Amanda Wollstad: Omorganisationen hotar Sveriges säkerhet

Regeringen har tillsatt en särskild utredare för att förbereda och genomföra bildandet av en civil utrikesunderrättelsetjänst, utifrån Underrättelseutredningens slutbetänkande En reformerad underrättelseverksamhet. Därmed försöker man tvinga igenom ett förslag som i princip ingen med insyn i verksamheten tycker är en bra idé.

Det är svårt att begripa varför. Det är betydligt enklare att förklara varför man borde låta bli.

Till att börja med är naturligtvis tidpunkten den sämsta möjliga. Sedan snart fyra år tillbaka rasar ett fullskaligt krig i Europa, ett krig Sverige på olika sätt i högsta grad är inbladat i. Vi utbildar militär personal, vi säljer och donerar militärt materiel i stor omfattning och vi arbetar tillsammans med våra allierade runt om i Europa och världen för att understödja Ukrainas frihetskamp på de sätt vi kan.

Som om det inte skulle räcka testar Ryssland allt skamlösare Natos motståndskraft och europeiska underrättelsetjänster pratar relativt samstämmigt om några få år innan Ryssland är redo för en större militär konfrontation med ett eller flera Nato-länder.

Att i det läget lamslå de militära underrättelsetjänsterna med en större, hastig omorganisation, försöka starta och bemanna en civil underrättelsetjänst med i princip samma kompetenser och dessutom sjösätta en helt ny ledning och ordergång framstår kort sagt som vansinne.

Ett antal av de förmågor som idag ligger under Försvarsmakten föreslås flyttas till den nya myndigheten. Där ibland Kontoret för Särskild Inhämtning, bland det vassaste och hemligaste riket har att uppbåda. Allt kring verksamheten är hemligstämplat, inklusive namnen på de ansvariga. Denna förmåga vill utredningen nu underställa en civil myndighet, direkt underställd regeringen.

Försvarsmakten och MUST ska bara få behålla de delar som är direkt inriktade på militära hot. Men det var länge sedan världen fungerade så. Paletten av hotbilder mot Sverige och våra allierade är bred, och sträcker sig från den militära invasionen hela vägen via gråzonsverksamhet, sabotage, IT-krigsföring, asymmetriska hot, organiserad brottslighet och uppvigling, till valpåverkan och psykologiska operationer. Var de civila hoten slutar och de militära börjar är omöjligt att säga. Var de civila ansvaret slutar och det militära tar vid är luddigt. Att försöka skilja underrättelsebedömningarna gynnar ingen.

Kritiken från remissinstanserna har också varit massiv, inte minst från Försvarsmakten själva. ÖB konstaterar bland annat att man skulle bli tvungen att återskapa en del av den kompetens som utredningen vill flytta ifrån Försvarsmakten. Det skulle innebära dubbelt arbete utan några egentliga fördelar, men framför allt skulle det kräva dubbelt så mycket personal.

De svenska underrättelsetjänsterna går redan på knäna. Den personal som finns att tillgå arbetar under tuffa omständigheter, i ett tempo som knappt ens är kortsiktigt hållbart för att försöka upprätthålla Sveriges och våra allierades lägesbild och handlingsfrihet. De skulle behöva vara många, många fler redan i rådande struktur för att garantera vår försvarsförmåga över tid – och för att inte köra sönder personalen fullständigt. Men kompetent och pålitlig personal är inget som växer på träd. Om underrättelsemyndigheterna inte kan täcka sina personalbehov idag är det svårt att se var man under det närmaste året ska hitta tillräckligt med dugliga och säkerhetsprövade analytiker för att både bemanna den nya myndigheten och täcka upp för Försvarsmaktens tapp.

Det svenska underrättelseväsendet har historiskt ’punched above their weight’, för att låna både uttryck och syn från amerikanarna. Det var bland annat så vi upprätthöll våra nära relationer med NATO under de förment neutrala åren: Vi hade något med till förhandlingsbordet. Det är en lång rad för våra allierade avundsvärda förmågor, och många decenniers hårdvunnen erfarenhet som nu riskerar att kastas ut med badvattnet.

Utredningen vill dessutom införa en ”nationell underrättelsechef” som, förutom att leda den nya myndigheten, ska samordna de övriga myndigheternas underrättelser och utgöra länken till regeringen. En enda person, direkt underställd regeringsmakten, som i praktiken utgör ett filter mellan myndigheterna och deras underrättelser, och makten. Det är lätt att föreställa sig hur det kan slå fel.

De påminner om turerna kring den nationella säkerhetssamordnaren, en inte helt olik roll som också infördes under stor brådska. Ambitionen bakom tillsättandet må ha varit god, men resultatet har inte imponerat. Det är bara delvis personbundet. Underrättelsearbete är till sin natur komplext, och ofta inopportunt. Vad som sker och vad makten vill höra är sällan samma sak.

Det går att fundera över var problemet egentligen låg när MUST i början på 2022 avfärdade idén om en fullskalig rysk invasion av Ukraina, som pekas ut som en av de främsta anledningarna till att den nya underrättelsemyndigheten skulle behövas. Det var många som såg invasionen komma, både inom och utanför myndigheterna, ändå var det ett helt annat besked som nådde dåvarande regeringen.

Frågan är om det var underrättelserna eller beställnings- och beredningsprocessen som felade. Som man frågar får man svar, brukar det heta, och få makthavare vill höra att säkerhetsläget i närområdet är på vägg att klappa ihop. Det problemet lär knappast minska med en underrättelseapparat direkt underställd regeringen.

Tittar man utanför Sverige finns gott om ytterligare exempel. De brittiska och amerikanska rapporterna om massförstörelsevapen i Irak i mitten på 00-talet är ett klassiskt exempel. Men även utredningarna efter missade attacker, som 11 september och 7 oktober, visar ofta att dåliga nyheter filtreras mellan inhämtning och avrapportering till beställaren.

I nästa steg vill utredningen gå vidare och omvandla SÄPO till en nationell säkerhetstjänst, och skapa förutsättningar för ’ett allt närmare samarbete och integration mellan en nationell underrättelsetjänst och en nationell säkerhetstjänst’. En formulering som borde få den som kan sin nutidshistoria att rysa av obehag.

T- kontorets legendariska chef Thede Palm, senare redaktör för Svensk Tidskrift, konstaterade i sina minnesanteckningar att den som aktivt sökte sig till underrättelsetjänsten inte var lämpad att verka inom den. Därför visade han en ung och entusiastisk Olof Palme på dörren. Några år senare slogs T-kontoret ihop med det mer inrikes inriktade B-kontoret och blev Försvarsstabens särskilda byrå, mer känt som IB, under Birger Elmér.

Förr eller senare byts regeringen ut, men en eventuell ny myndighet kommer kvarstå, med samma nära band till det nya politiska styret. Att skapa en underrättelse- eller säkerhetstjänst direkt underställd regeringen och sedan på silverfat servera den till nästa – och näst-nästa – majoritet förefaller vanskligt. Ingenting garanterar att rikets framtida styre kommer ha samma syn på våra internationella samarbeten och allianser, eller för den delen på medborgerliga fri- och rättigheter. IB-affären visar på hur illa det kan gå när gränsen mellan rikets och partiets intressen grumlas, och Trump-administrationen vad som kan ske när myndigheter knyts för nära makten. 

Inget talar för att eventuella brister hos underrättelsetjänsterna skulle bli bättre av en fullständig omordning än av att vidareutveckla och utöka de existerande strukturerna. Det senare hade utredningen av någon anledning dock inte till uppgift att titta på.  

1 januari 2027 ska den särskilda utredaren vara klar och myndigheten på plats. Bara dryga året från nu, efter valet, i ett säkerhetsläge som med till visshet liknande sannolikhet inte har blivit ett dugg bättre.

Att så hastigt driva igenom förslaget riskerar att lamslå delar av det svenska underrättelseväsendet för lång tid framöver, i ett läge då vi behöver precis alla förmågor vi kan uppbåda för att garantera svensk säkerhet.  Frågan är varför, och varför just nu?

Amanda Wollstad är chefredaktör för Svensk Tidskrift