Sten Niklasson: En karriär

Det är gissningsvis inte många läsare som hört talas om den märklige vetenskapsmannen William Crookes. Han var son till en skräddare i London och blev 1832 den förste i en skara om sexton syskon. Själv fick han tio barn och försörjde sin växande familj genom att utge en bok om diamanter och redigera en kemisk tidskrift. Intäkterna räckte knappt till brödfödan. Men hans experimentella arbete med grundämnen, gav honom vid trettio års ålder en av många åtrådd plats i Englands förnämsta vetenskapliga sällskap, The Royal Society. Tio år senare var han nära att mista den.

År 1867 förolyckades Williams bror Philip till sjöss i samband med utläggning av telegrafkabel i Atlanten. Familjen Crookes förlamades av sorg och tog sin tillflykt till spiritism, en andlig rörelse importerad från Amerika som spreds som en löpeld i det viktorianska England. Även bland intellektuella och vetenskapligt skolade personer ökade intresset för ockulta företeelser. Till dem hörde till och med skaparen av den hyperrationelle privatdetektiven Sherlock Holmes, författaren Conan Doyle, som såg spiritism som ett helt acceptabelt sätt att utforska den andliga världen.

Även familjen Crookes, där flertalet medlemmar saknade högre utbildning, började delta i andeseanser för att söka tröst och kanske en möjlighet att få kontakt mesd den döde Philip.

Det framgår av Williams dagböcker att han till en början avfärdade spiritistiska kontakter med andevärlden som bluff. Men efter att ha deltagit i en rad seanser, under vilka mediet spelade dragspel och producerade skriftliga meddelanden utan att använda sina händer, började hans inställning att ändras. När mediet började förmedla svaga och förvrängda meddelanden från den döde brodern Philip, försvagades Williams motstånd mot ockultism ytterligare. Men hans vetenskapliga läggning fick honom att trots allt uppfinna en anordning, kallad radiometer, för att avslöja och följa de frammanade andar som påstods glida runt i det fladdrande gasljuset i seansrummen.

Väl medveten om att hans kollegor i Royal Society skulle tolka hans deltagande i andeseanser som ovärdigt och ovetenskapligt, dolde William Crookes sina förehavanden. Men 1870 lät han förstå att han påbörjat en vetenskaplig studie av fenomenet spiritism, vilket hälsades med största tillfredsställelse av kollegorna i Royal Society. Äntligen skulle svindeln avslöjas. Men när han senare publicerade resultatet av sitt arbete i Quarterly Journal of Science, beskrev han sig själv som en Marco Polo på färd i den paranormala världen. Efter att ha beskrivit alla spiritismens konster – levitation, knackningar, svävande glas och främmande ljud m.m. – konstaterade han att varken hypnos, suggestion eller humbug kunde förklara alla de fenomen han upplevt. Med utgångspunkt i egna erfarenheter ansåg han sig ha funnit några oförklarliga händelser, där övernaturliga krafter inte kunde uteslutas. Hans slutsatser väckte stor uppståndelse och tolkades på vitt skilda sätt.

Kollegorna i Royal Society rasade och tävlade om att smula sönder Crookes argument och rykte som forskare. Till och med hans grundläggande arbete med det av Berzelius och Gahn upptäckta grundämnet nr 34 Se selen, utnyttjades för att diskreditera honom. Detta ämne är ett viktigt spårämne i föda men giftigt i större doser. Ämnet finns i jorden och upptas av mjölkväxter som uppskattas av betande djur och ger symptom i form av yrsel, feber, rörelsesvårigheter m.m. Desssa växter, som i Nordamerika kallas locoweed och fruktas av ranchägarna,har en svensk motsvarighet i form av den ökända giftväxten spikklubba.

Crookes uppbragta kollegor noterade att namnet på ämnet selen kommer från grekiskans selene som betyder ”måne” och vars motsvarighet på latin är luna, det vill säga ursprunget till det engelska ordet ”lunacy” (sv. ”vansinne”). Hans vänner påpekade emellertid att överskott av selen normalt får effekt inom någon vecka, medan Crookes arbete med ämnet ägde rum långt tidigare än hans påstådda galenskap.

Andra antagonister antydde att Crookes spiritistiska ”villfarelser” kunde bero på det ytterst lömska och giftiga grundämne han upptäckt tio år tidigare, nämligen det doft- och smaklösa nr 81 Tl tallium, som även i små mängder leder till psykiska störningar och håravfall. Men hans yviga hårman, långa tvinnade mustascher och kraftiga polisonger tydde inte på att han försummat säkerheten under sina laboratorieexperiment med ämnet.

Kritikstormen bedarrade när Williams efter ett par år lämnade spiritismen och fortsatte sin vetenskapliga gärning. Han blev först i världen att förutsäga existensen av isotoper, det vill säga atomkärnor, där antalet neutroner avviker från antalet protoner. Han uppfann ”Crookes-röret”, som är ett vakumrör av glas där elektroder placerats, vilka under elektrisk spänning skickar ut strålar av elektroner. När elektronerna träffar atomerna i glasväggen, uppstår gulgrön fluorescens. Hans experiment ledde vidare till förutsägelsen att materien kan befinna sig i ett fjärde tillstånd, som kallas ”plasma”, en joniserad gas som efterhand gav upphov till forskningsområdet plasmafysik.

Williams anseende ökade, när han först i världen påvisade närvaron av helium i bergarter. År 1897 adlades han och började samma år intressera sig för radioaktivitet och isolerade tre år senare, utan att inse det, grundämnet nr 91 Pa, proactinium.

Crookes vetenskapliga framgångar har också en svensk anknytning. År 1866 identifierade mineralogen och upptäcktsresanden Adolf Erik Nordenskiöld ett nytt sällsynt mineral från Skrikerum i Småland. Det rörde sig om en selenid som, förutom selen, består av koppar, tallium och silver. Nordenskiöld gav  mineralet namnet ”Crookesit” för att hedra Sir William. Det kan tilläggas att området, där det hittades, nu är föremål för hett intresse på grund av nya fynd av sällsynta jordartsmetaller.

Mot slutet av sitt liv var Crookes så väl ansedd och etablerad att han åter vågade manifestera sitt tidigare intresse för det ockulta. 1890 initierades han i The Hermetic Order of the Golden Dawn. Under åren 1907-1912  verkade han som ordförande i The Theosophical Society och The Ghost Club.

Crookes slutade sitt liv, höljd i hedersbetygelser. Han blev ordförande i Royal Society och förärades 1907 års Nobelpris i kemi. Han dog i april 1919, aktad av såväl den vetenskapliga världen, som alla dem som är övertygade om existensen av en övernaturlig verklighet.

Sten Niklasson är författare och tidigare generaldirektör