Rolan Jusupov: Därför har det slutat krisa inuti Kreml

I inledningen av Armando Iannuccis hyllade film The Death of Stalin (2017) drabbas diktatorn av ett slaganfall innan läggdags, faller ihop och blir liggande medvetslös under natten och den följande förmiddagen – då ingen vågar gå in i hans rum och störa honom – något som leder till hans död.

Enligt den vedertagna berättelsen dog Stalin av en naturlig död som resultat av en massiv hjärnblödning. Men det finns faktiskt en alternativ teori som fått fäste hos många i såväl öst som väst. Nämligen att diktatorn i själva verket förgiftades av sin närmaste krets – Chrusjtjov, Malenkov och Molotov – som inte längre stod ut med en alltmer labil tyrann vars blodtörst inte verkade avta med åren.

The Death of Stalin håller sig neutral i fråga om dödsorsakerna, men filmen visar hur Stalin tillsammans med ovan nämnda dinerar långt in på småtimmarna i sin olivgröna datja kvällen före dödsfallet. Parallellt får man bevittna hur alla lever i ständig skräck. Tråkmånsen Malenkov tycks egentligen ha varit ogillad av Stalin; hovnarren Chrusjtjov antecknar med sin fru vilka skämt Stalin skrattat åt, och vilka som fallit platt, för att inte tappa i status; utrikesminister Molotov å sin sida verkar ha fallit i onåd och står näst på tur att rensas ut.

I detta tragikomiska ljus framstår förgiftningsteorin kanske inte som så ofantligt orealistisk trots allt. I grunden får vi nog aldrig veta hur det verkligen gick till. Men om vi för ett ögonblick köper teorin om att Stalin hade förgiftats under den sista middagen i livet, framträder ett intressant scenario. Här har vi alltså Malenkov, Chrusjtjov och Molotov. Tre cyniska och egenintresserade medlemmar av politbyrån (den högsta beslutsfattande instansen inom Sovjetunionens kommunistiska parti). En trojka som trots omständigheterna lyckades lägga sina egna intressen åt sidan, lita på varandra och utveckla ett för alla parter gynnsamt samarbete mot en ondska som när som helst kunde ha förgjort någon av dem. Eller de alla.

En viktig förutsättning i sådana situationer är såklart att parterna litar på att man inte kommer att sälja ut varandra – men också att det finns en förståelse om att det som sker nu är sämre än det som komma skall. Så varför har något liknande inte inträffat i Kreml under de senaste, säg, femton åren? Varför har den kremlska maktsfären förblivit lika stabil, trots alla kriser?

Det är ju ett enkelt faktum att tillvaron för många av Kremls eliter har begränsats avsevärt till följd av alla sanktioner som infördes efter den ryska invasionen 2022. Fastigheter, krediter och yachter har – som bekant – konfiskerats öppet. För första gången har dessutom eliternas familjemedlemmar påverkats direkt. De som tidigare levde anonyma och sorglösa överklassliv i metropoler som Paris och London har tvingats lämna ifrån sig allt och återvända till mamma och pappa i hemlandet.

Man kunde därför anta att det borde ha börjat krisa innanför Kremls diaboliskt präglade murar – ungefär som i början av 50-talet då Stalins paranoia växte sig så till den grad att karln ignorerade medicinsk rådgivning och drog sig för att lita på någon, varpå omgivningen började ”överleva” snarare än påverka – men så har fallet inte varit här. Snarare tvärtom. Det verkar närmast ha blivit ännu mer stabilt i den ryska maktens innersta kretsar under de senaste åren.

Gåtfullt? Nejdå. I alla fall inte om man läser den brittiske journalisten Owen Matthews relativt nyutkomna bok ”Overreach – The Inside Story of Putin’s War Against Ukraine (2022). Till skillnad från Stalin, beskriver Matthew, håller den ryske presidenten Putin inte sina närmaste män i skräck. Tvärtom. Han ger dem carte blanche att göra vad de än behagar; ingen och inget kan komma dem åt i det ryska samhället. Matthew beskriver hur Kremls maktstruktur på många vis kan betraktas som en slags tetrarki, där fyra personer om inte delar på styret så åtminstone är med och fattar beslut i slutna rum. Typ som i Romarriket under kejsaren Diocletianus (i slutet av 200-talet e.Kr.) där fyra män härskade tillsammans för att stabilisera riket.

I detta ryska fyrmannavälde är det självfallet presidenten – ”ledaren” – som har det första och sista ordet under mötena i viktiga frågor. Men han tänker, surrar och handlar inte mol allena. I hans citadell finns enligt Matthews även makthavarna Nikolaj Patrusjev, Aleksander Bortnikov och Sergej Sjojgu – alla benhårda hökar med bakgrund i säkerhetstjänsten. Personligen skulle jag även vilja lägga till Valerij Gerasimov och kanske Viktor Zolotov. Båda har varit med ett bra tag och ser framför allt alltid häpnadsväckande lugna och bekväma ut i samtliga offentliga sammanträden som finns att se på Youtube.

Mellan Putin och dessa hejdukar finns ett ömsesidigt förtroende av bergfast slag. Man får gärna vara tämligen valhänt på sin post. Gerasimov och Sjojgu har som bekant inte varit särskilt framgångsrika under sitt ledarskap av anfallskriget. Men så länge man förblir lojal och lydig spelar det mindre roll när allt kommer omkring. Med andra ord; en kupp mot presidenten blir i praktiken en kupp mot hela den kremla citadellen, så det är förståeligt att de håller orubbligt ihop för att inte förlora sina privilegier. Under Stalin såg det däremot annorlunda ut, på sätt och vis omvänt. Som person var Stalin visserligen beläst – han läste mycket och kunde se Michail Bulgakovs pjäs ”Familjen Turbins dagar”, baserat på Bulgakovs första roman ”Det vita Gardet”, tjugotals gånger på teater.

Men Stalin saknade vishet och insikter om grundläggande mänskliga instinkter, egenskaper som delvis är medfödda. Han såg världen som ett slags allas krig mot alla och drog sig därför inte för att ingjuta skräck i omgivningen – som essän belyste ovan – eller för att rensa bort för den sovjetiska befolkningen välkända ansikten, som författaren Isaak Babel (1894–1940) och bolsjeviktoppen Nikolaj Bucharin (1888–1938). Den sistnämndas öde närgånget skildrat i Arthur Koestlers roman ”Natt klockan tolv på dagen” (1940). Att Stalin hade en hung up på utrikesminister Molotovs flickvänner och krävde att de skulle arresteras och skickas till Gulag för påstådda ränksmiderier säger väl det mesta om hans mentala läge.

Men den offentliga, ofantliga, obehagliga förnedringen av spionchefen Sergej Narysjkin, då? undrar säkert både en och annan. Om Putin nu är så mån mot sina närmaste – hur kunde han då behandla Narysjkin på det där viset, inför öppen ridå och hela världen?

Saken är att det måste förstås på rätt sätt: som teater – och teater måste ju spelas med största allvar. För Kreml är det viktigt att emellanåt visa upp någon form av ansvarsutkrävande när saker uppenbarligen inte går toppen. Men i själva verket var spektaklet självklart iscensatt. Ingenting genuint hände Narysjkin, bortsett från själva förnedringen. De gick säkert och åt middag efteråt, innan alla åkte hem till sig själva (vilket återigen visar att dessa individer inte bryr sig nämnvärt om vanligt folks villkor utan enbart om sig själva). Vad Stalin hade gjort i fallet med Narysjkin? Ja, antagligen bara skickat honom till Gulag på sitt karaktäristiskt bondska manér.

Att den ryske presidenten har etablerat ett framgångsrikt samarbete med sina gamla KGB-kumpaner är förvisso ingen episk nyhet för den som någorlunda följt rysk politik och historia under de senaste decennierna. Men detta är likväl en central nyckel för att förstå den stabilitet som omger Kremls maktkorridorer under en period då landet är alltmer kvävt och ringaktat på den internationella politiska arenan samt dessutom tampas med allt jobbigare makroekonomiska bekymmer (vars effekter kommer att lämna djupa spår och skapa problem för framtida generationer.)

Eller kanske snarare för att förstå, eller snarare inte förvånas över, att han kan komma att sitta kvar på tronen tills han rentav fyller nittio i början av 2040-talet och därmed överträffa flera tidigare politiska ledare i fråga om maktens varaktighet. Även Stalin med sina tre decennier vid rodret.

Rolan Jusupov är liberal skribent