Marcus Svensson: Gränser, generationer och granskog

Jag överhörde nyligen ett par skogsägare som talade om en avverkning. Det är svårt att veta var gränsen går, sa det ena. Jo, men om han tar några träd på fel sida så gör det väl inte så mycket, sa den andra.

Ett typiskt samtal bland människor som lever med skogen, och som så ofta handlar om praktiska ting. Men resonemanget är intressant ur ett principiellt perspektiv. Uppenbarligen fanns en tillit till att grannen ville göra rätt, och att det därför inte gjorde så mycket om han gjorde fel.

Insikten finns förstås också om att det är lätt att själv göra misstag, en ödmjukhet inför den komplexitet som brukandet av skog för med sig och som skapar en viss tolerans gentemot andra.

Så här ser det förstås inte alltid ut. Det finns konflikter även bland grannar på landsbygden, så pass att det en gång i tiden gjordes spektakulära program i tablå-tv. Men då handlar det ofta om en annan slags osämja. Jag minns särskilt en konflikt där allmänheten bjöds in att beskåda det tysta kriget. Det gick en väg mellan fastigheterna förbi den ena grannens bostadshus. Där stod en dag en skylt bredvid en nygjord inhägnad för grisar, med budskapet att här bor svinen NN och BB. Samma namn som bars av de som bodde i huset bredvid.

Denna lilla tvist kan ses som en symbol för hur äganderättens gränser ständigt förhandlas, inte bara i politiken utan också mellan individer.

Ägandet och dess gränser är en fråga som löper genom historien ända sedan den första inhägnaden gjordes, som Rousseau i ungefärlig mening upplyste oss om i sitt samhällsfördrag. Om inte hans analys av ägandet som grund för ojämlikhet är tilltalande, så kan man ju läsa Locke, eller Nozick som i stället betonar ägandet som en rättighet. Det filosofiska smörgåsbordet mättar nog i stort sett alla oavsett politisk uppfattning.

Detta sägs inte för att relativisera äganderättens betydelse, utan ska läsas som ett tal mot all tvärsäkerhet som präglar diskussionen om den.

Det som gör det särskilt utmanande att diskutera äganderättens betydelse inom den svenska skogliga sektorn är att svensken har en särskild relation till naturen, som går bortom det rationella och vetenskapliga. Denna relation beskrivs mycket väl i David Thurfjells Granskogsfolk. Trots den vanliga reservationen mot mekaniseringen av skogsbruket och slentrianmässiga kritiken av trakthyggesbruket får man betrakta boken som en viktig pusselbit för att förstå den skogsdebatt som återkommande förs i Sverige.

Själv rör jag mig ofta i skogen, och känner igen mig i många av berättelserna. Men jag ser också lämnad död ved i skogen, både stående och liggande och vet att det är små oaser för biologisk mångfald. Visst missgynnas skuggföredragande arter av ett ingrepp som avverkning. Men tallen, eken, björken, aspen behöver sol. Vi får en typ av biologisk mångfald om vi gör det ena, och en annan om vi gör det andra. När gräs, örter och lövträd börjat etablera sig är den öppna ytan en fantastisk plats att vara på och nödvändighet för klövviltpopulationer av dagens storlek. Att gå igenom olikåldrade bestånd gör också vandringen eller promenaden betydligt mer intressant, och hade inte en skogsägare investerat i och underhållit skogsbilvägar hade allemansrätten inte kunnat nyttjas på samma sätt som i dag.

En skog som varken har röjts eller gallrats är däremot svår och ibland omöjlig att ta sig fram i. Kanske är det därför den typen av skog inte utgör någon referenspunkt i debatten, eftersom ingen är där.

De flesta av våra upplevelser i naturen hänger samman med att någon sett till att göra dem möjliga. Märk väl att detta är en beskrivning av södra Sverige, där hyggena är små och vanligtvis inte större än ett par hektar, ofta ännu mindre. Vid sidan av naturupplevelsen infinner sig därför också ofta en känsla av tacksamhet. Det är förstås svårt för den genomsnittliga DN-läsaren att ta till sig, men det är så det är.

Den här insikten, att varje skogsägare genom sina val påverkar både naturen och samhället, visar hur äganderätten inte bara är en juridisk fråga, utan en levd erfarenhet som formar landskapet och våra gemensamma värden.

En del av vardagen för många skogsägare är att ha en överblick av vad som händer. Har någon lämnat skräp på fastigheten gäller det att få bort det så fort som möjligt, annars tror omgivningen att det är en soptipp och slänger fler saker. En kall vinterdag måste ungdomar som kör bil på isen hanteras. Turister som eldar måste upplysas om riskerna och så vidare. Markägare får tåla vissa intrång och anpassningar i skötseln, och det är i sin ordning. Men nästan aldrig ges någon uppskattning för de timmar av naturvårdsarbete som läggs ned på frivillig basis. I södra Sverige kräver ungefär hälften av ytan på de frivilliga avsättningarna aktiv skötsel. Det kan exempelvis handla om att röja bort gran som är på väg att ta över lövbestånd. De frivilliga avsättningarna räknas inte när Sverige rapporterar skyddad mark till EU:s miljöbyrå. Det passar inte in i formuläret. Inte heller naturvårdsorganisationerna uppskattar markägarnas ideella naturvård, utan motarbetar i stället att det skulle föras in i statistiken. På så sätt osynliggörs den kanske enskilt viktigaste insatsen för biologisk mångfald i de svenska skogarna. De som faktiskt gör något motarbetas. Samtidigt har staten skyddat stora arealer som man inte sköter om, med odaterade skötselplaner som står i strid med modern kunskap om biologisk mångfald.

Vill man verkligen sjunka ned i ett tvivel på ägandets självklara och absoluta ställning så kan man läsa en novellsamling som låter just ägandet står i centrum. Den har följt med mig under ett antal år, och ibland gjort sig påmind. Men, kan man plötsligt tänka, det var just det som Lionel Shriver skildrade i boken Property.

I den återfinns den underbara och närmast osannolika kärlekshistorien som kretsar kring ett träd som ingen tar ansvar för eftersom det står mellan två tomter. Jag tror både Nobelpristagarna Ostrom och North hade kunnat tillämpa sina teorier om allmänningens tragedi och behovet av väl definierade äganderätter här.

En av de berättelser som gjorde starkast intryck handlar om föräldraskap. Vad händer i en människas liv när det går upp för henne att hennes son successivt tar över hennes hus? Ett slags ofrivilligt generationsskifte som vittnar om de förväntningar vi har, och som omgivningen har, på åldrande, familj, barn och förstås ägande. På samma sätt som människor ställer sig frågan om man kan äga en skog, så får man här fundera på om man verkligen äger sitt eget hus.

Min egen bild av äganderätten är att den bara fungerar om det finns ett visst mått av tillit och respekt i samhället; mellan grannar, gentemot det offentliga och i affärsuppgörelser. Det är just denna tillit, mellan människor och gentemot staten, som avgör om äganderätten kan vara en kraft för utveckling och hållbarhet, eller en källa till konflikt och osäkerhet.

Det har jag inte bara tagit intryck av genom att de senaste tio åren umgås med skogsägare i mitt nuvarande jobb, utan kanske främst i mer teoretisk mening hämtat från den mångdisciplinära avhandlingen Varandra som vänner och fiender, av Sackarias Votinius. Den bottnar i något så ovanligt i Sverige som rättsfilosofi.

I avhandlingen argumenterar han för att kontraktets kärna är en social relation med ömsesidig skyldighet att behandla varandra rättvist och skydda varandras intressen, utöver det som uttryckligen avtalats.

Det kan också läsas som en kritik mot den liberala rättstraditionen om att enbart se kontraktet som ett löfte. Om man i stället ser kontraktet som ett normativt system för samarbete så faller också en del pusselbitar på plats när man betraktar äganderätten.

Just ömsesidigheten är förstås svår att hantera för en lagstiftare. Man får, så att säga, nöja sig med det som är möjligt. Men tilliten borde alltid vara en faktor som väger tungt, oavsett vilket politiskt läger man tillhör. Lite mer fokus på hur lagstiftning och tillämpning tas emot och vad det får för konsekvenser, med andra ord.

Ett system, en modell, en lagstiftning som inte vinner acceptans från medborgarna kommer att förändra beteenden i en oönskad riktning.

Det moderna Sverige har stora brister när det kommer till rättssäkerhet och rättvisa villkor för skogsägare. Detta underminerar inte bara skogsägares trygghet, utan även tilliten till samhällets institutioner. Människor som förvaltat och skött om en skog i hela sitt liv kan i dag tvingas stämma staten på egen bekostnad, med risk att även få stå för statens rättsliga omkostnader vid förlust, för att försöka genomdriva sin rätt till ekonomisk kompensation när staten begränsar eller förbjuder brukandet.

Det är svårt att jämföra de här omständigheterna med storstadsbornas villkor, där högljudda fester i någon bar tycks vara ett mycket angeläget allmänt intresse. Det kanske helt enkelt inte går att hitta en bra liknelse när det inte finns någon igenkänning? I stadens flyktighet är det lätt att byta ut allt när det passar; karriären, identiteten, principerna (det finns ju nya, eller inga). En omloppstid i skogen är ungefär 80 år, från att plantan sätts i backen till ett träd ska avverkas och cykeln börjas om på nytt. De investeringar som görs i skogen i dag kommer nästa eller nästnästa generation till del. Det präglar också kulturen utanför storstadens tullar. Det är väl också en förklaring till en alltmer påtaglig polarisering.

Trots att regeringsformen stadgar att varje medborgares egendom är tryggad och att staten enbart får ta egendom genom expropriation så räcker det med en enskild statlig tjänstemans penndrag för att en skogsägares pensionsbesparingar ska ryckas bort. Om denne tjänsteman dessutom föreläser och leder utbildningar för ideella miljöorganisationer på kvällstid så att deltagarna ska bli bättre rustade för att lämna in överklaganden mot skogsägare får det en ytterligare dimension. Det går ut över tilliten till staten.

Det finns en lång rad förklaringar till denna situation. Politisk passivitet är en, den politiska viljan att åstadkomma storverk och så kallade ”paradigmskiften” en annan. Det finns också kortsiktiga samhällsekonomiska slutsatser, det vill säga varför ska statens budget belastas av något så oklart och svårdefinierat som artskydd? Hur ska den kalkylen se ut, givet att vi inte ens vet vad som menas med biologisk mångfald och än mindre kan mäta den? Gissningsvis frågor man ställer sig på Finansdepartementet. I andra vågskålen ligger det samlade värdet på den skogsmark som ägs av enskilda och som uppgår till 867 miljarder kronor.

Hur blev det då så här?

I praktiken handlar det om två lagstiftningar som krockar; Skogsvårdslagen och Miljöbalken.

Det tål att påminnas om att dagens läge förutsågs av Lagrådet redan under införandet av Miljöbalken. Vilka bestämmelser i andra lagar som ska ges företräde framgick inte då och framgår inte i dag. Det konstaterades att en sådan ordning inte ens kan anses vara förenlig med Miljöbalkens syfte; att underlätta överblickbarheten och tillämpningen av den svenska miljölagstiftningen.

Men politikerna ville annat, och kanske också gärna gå till historien som ansvarstagande och kanske också lite visionära.

Resultatet blev en rättsutveckling som medfört att skogsbruket i allt högre grad styrs av nämnda miljöbalk, samt en obalanserad rättstillämpning som följd av att organiserade miljöintressen systematiskt använder överklagande som ett sätt att stoppa eller skada det svenska skogsbruket – ofta av ideologiska skäl.  

Resultatet: stora brister vad gäller förutsägbarhet, proportionalitet och rättssäkerhet kopplat till ägande och brukande av skogen.

Allt detta riskerar att inte bara att skada skogsägares privata ekonomi och samhällsekonomin i stort, utan även den biologiska mångfalden. De naturvårdande insatser som görs i dag inom skogsbruket sker i hög grad frivilligt och bygger på att det finns lönsamhet på skogsfastigheten, tillit till våra gemensamma institutioner och en tro på framtiden hos skogsägaren. Utan detta samspel av faktorer kommer de naturvårdande insatser som görs i dag att bli lidande, liksom för övrigt insatser som återväxt och ökad produktion.

På ett lite djupare juridiskt plan finns en förklaring till dagens situation och som har sin botten i laglighetsprincipen. För skogsägare innebär den att ersättning bara kan ges för sådan markanvändning som är laglig. Om markanvändningen är olaglig, utgår ingen ersättning. Vid första anblick låter detta rimligt, det vore konstigt om staten började ersätta olagliga aktiviteter.

Men när principen tillämpas strikt uppstår ett problem: grundlagens skydd för pågående markanvändning blir i praktiken värdelöst när myndigheter och domstolar successivt begränsar vad som menas med pågående markanvändning i form av nya regler och förbud.

Det är anmärkningsvärt att denna urholkning av äganderätten har kunnat pågå utan en tydlig politisk replik i form av lagändringar som återupprättar det grundlagen ger uttryck för. Lagstiftare bör alltid eftersträva en helhetsbild av hur ordningen eller systemet ser ut. Det pekade redan Aristoteles på när han lärde oss att inte fastna i lagtekniska detaljer utan hela tiden återkomma till frågan om vad som är skäligt.

Mot denna korta bakgrund kan vi konstatera att vi befinner oss i en allvarlig situation, såväl ur ett miljö- och produktionsperspektiv som ett rättighetsperspektiv.

Vad händer då om tilliten minskar? Om en skogsägare riskerar att straffas för att naturvärden uppstått på fastigheten, kommer då viljan att berätta om fynden öka eller minska? Vad händer när stora ekonomiska belopp står på spel? Kommer naturvärdena att få förutsättningar att öka i omfång, eller strypas medelst olika typer av åtgärder eller underlåtenhet. I grunden handlar detta inte om vad som är rätt eller fel i enskilda fall – utan om politikernas oförmåga att tänka i termer av konsekvenser och om en oförståelse för vilka beteenden som stimuleras.

För en borgerlig regering torde äganderättsfrågorna vara av stor vikt. Men först dröjde det lång tid innan en skogsutredning och en artskyddsutredning ens tillsattes, för att departementen inte kom överens om direktiven. När det nu ligger en lång rad förslag som kan stärka ägande- och brukanderätten i Sverige dröjer beskeden om vad riksdagen ska fatta beslut om. Frågorna har helt enkelt inte den prioritet de förtjänar. Vi är snart framme vid en tidpunkt då den förändring som var möjlig kan komma att utebli, med anledning av det stundande valet 2026.

Det handlar dock inte om enskilda mandatperioder. En mycket intressant passage i 2024 års skogsutredning handlar om vad som står på spel i ett längre perspektiv.

Under de senaste 30 åren har skogssektorns förädlingsvärde ökat från drygt 60 miljarder kronor till dagens ungefär 90 miljarder med en sysselsättning som uppgår till 120 000 personer. Men det är framförallt på regional nivå som känsligheten för vissa regioner framträder. Skogssektorn står för mellan 8–12 procent av det regionala förädlingsvärdet i Västernorrland, Värmland, Gävleborg och Kalmar.

Det går säkert att argumentera för att det är en liten bransch. Men nästan hela det svenska handelsöverskottet kan tillskrivas handeln med skogsprodukter, motsvarande närmare nio procent av den totala svenska varuexporten.

Om Sverige väljer att fortsätta begränsa skogsbruket utifrån det scenario som Skogsstyrelsen tagit fram i sin SKA-analys innebär det stora förändringar. Beräkningarna i Skogsutredningen utgår från var Sverige befinner sig om 100 år. Svårt, men rimligt eftersom det följer en ungefärlig omloppstid.

Det som kallas för ett biologisk mångfald-scenario, det vill säga fler områden som tas ur produktion, återväts, övergår till hyggesfria metoder med mera, kommer leda till att 420 miljarder kronor faller ur samhällsekonomin och antalet sysselsatta minskar med 15 000. Upptaget av koldioxid kommer att minska med i genomsnitt 12 miljoner ton per år och tillväxten i skogen minska med 19 procent jämfört med dagens nivå. Just koldioxidinbindningen, kan det noteras, förväntas öka initialt vid minskad avverkning. Det är därför det ofta används som argument för att nå tidsatta klimatmål. Men världen består eventuellt även efter 2030 och 2050. Det längre tidsperspektivet är mot den bakgrunden mer relevant att förhålla sig till.

Om Sverige i stället väljer ett scenario där tillväxten ökar med 24 procent, vilket är fullt möjligt, får samhällsekonomin ett tillskott på 940 miljarder kronor och antalet sysselsatta ökar med 45 000. Kolinbindningen ökar i sin tur med 8 miljoner ton per år.

Kanske är ingen av dessa framtidsspaningar aktuella, men det är ett politiskt ansvar att välja väg. För de statsbärande partier som är intresserade av de lite större dragen i samhällsutvecklingen borde valet vara självklart.

Äganderätten kommer alltid att vara föremål för olika uppfattningar och svåra avvägningar. Men för att Sverige ska kunna möta framtidens miljö- och välfärdsutmaningar krävs rättssäkerhet, förutsägbarhet och likabehandling.

Min egen erfarenhet av att röra mig i skogen och av att möta människor som förvaltar den har lärt mig att äganderätten är avgörande för både naturvård och tillgänglighet. Och utan den tillit som ägandet bygger på riskerar vi att förlora mycket av det som gör den svenska landsbygden unik.

Kanske är det också som Elinor Ostrom visade i sin forskning om gemensamma resurser, att de bästa lösningarna sällan är de som påtvingas uppifrån, utan de som växer fram ur människors egna erfarenheter, samarbete och förhandlingar.

”Det finns ingen anledning att tro att byråkrater och politiker, hur välmenande de än är, är bättre på att lösa problem än de människor på plats, som har det starkaste incitamentet att hitta rätt lösning.”

I skogen, liksom i samhället, är det inte de perfekta reglerna eller de mest detaljerade lagarna som avgör framtiden, utan förmågan att tillsammans skapa ordningar som fungerar i vardagen. Det är i mötet mellan generationer, grannar och med myndighetsföreträdare som äganderätten får sitt verkliga innehåll.

Det är just i denna ömsesidighet, i viljan att både värna sitt och bidra till det gemensamma, som vi hittar nyckeln till framtidens skogsbruk och samhälle.

Marcus Svensson är näringspolitisk chef på Södra Skogsägarna