Janerik Larsson: Därför viskar republikanerna

Om man, som jag, följt amerikansk politik i decennier, är det inte särskilt förvånande att den ledningsstil och den aggressiva retorik som USA:s president Donald J Trump och jasägarna runt honom ägnar sig åt avsätter spår i vilka som vågar diskutera känsliga frågor.

Presidentmaktens roll har i perioder varit mycket dominerande i samhällsdebatten.

Att även stora, i princip starka och välkända organisationer idag prövar idag det man går ut med till offentligheten med frågan: ”kommer detta att störa Trumpadministrationen?”

Det kan handla om hur man prioriterar de frågor man diskuterar offentligt men det kan givetvis också hänga samman med hur medlemmar och finansiärer ser på verksamhetens olika delar.

Men jag har hört från olika delar av mitt amerikanska kontaktnät hur rädslan för att utsättas för Trumpsystemets vrede skrämmer till tystnad.

Därför är det intressant att ta del av ett varningsord signerat Tim Chapman. Artikeln finns i National Review, tidningen som grundades i november 1955 av den moderna amerikanska konservatismens främsta namn: William F. Buckley Jr.

Tio dagar efter att tidningens första utgåva publicerats fyllde grundaren 30 år. Det är alltså i år 100 år sedan han föddes och en rad konferenser runt om i USA kommer under hösten att ägnas både minnet av Buckley och främst frågor om den amerikanska konservatismens framtid.

Tim Chapmans artikel är högintressant både på grund av innehållet men i nästan lika hög grad på grund av vem Chapman är.

Tim Chapman är ordförande för Advancing American Freedom, en organisation som grundades av Mike Pence, som var Donald Trumps vicepresident. Pence står idag står högt på Trumps lista över ”förrädare” eftersom han vägrade acceptera det valfusk som Trump ville han skulle verkställa efter presidentvalet då Joe Biden vann 2019.

Trump krävde att Pence skulle utnyttja sin konstitutionella makt som vicepresident och underkänna valresultatet. Det gjorde Pence inte då valresultatet fastställdes av kongressen den 6 januari 2020. Då manade Trump sina anhängare att attackera kongressbyggnaden i huvudstaden.

Chapman har mer än två decenniers erfarenhet av konservativ politik.

Chapman har varit chef för Heritage Action, stabschef för Heritage Foundation och rådgivare och medarbetare till tre konservativa senatorer.

Han var medgrundare av Heritage Action – Heritage Foundations lobbyorganisation – och VD för Stand for America, en lobbyorganisation som grundats av Trumps FN-ambassadör Nikki Haley. Hon utmanade utan framgång Trump i presidentvalet 2024.

Tankesmedjan Heritage är idag en nyckelaktör som står mycket nära Trumpadministrationen. Nikki Haley hör i likhet med Mike Pence till de politiker som Donald Trump anser vara politiska fiender.

 Rubriken på Chapmans artikel är ”Why we still whisper” och frågan varför konservativa amerikaner idag viskar (eller tiger) formulerar han så här:

”Den populistiska högerns framväxt har medfört passion, nya väljare och en kämpaglöd som inte kan ignoreras. Men parallellt med denna energi har en ny politisk korrekthet vuxit fram inom högerflygeln som kräver politisk konformitet och straffar oliktänkande med samma hårdhet som kännetecknade den progressiva cancelkulturen. Traditionella konservativa som en gång kände sig befriade av Trump befinner sig nu i maktens korridorer och viskar. Vänsterns politiska korrekthet baserades på progressiv ideologi. Högerns politiska korrekthet handlar inte om ideologi utan om deras lojalitet mot presidenten.”

När Chapman har privata möten med konservativa ledare hör han ofta något i stil med: ”Vi håller med, men vi kan inte säga något offentligt just nu”.

Denna tystnad, hur förståelig den än är, lämnar fältet fritt, skriver han, för de som vill omdefiniera konservatismen på ett sätt som är främmande för dess rötter.

Khan påminner om att senator Jim DeMint, som också varit chef för Heritage Foundation, hävdat att amerikaner med traditionella övertygelser på sin tid tystades av vänsterns grepp om kultur och politik.

”De är för skrämda för att säga ifrån, så deras klagomål reduceras till viskningar”, skrev DeMint i Why We Whisper: Restoring Our Right to Say It’s Wrong (2007).

Chapman: ”Arton år efter Why We Whisper viskar traditionella konservativa igen – men av en annan anledning. Rädslan kommer från vår egen koalition”.

Han pekar på kongressrepublikanernas ovilja att uttala sig om ekonomin:

” I årtionden har konservativa insett att fria marknader är centrala för välstånd. Idag behandlas universella tullar – en stor dold skatt för arbetande familjer – som ett lojalitetstest. Konservativa motsatte sig en gång Washingtons hårdhänta ingripanden mot den privata industrin. Nu välkomnar den nya högern glatt statliga andelar i företag som Intel, vinstdelningsavtal med Nvidia och statliga priskontroller. (- – -)

Utrikespolitiken avslöjar en annan spricka. Amerikas styrka utomlands har alltid varit rotad i vår vilja att leda. Men i vissa populistiska kretsar har skepticismen mot de allierade hårdnat till en reflexmässig isolationism. De som fortfarande tror att Amerika är en oumbärlig nation talar i dämpade toner, medan de som råder till reträtt ropar från hustaken.”

Delar av högern har i allt högre grad anammat vänsterns mest illiberala vanor, skriver han, och pekar på justitieminister Pam Bondi som förklarat att administrationen kommer ”jaga” de som vågar kritisera Trumpanhängare.

”Instinkten att kontrollera yttrandefriheten med statlig makt är en av de principer som konservativa en gång bekämpade.”

Chapman summerar:

Vår uppgift är att samla mod för att påminna vår rörelse om att konservatism är mer än flyktiga passioner och personligheter. Den definieras av trohet – till konstitutionen, till fri företagsamhet och till Amerikas kallelse som en fyrbåk för frihet. Om vi fortsätter att viska kommer vi att överlämna framtiden till andra. Det är dags, än en gång, för traditionella konservativa att tala – tydligt, självsäkert och utan rädsla.

Vilken effekt dessa ord kommer at få är högst osäkert – i synnerhet inför mellanårsvalet i november nästa år.

Donald Trump har aldrig visat något intresse av att lyssna på någon annan. Nu styr han med järnhand en administration som definitivt inte tillåter kritik ens i viskningar.

Janerik Larsson var informationschef på SAF 1990 – 1995 och vVD på Svenskt Näringsliv 2005 – 2011. Han är rådgivare till Stiftelsen fritt näringsliv, och utkom nyligen med essän ”Allt var möjligt. Mina år med Jan Stenbeck” (Timbro)