Janerik Larsson: Dags att göra slut med det storsvenska ointresset

Om man jämför hur svenska och finländska regeringar hanterat EU-medlemskapet sedan starten 1995 så ser man en stor skillnad. Den har inte minst sin historiska förklaring.

För Finland var EU-medlemskapet en mycket viktig politisk förändring.  Det finns skäl att påminna sig hur historien sett ut. 

Finland frigjordes formellt från personalunionen Ryssland efter storfursten Nikolaj II:s abdikation den 15 mars 1917 och den 6 december antog lantdagen, Finlands riksdag, den grundlag som gjorde landet till republik.

Sovjetunionens attack mot Finland den 30 november 1939 ledde till att Finland i mars 1940 tvingades Finland till fred och förlorade landområden. Finland samarbetade sedan med Nazi-Tyskland under fortsättningskriget. Fredsvillkoren innebar att Finland fick betala ett mycket stort krigsskadestånd. 1948 ingick Sovjet och Finland VSB-avtalet som fram till Sovjets upplösning innebar att Finland påverkades av relationen till Moskva. Begreppet ”finlandiseringen” blev en internationellt vedertagen beskrivning av hur en stormakt påverkar ett mindre grannland. Självcensuren i finländska massmedier och i den politiska debatten märktes tydligt under denna period.

Jag arbetade under folkomröstningen om EU-medlemskapet som informationschef på Svenska arbetsgivareföreningen och i mina kontakter med finländska kollegor var skillnaden i hur arbetet för ett ja mycket uppenbar.

Mina finländska kollegor konstaterade att deras folkomröstning egentligen var onödig eftersom ett ja var självklart. Men man höll omröstningen av solidaritet med Sverige och Norge för att hjälpa oss på vägen till EU-medlemskapet. Det var vi svenskar som arbetade för ett ja mycket tacksamma för och att 56,9 procent röstade för att Finland skulle gå med i unionen var ett viktigt bidrag till Sveriges ja.

Det som hänt under de 30 år som följt kännetecknas enligt min uppfattning av att Finland med stor energi satsat på sitt medlemskap medan svenska regeringar oavsett partifärg och svenska medier oftast intagit en mer distanserad, ointresserad attityd. Det har bland annat inneburit att finländska företrädare i EU-systemet intagit klart mera prominenta roller.

I själva EU-kampanjen 1994 var huvudargumentet för svenska väljare, som jag såg saken, främst att svensk ekonomi skulle dra fördel av medlemskapet. ”Är EU bra för oss?”, var den vanligaste repliken man hörde.

I Finland visste väljarna att det var av största vikt att landet i ytterligare högre grad blev en del av den europeiska gemenskapen.

Den svenska attityden till de nordiska grannländerna har så länge jag följt mediebevakningen, det vill säga från 60-talet, präglats av ointresse. Storsvenskt ointresse tror jag är den korrekta bedömningen.

I stället har Sverige och svensk politik på det internationella planet präglats av att vår egen roll satts i centrum på ett sätt som sällan varit relevant men som säkert gett inrikespolitiska fördelar. Mest påfallande gällde detta under Olof Palmes år som statsminister.

Jörgen Huitfeldt kommenterade nyligen detta med ett briljant exempel i en text i Kvartal med rubriken ”Sveriges klimatpolitik är vår mest överbevakade fråga”. 

Klimatfrågan innehåller, skriver han, ett oemotståndligt stimuli för många journalister:

Känslan av att med sin rapportering bidra till att göra världen bättre. Det finns nästan inget som kan få en journalist att tappa såväl sin källkritiska instinkt som sinnet för proportioner och rationalitet som just känslan av att ”stå på rätt sida av historien”. Men det som mer än något annat gör att rapporteringen ibland framstår som en förolämpning mot varje tänkande människa är det överdrivna fokuset på Sveriges nationella klimatpolitik i denna entydigt globala fråga. I SVT Agendas senaste partiledardebatt var exempelvis klimatpolitiken en av de fyra frågor som valts ut, vilket väl måste tolkas som att redaktionen delar bilden att det är viktigt för oss som bor här vad svenska politiker anser om den. 

När det är som värst får man som tittare, läsare och lyssnare rent av intrycket att Ulf Kristersson och Magdalena Andersson på något sätt skulle sitta med det globala klimatets öde i sin hand. (- – -)

Den del av utsläppen som Sverige direkt kan påverka motsvarar lite drygt en promille av de globala utsläppen. (—)

Huruvida Sverige ska lyckas nå EU:s etappmål för klimatutsläpp 2030 är trots detta en fråga som får mycket uppmärksamhet. Men den sätts ytterst sällan i en relevant kontext. 

Sverige har, påpekar han, de överlägset lägsta nettoutsläppen per capita av alla EU-länder.

Huitfeldts slutsats: När journalistiken blir systemlojal tappar den sin funktion. Att ifrågasätta, att vända och vrida på de bilder som lyfts fram som ”de rätta och anständiga” av den politiska och ekonomiska makten är vårt uppdrag och grunden för vårt existensberättigande. Klimatfrågan borde inte vara något undantag.

 Patrik Kronqvist var på samma spår nyligen i en text i Expressen:

Svenska politiker missionerar gärna. Länge gick internationella kontakter ut på att berätta om hur förträffligt Sverige har löst olika samhällsproblem. ”In Sweden we have a system.” Det draget har varit som mest påtagligt hos vänsterregeringar, ett typexempel är när statsminister Stefan Löfven försökte exportera hela den svenska modellen med sitt storslagna initiativ Global Deal. Intresset var minst sagt svalt.

Kronqvist berättar om ett besök i Estland där han lärde sig hur ekonomidepartementet där är på väg att införa dispenser för pilotprojekt: Företag kan alltså testa goda affärsidéer som krockar med dagens stelbenta regler. En alldeles utmärkt idé för att bekämpa regelbördan som tynger Europa.

Han fortsätter:

Estland har även mycket att lära oss om sådant som konkurrenskraftiga skatter, AI i skolan och it-teknik i offentlig förvaltning. Vi borde alltså inte bara nöja oss med att exportera fångar till Tartu – Sverige borde också importera goda idéer från en pigg och välfungerande demokrati på andra sidan Östersjön. Men då måste svenska politiker bli mindre självgoda och mer nyfikna.

En mer intresserad bevakning av våra grannländer skulle tillföra svensk samhällsdebatt viktiga insikter och kanske också lite mindre storsvenskt ointresse för vad som händer runt om oss. Kanske skulle också svensk politisk debatt bli mera sakfrågeinriktad?

Kanske skulle det även framöver kunna underlätta diskussionen i svårlösta politiska frågor som till exempel svenskt euromedlemskap?

Janerik Larsson var informationschef på SAF 1990 – 1995 och vVD på Svenskt Näringsliv 2005 – 2011. Han är rådgivare till Stiftelsen fritt näringsliv, och utkom nyligen med essän ”Allt var möjligt. Mina år med Jan Stenbeck” (Timbro)