barmhärtighet, lika mycket ett tecken på makt som på mildhet. Den engelske kungens prerogative of mercy och den franske monarkens droit de grâce var manifestationer av detta gudomliga prerogativ: nåden stod över rättvisan, som barmhärtigheten står över lagen i kristen teologi.
Men i takt med att upplysningens idéer om lagbunden rättvisa, likhet inför lagen och maktdelning vann terräng, började benådningsrätten framstå som ett problem. Hur kunde en stat bygga rättssäkerhet och förutsebarhet när en person – kungen – hade rätt att upphäva domar efter eget gottfinnande? Under 1700- och 1800-talen började därför monarkierna omtolka nåden: inte längre som härskarens personliga gåva, utan som statens humanitära ventil.
Övergången i Sverige – från enväldig nåd till regeringsärende
I Sverige skrevs den gamla ordningen in i 1809 års regeringsform: “Konungen allena äger att benåda.” Den formella ensamrätten symboliserade fortfarande kungens suveränitet, men i praktiken hade det absoluta enväldet redan förlorat sin kraft. Ärenden bereddes i Justitiedepartementet, och statsråden tog i allt högre grad ansvar för besluten. Ändå fanns ett kvarvarande moment av personlig makt – särskilt i dödsstraffärenden, där kungens signatur bokstavligen avgjorde om en människa skulle leva eller dö.
Det var just i ett sådant fall som den gamla ordningen brast. Under Oscar II:s regeringstid ställdes en svensk kvinna inför avrättning i Norge för giftmord – ett brott som vid 1800-talets slut framstod som det mest kallblodiga av alla. ¹ Trots vädjanden från flera håll vägrade Oscar II att bevilja nåd. Han var i grunden motståndare till dödsstraff och till den gamla enväldiga makten, men i detta fall stod han under ett enormt tryck. Den norska opinionen krävde med kraft att domen skulle verkställas, och kungen – med sin redan ansträngda ställning i unionen – valde att inte utmana det norska rättsuppfattningen.
Kvinnan avrättades, och beslutet väckte starka reaktioner i Sverige. Många uppfattade kungens handlande som en kapitulation inför det norska trycket, andra som ett moraliskt svek. I själva verket var det en symbolisk brytpunkt: Oscar II insåg att en monark i ett konstitutionellt system inte längre kunde bära det personliga ansvaret för liv och död. Kort därefter överlät han i praktiken benådningsärendena till statsrådet. Kungen undertecknade fortfarande nådeakterna, men besluten fattades kollektivt av regeringen. Den gamla personliga “kungliga nåden” hade därmed förvandlats till ett konstitutionellt regeringsärende – ett tecken på parlamentarismens genombrott även i Sverige.
Samtidigt befann sig unionen med Norge i sin sista, oroliga fas. I Norge hade parlamentarismen redan slagit igenom, och kungens prerogativ var starkt begränsade. Oscar II:s reträtt från den personliga benådningsrätten var därför också en politisk gest – en eftergift åt den nya tidens krav på ministeransvar och folkstyre.
När den svenska regeringsformen skrevs om 1974 slogs förändringen fast i klartext: “Regeringen får besluta om nåd i särskilda fall.” Kungen nämns inte längre. Nåden har blivit statens, inte monarkens, och den tillämpas inom lagens ramar – ofta med Högsta domstolens yttrande som grund.
Den moderna paradoxen – från moralisk rättvisa till politisk makt
Ändå lever själva idén om benådning vidare. Den är en påminnelse om att rättssystemet, hur rationellt det än blir, behöver en öppning för det mänskliga – för misstag, försoning eller barmhärtighet. I den meningen är nåden rättsstatens mest mänskliga drag. Men i vissa händer blev den åter ett instrument för personlig makt.
I den moderna republiken övertog presidenten kungens roll som nådens utövare. I USA:s konstitution är rätten att benåda en av presidentens mest långtgående befogenheter, och den har genom historien använts både för att läka och för att provocera.
Under Donald Trumps tid i Vita huset har benådningsrätten fått en ny, närmast feodal skepnad. Han har benådat lojala medarbetare och politiska bundsförvanter – personer dömda för brott som ofta rörde hans egen administration. Nåden blev åter ett personligt privilegium, inte ett uttryck för statens opartiska barmhärtighet.
Trump använder benådningsmakten som ett verktyg för att belöna lojalitet och markera sitt oberoende från rättssystemet. Hans beslut är fyllda av symbolik, lika mycket politisk som juridisk: en demonstration av att presidentens vilja kunde stå över domstolarnas.
President Trumps tillämpning väcker inte bara moralisk förargelse – den utmanar själva principen om maktdelning. Där tidigare presidenter som Gerald Ford, Jimmy Carter eller Barack Obama använt benådningsrätten för att främja försoning, korrigera orättvisor eller markera nationell förlikning, använder Donald Trump den som ett instrument för politisk identitet. Han ser nåden som en förlängning av sin personliga maktbas, ett sätt att förstärka bilden av sig själv som stående över institutionerna.
Hans mest uppmärksammade benådningar gällde personer som Michael Flynn, Roger Stone och Paul Manafort – alla nära honom själv och dömda i samband med den federala utredningen om rysk inblandning i presidentvalet 2016. Genom att benåda dem signalerade Trump att lojalitet mot honom stod över lojalitet mot lagen. Det skapar en farlig förebild: att benådningsrätten, som en gång avsåg att vara nådens sista uttryck, kunde bli ett redskap för straffrihet inom den egna kretsen.
Reaktionerna har blivit starka. Tidigare justitieministrar, federala domare och rättslärda varnar för att Trumps användning av benådningsmakten urholkar rättsstatens moraliska auktoritet. Några menar att det blottlägger ett strukturellt problem i den amerikanska konstitutionen: att rätten att benåda, som i sin ursprungliga form var tänkt som ett uttryck för statens humanitet, i ett polariserat politiskt klimat riskerar att bli ett verktyg för politisk beskyddsmakt.
På så sätt har Donald Trump återuppväckt den uråldriga fråga som väckt kritik mot monarkernas prerogativ i Europa: kan en person, hur vald eller legitimerad han än är, anförtros makten att stå över lagen?
Där Oscar II:s vägran att benåda markerade slutet på den personliga kungamaktens epok, markerar Trumps benådningar tvärtom hur personlig makt kunde återuppstå inom en modern republik – om konstitutionen tillät det.
Avslutande reflektion
Benådningsrätten speglar varje tids syn på makt, moral och rättvisa. När Oscar II lade ner den kungliga nåden gjorde han det för att bevara monarkins värdighet i en ny tid – pressad mellan sitt samvete, folkopinionen och unionens bräckliga balans. När Donald Trump delade ut nåd som en härskare i eget rike gjorde han det för att bekräfta sin makt över staten själv.
I båda fallen blottas samma uråldriga fråga: kan nåden finnas utan makt, och kan makten utöva nåd utan att korrumpera rättvisan?
Men där den amerikanska presidenten fortfarande äger en i praktiken obegränsad rätt att benåda – utan krav på rådgivning, motunderskrift eller domstolsprövning – har de europeiska konstitutionella monarkierna valt den motsatta vägen. I Sverige, Danmark, Norge och Storbritannien är benådningsbeslutet formellt knutet till statschefen men faktiskt underordnat regeringens kollektiva ansvar. Besluten bereds av departement, vägs av juridiska instanser och fattas i konsensus.
Det är två diametralt olika sätt att tygla samma uråldriga makt: den ena förlitar sig på den enskildes samvete, den andra på institutionernas kontroll. I skillnaden mellan dem kan man läsa demokratins historia – från härskarens nåd till statens rättvisa.
Lars Elinderson är dubbel magister i finansiell ekonomi och ekonomisk historia, och filosofie master i historia. Han var ledamot av Sveriges riksdag under perioden 1998–2002 (ersättare 2004) och 2006–2014, med särskilt fokus på finanspolitiska och konstitutionella frågor som ledamot i finansutskottet (2006–2010) och konstitutionsutskottet (2011–2014). Han är idag vice ordförande i Moderata Seniorer Sverige (MSS) och författare till boken Arvid Lindman och skogen, utgiven hos Svensk Tidskrift
Not 1. Den kvinna som åsyftas är Sofia Johannesdotter, född i Sverige men verksam som hushållerska i Halden i Norge. Hon dömdes 1875 till döden för att ha mördat medlemmar av familjen Stang genom arsenikförgiftning. Trots flera vädjanden till kungen vägrade Oscar II att benåda henne, och hon halshöggs i februari 1876 – den sista kvinnan som avrättades i Norge. Händelsen väckte debatt i både Norge och Sverige och blev en symbolisk vändpunkt för kungens personliga benådningsmakt.
Kort bibliografisk hänvisning
• Regeringsformen (1809 och 1974).
• Norsk Retstidende (1876): Dom och kunglig resolution i målet mot Sophia Johannesdotter.
• Olausson, Peter: Svenska avrättningar och avrättade 1800–1876. Stockholm: Historiska Media, 2014.
• Garland, David: Peculiar Institution: America’s Death Penalty in an Age of Abolition. Harvard University Press, 2010.
• Kobil, Daniel T.: “The Quality of Mercy Strained: Wresting the Pardoning Power from the King.” Texas Law Review, vol. 69 (1991).
• US Constitution, Article II, Section 2: “The President… shall have Power to grant Reprieves and Pardons for Offenses against the United States.”