Amanda Wollstad: Arvet som drivkraft

David Larsson Heidenblad, docent i historia vid Lunds universitet, skriver i en krönika I Svenska Dagbladet om två sinsemellan delvis motstridiga privatekonomiska filosofier. Dels den under ett par år omtalade FIRE-rörelsen (Financial Independence Retire Early), där anhängarna gnetar och snålar under ett antal år för att så snart så möjligt kunna gå i pension och göra vad man vill. Dels en ny rörelse, beroende på hur man ser det antingen en motvikt eller en naturlig följd, som går ut på att spendera sin surt förvärvade slantar medan man kan och dö med nollat bankkonto.

Båda grupper är naturligtvis tämligen extrema, till och med i ursprungslandet USA, och får torde leva endera filosofi fullt ut i Sverige. Men fenomenen väcker funderingar om vad som är ett gott liv, och vilket ansvar den enskilda människan har för andra.

Det senare beror naturligtvis mycket på yttre omständigheter. Vuxna arvingar bör generellt vara försiktiga med sina förväntningar, både moraliskt och juridiskt. Även om bröstarvingar i Sverige har rätt till en andel av dödsboet innebär det ingen rätt till ett dödsbo av en viss storlek. Pengarna tillhör den som tjänat dem ändra fram till slutet och den äldre generationen har all rätt att sätta guldkant på sin pensionärstillvaro. En bärande tanke hos de som väljer att sätta sprätt på slantarna innan det är för sent är dessutom ofta också att kunna skapa minnen med eventuell familj. Kanske också att hjälpa närstående när behovet tenderar att vara som störst, under studietiden och småbarnsåren, snarare än i den etablerade medelålder man hoppas att barnen ska befinnas sig i vid en frånfälle.

Har man yngre barn eller befinner sig mitt i livet är situationen förstås en annan. Vår existens är skör och det är värt att med jämna mellanrum se över försäkringar och testamenten för att underlätta för sina efterlevande så gott det går om det värsta skulle ske. Inte minst om man lever ett annat liv än den numera kanske något förlegade juridiska normen ’två gifta föräldrar med enbart inomäktenskapliga barn’.

Samtidigt är frågan långt större än den enskildes privatekonomi. I en mening närmast existentiell.  Viljan att skapa ett bättre liv åt de som kommer efter är en av mänsklighetens starkaste drivkrafter, oavsett om det handlar om egna barn eller i en mer överförd mening. För den enskilda individen, och för samhället i stort.

Att ge sina barn fördelar i livet kan ske på många sätt. Ett av de vanligaste i Sverige är kanske bildade föräldrar oavsett inkomst som lär barnen läsa och räkna innan förskoleklass, som fortfarande har dignande bokhyllor och läser godnattsaga varje kväll, som tillbringar helgerna med telningarna på bibliotek och museum och sitter vid köksbordet och tragglar glosor och ekvationer efter middagen.

Jämfört med de barn som har föräldrar som inte förmår eller vill engagera sig på samma sätt i barnens utbildning har den första gruppen en oerhörd fördel. Ändå är det – förstås – få som vill förbjuda det positiva sociala arvet. Annat är det när överföringen handlar om reda pengar.

Arvs- och gåvoskatten har varit saligen avsomnad i tjugoår, och saknad av få. Men fortfarande väcks ibland tanken av pigga ungdomsförbundare och röda tankesmedjor. Argumenten är ofta ideologiska – det är helt enkelt orättvist att vissa har fördelar i livet bara på grund av vilka deras föräldrar är. Men vilka våra föräldrar är kommer alltid vara en av de mest grundläggande faktorer för vår möjlighet att nå framgång, och en av de svåraste att kompensera för.

Arvsskatten drogs med en rad problem, inte minst slog den orimligt hårt mot familjeföretag där man samtidigt skulle sörja en älskad familjemedlem, genomföra ett arvsskifte och få fram likvida medel ur verksamheten för att betala skatten. Till slut ansågs den så hopplös att den helt enkelt inte gick att reformera, och avskaffades av en enig riksdag – ja, även Vänsterpartiet både argumenterade och röstade för.

Men den slog också mot den där grundläggande drivkraften. Flera av Sveriges framgångsrikaste entreprenörer lämnade Sverige och tog sina företag med sig, men också sitt riv och sina investeringar. Hur många som stannade men aldrig gjorde allvar av sina idéer, eller lät sina företag nå sina fulla potential, vet vi inte.

Det finns många skäl till varför människor startar och driver företag, men ett av dem är definitiv ett driv att förändra, förbättra och att skapa något bestående. Att lämna något efter sig, i både bokstavlig och bildlig bemärkelse. Det drivet och den skaparkraften gynnar hela samhällen, och saknas den riskerar vi istället stagnation.

Att bränna pensionen innan det är försent är den enskilde väl unt, men det är också att lämna ett livsverk vidare till sina efterlevande. Det är trots allt så välstånd skapas, inte bara för den enskilde utan för hela samhällen.  

Amanda Wollstad är chefredaktör för Svensk Tidskift och medförfattare till boken Sörjd av ingen – saknad av få