Anders Ydstedt: Socialdemokraterna i centrum – men varför?

Bonniers har i höst gett ut två böcker där socialdemokraterna står i centrum för Sveriges utveckling. I Karin Petterssons ”Förbannelsen, Hur Sverige fastnade i 90-talet och förlorade framtiden” (Albert Bonniers Förlag, 2025) får man följa Petterssons karriär, från barndomen fram till hennes roll idag som kulturchef på Aftonbladet. Samtidigt som man läser om Pettersson ger hon även sin bild av samhällsutvecklingen och partiet. I barndomen följer hon med sin ”organiserade” pappa i 1 maj tåget, för pappan är Palme är störst av alla och hans bild fanns uppsatt i hallen.

Vi får också följa Pettersons tid på Handelshögskolan där hon var engagerad i den socialdemokratiska klubben, en plats från vilken partiet idag rekryterar sin elit såsom Magdalena Andersson. Hennes egna erfarenheter av tiden på Handels blandas i boken med hur hon ser på Hayek och nyliberalismen samt hur ekonomismen tog sig in i partiet.

Novemberrevolutionen 1985, då kreditrestriktionerna slopades, var en enligt Pettersson en start på en nyordning i socialdemokraterna där ekonomi sköttes separat från politiken. Palme lät sig övertalas av sina medarbetare och lär ha sagt ”gör som ni vill, jag begriper ändå ingenting”. Denna kategoriseparering av ekonomi och politik är en central kritiken mot socialdemokraterna som går som en röd tråd genom resten av boken. Socialdemokraterna lät, enligt Petterson, ekonomerna få en ”mytologisk status” höjd över alla andra experter. Med ekonomerna fortsatte systemskiftet och 1990-talets krispolitik som bara förvärrade läget. Själv hamnar Pettersson på finansdepartementet efter millenieskiftet och blev en del av detta som hon beskriver som ”teknokraternas övertagande”. För egen del noterar jag nyfiket att det var Pettersson som skrev finansplanen för 2005 där avskaffandet av arvs- och gåvoskatten fanns med. Pettersson motiverade då varför beslutet var så viktigt, för förutsättningar för företagande och tillväxt. Undertecknad har i flera böcker försökt beskriva bakgrunden till beslutet (se exempelvis Generation Ö – som i överlåtelse). Tyvärr tillför dock Pettersson inget nytt till denna intressanta del av svensk nutidshistoria, bara ett rykte om att det var en försoningsgåva till direktörer som var missnöjda med resultatet av EMU-omröstningen. Kritiken mot Göran Persson är dock stenhård; med Göran Persson ökade ojämlikheten och efter honom har riksdagen inte haft någon vänstermajoritet.

Pettersson gick sedermera vidare till tidningen Fokus, till politisk chefredaktör för Aftonbladet och är idag kulturchef på samma tidning. Systemskiftet har fortsatt, enligt Pettersson, men nu är det teknikerna som sätter agendan. Hon skriver att ”om 90-talet var ekonomernas tid är vår tids profeter tech-männen.”

Novemberrevolutionen må ha varit en brytpunkt för partiet men det var ”radikaliseringen” av näringslivet som förändrade Sverige och där löntagarfonderna blev ett verktyg för samhällsförändring:

”I efterhand beskrivs löntagarfondsstriden ofta som en konflikt mellan näringslivet och arbetarrörelsen. Men ännu viktigare var kanske den radikalisering som frågan blev ett verktyg för inom högern. Under det tidiga 80-talet gjordes ett vägval som blev avgörande. De svenska näringslivsorganisationerna blev nu ett kraftcentrum för nyliberala idéer på ett sätt som var mer långtgående än i andra jämförbara länder. Det var här, i tankesmedjor och genom kampanjer och ideologisk skolning av unga generationer som tankarna om systemskiftet tog form.” Att det reella hotet mot den privata företagsamheten samlade och manifesterade företagarsverige ser Petterson inte, hon ser bara en slug kampanj. Det är när jag läser detta som jag slås av parallellerna till en annan bok som också har socialdemokraterna i centrum för Sveriges utveckling – Johan Wennströms ”Sveriges sak var vår” (se recension här av Edward Hamilton).

I Wennströms bok är socialdemokraterna en patriotisk hjälte. De byggde upp en upp en hemlig försvarsorganisation för det fall Sverige skulle ha blivit ockuperat av Sovjetunionen. En enormt viktig insats som förtjänar både beröm och att skildras – men nog hade det varit på sin plats att reflektera över i vilken mån landets säkerhet och partiets intressen växte ihop liksom om partiets tolkningsföreträde över säkerhetspolitiken efter hand även blev ett maktverktyg som var svårt att släppa, kanske ända in i vår tid?

Wennström beskriver hur SAF i samband med att Curt Nicolin blev ordförande och att Curt Steffan Giesecke lämnade som VD fick en ”betydligt mer konfrontativ och nyliberal prägel” vilket ”bidrog till att Moderaterna och andra Arbetsgivarföreningen närstående borgerliga partier omstöptes i samma form”.

Petterssons och Wennström beskrivningar av ”radikaliseringen” av näringslivet är snarlika. Båda är nostalgiska och överens om att utvecklingen nu går åt fel håll även om de har helt olika syn på vägen framåt.

I flera kapitel famlar Pettersson desperat efter verktyg och förebilder för att återge politiken primat över samhällsutvecklingen, även om hon inte uttrycker det som ”att ta tillbaka kontrollen”. Pettersson dömer ut socialdemokratins olika försök runt om i världen att hitta den ”tredje vägen” men hoppas på frågan om ojämlikhet och demokrati. Pettersson har hittat ett antal för mig nya ideologer men man kan inte undgå att fråga sig hur mycket socialism som önskas. Realsocialismen har ju en gång för alla visat sig omöjlig. Eller är det kanske inte socialism utan trots allt bara ”partiets” makt och dominans som Pettersson längtar tillbaka till? Frågan blir hängande. Ett budskap som inte räcker är löftet att inte samarbeta med Sverigedemokraterna, ”… det är ett löfte som är tomt på framtidsvision, det räcker inte som svar.”  

Oavsett om det är mer socialism eller mer makt åt politiken som Pettersson vill se så är det skadligt för Sverige. 

Anders Ydstedt är styrelseordförande för Svensk Tidskrift