Fredrik Sixtensson: Den ägande medborgaren

Ibland beskrivs högern som privilegiesamhällets stridsmän – de som går till barrikaderna inte för att angripa orättvisorna, utan för att försvara dem. Anklagelsen är, ehuru tillspetsad, inte helt utan fog: konservativa brukar ju anse att klyftor är ofrånkomliga, och att politiska försök att utradera dessa både är farliga och orättfärdiga.

Men det har funnits tillfällen när högern varit mer mottaglig för vänsterns verklighetsbeskrivning om ekonomiska klyftor, detta eftersom klyftorna som hör till industrisamhället är av helt annat slag än klyftorna i det gamla jordbrukssamhället. I det senare byggde rikedomar i princip på markägande. Innan den tekniska utvecklingen tog fart och marken kunde utnyttjas bättre var det därför huvudsakligen landarealen som bestämde förmögenheten. Eftersom landarealen i varje stat är begränsad finns det – åtminstone i teorin – ett tak på hur stora de genomsnittliga klyftorna i ett samhälle kan vara.

Men i och med industrialiseringen frigörs enorma produktivitetskrafter. Den svenska BNP-utvecklingen talar ett tydligt språk. År 1850 uppgick svensk BNP per capita till 1 715 dollar i 2011 års värde; den hade legat strax över eller under detta värde åtminstone sen år 1700[1]. Men på de hundra åren mellan 1850 och 1950 sexfaldigades BNP per capita till 10 742 dollar.

Om en sådan värdeökning drivs, som den gjorde, av nya produktionsmedel som är dyra att införskaffa blir följden att de som äger dessa får sin rikedom ökad i snabbare takt än alla andra. Klyftorna vidgas i takt med att ekonomin växer, med följden att det knappt ens finns ett teoretiskt tak på hur stora klyftorna kan komma att bli. ”Den nuvarande koncentrationen av äganderätten till ett litet överklasskikt”, skrev juridikprofessorn och moderatideologen Erik Anners (chefredaktör för Svensk Tidskrift 1957–1979), blev en ”oundviklig konsekvens av industrialisering genom en kapitalistisk marknadshushållning”.

Ekonomen Branko Milanovic låter i en understreckare meddela att vid nittonhundratalets början ägde den rikaste procenten i Storbritannien, Frankrike och Sverige mer än hälften av ländernas förmögenhetsvärden.

Den nya verkligheten sporrade somliga ur högern till nytänkande. Det brådskade: samtidigt som missförhållandena var odrägliga i sig eldade de också på de socialistiska partiernas framgångar. Detta hotade – så trodde man uppriktigt – samhällets fortbestånd.

En sådan konservativ nytänkare var skotten Noel Skelton (1880–1935), medlem i Skottlands ledande högerparti Unionistpartiet. Han ansåg att demokratins införande hade varit positivt, men lett till en fundamental obalans i samhället: massans politiska och utbildningsmässiga framsteg hade inte matchats på det ekonomiska planet. Skelton menade att detta var tidens huvudproblem (master problem). Lösningen som han såg framför sig var att göra landet till en ”egendomsägande demokrati” (property-owning democracy). I antikt politiskt tänkande fanns en idé om att rösträtten borde inskränkas till dem som ägde åtminstone lite grann; den brittiska tankesmedjan Policy Exchange beskriver det som att Skelton ställde denna tanke på huvudet: eftersom rösträtten har utsträckts till alla bör också alla göras till egendomsägare.

Lönearbetarna ville bli egendomsägare; en strävan som förkroppsligades av sparbanker, kooperationer, fackföreningar. Men denna sunda impuls riskerade att felkanaliseras av socialistpartierna, som likställde allmänt egendomsägande med gemensamt ägande genom staten. Enligt Skelton skulle detta omöjliggöra egendomsinnehav i egentlig mening. Det skulle inte heller dana medborgarnas karaktär på det sätt som det gör att ha en egen bostad, verksamhet eller köksträdgård. I stället för nationaliseringen såg han framför sig att arbetarna skulle göras till delägare genom att deras löner investerades i deras arbetsgivares företag, att lönearbetande jordbrukare skulle få äganderätt till småbruk, och så vidare. På så vis skulle de politiska medborgarna också bli ekonomiska medborgare och demokratin återbalanseras.

De omedelbara farhågorna om socialismen skulle emellertid inte förverkligas. Så fort Labour vann regeringsmakten (1923) försökte de framstå som ett regeringsdugligt parti. Ingen radikal politik kom på fråga. Men efter andra världskriget gick partiet fram med ett program om nationalisering – vägen hade banats av den statliga interventionism som depressionen och kriget påkallat. Detta sammanföll med att kamrater till Skelton, till exempel Anthony Eden, hade vuxit upp till att bli ledande konservativa politiker. I valmanifestet från 1945 hette det att de konservativa ville se en ”bred spridning av egendomen” (property widely spread). I valmanifestet av år 1950 hette det:

”Vi avser att hjälpa alla som önskar äga ett eget hus eller ett småbruk. En sann egendomsägande demokrati måste grundas på att privategendomen får en bred spridning, inte på att den absorberas av statsapparaten”.[2]

Vid denna tid började den svenska högern snegla över Nordsjön. De befann sig i en liknande politisk situation: arbetarrörelsens efterkrigsprogram krävde nationaliseringar av vissa näringsgrenar och statlig överinsyn över ekonomin. Socialdemokratin befann sig, precis som sina brittiska kolleger, på offensiven.

Högern bemötte detta genom att, som det heter i vissa historieskrivningar, lansera en motutopi: den egendomsägande demokratin, som lånades från Tory-partiet, och som snart skulle döpas om till ”ägardemokrati”. Det fanns faktiskt föregångsmän även i Sverige – den konservative riksdagsmannen för högern och bondeförbundet Nils Wohlin hade redan i slutet av 1910-talet föreslagit att man skulle förekomma kravet på socialisering av industrierna genom att göra arbetarna till medintressenter i företagen. 1946 kommer tanken in i högerns partiprogram:

Högern vill decentralisering på olika områden, i fråga om samhällets styrelse och förvaltning lika väl som när det gäller det ekonomiska livet. Det betyder fördelning av ansvaret på allt flera självständiga medborgare. Det innebär verklig och levande demokrati. Det betyder, att allt flera direkt och personligt bli delaktiga i ägandet och att välståndet sprides till de vidaste kretsar. Detta är en linje, som är vitt skild från den socialistiska idén att i allt större utsträckning göra staten till ägare på allas vägnar.

Tanken kondenseras snart i det engelska översättningslånet ”egendomsägande demokrati”. Man ställer ”ägarsamhället” mot det socialdemokratiska ”bidragssamhället”, där den växande nationalförmögenheten inhöstas och omfördelas av staten, och framför att personligt ägande leder till självständighet och trygghet. I en text i Svensk Tidskrift 1955 utvecklar Verner Helte, förbundssekreterare i högerns ungdomsförbund, vilket slags personlig egendom som den egendomsägande demokratin bygger på: ”…en sparslant på banken, ett eget hus, ett i utbildning omsatt kapital, en bil eller tillgångar i företag eller andra former av realkapital”. Det ”ger människorna ekonomisk dispositionsrätt och handlingsfrihet.” Han fortsätter att ”en utvecklad demokrati med en mångfald personliga ägare utgör, enligt högerns uppfattning, ett stabilt samhälle av självständiga medborgare med personligt ansvar”.

De föreslagna medlen för att nå dit var från början mest att stimulera allmänt sparande, vanligen genom sänkta skatter och olika typer av avdrag för till exempel bostadssparande. Men högern uttalade sig också principiellt positivt om att göra löntagare till delägare i företagen: ”Vinstandelssystem, utformade för att ge de anställda delägarskap i företagen, utarbetas och prövas” heter det i partiprogrammet av år 1969. Men hur detta skulle uppnås i praktiken var svårare – högern var motvillig att använda tvångsmedel mot företag och förlitade sig därför ofta på deras samarbetsvilja. Därför fastnar formuleringarna ofta i att man ska ”uppmuntra” företag till olika åtgärder. Göran Elgfelt, sedermera stark man för Täbyhögern, föreslår i en artikel från 1959 just att man ska ”uppmuntra” företag att skjuta till tjugofem öre för varje krona som en löntagare investerar i företaget. Så där tio år senare skriver den ovan nämnde Erik Anners att det inträdde ”en tyst minut” när man skulle ”finna metoder att föremå aktieägarna i näringslivet – enkannerligen i storföretagen – att acceptera och lojalt utvecka ett delägarsystem”. Anders Arfwedson skriver något år senare att ägardemokratin ofta har uppfattats som tom retorik som inte motsvaras av konkreta insatser. Dessutom har den formulerats mindre som ett löfte om framtiden och mer som ett vapen mot socialdemokratin. Det privata ägandet ställdes i allt för stor utsträckning mot det välfärdssamhälle som nu medborgarna började ta för givet, ”något som omedelbart förde över diskussionen till de politiskt ytterst känsliga frågorna om och när barnbidrag, pensioner o s v skulle falla bort, ifall högern fick makten”. Som vägen framåt såg Arfwedson att näringslivet finge omfattande skatteförmåner mot att det också släppte in de anställda som delägare.

Anners och Arfwedsons negativa ord tycktes bita, för 1971 tillsatte Moderaterna en arbetsgrupp om ägardemokratin under ledning av nationalekonomen Staffan Burenstam Linder (sedermera rektor på Handelshögskolan i Stockholm). Till gamla förslag som subventionerat sparande lades nya, som så kallad investeringslön, det vill säga att en del av lönen gjordes avdragsgill om den sattes in på ett låst investeringskonto. Vid mitten av sjuttiotalet blev det också regeringsskifte, varför en del kunde omsättas i praktisk politik. Regeringen Fälldin I införde till exempel ett avdragsgillt lönesparande, ett slags investeringslön light, som gick ut på att en del av lönen sattes in på ett låst sparkonto – lönen knöts alltså till sparande och inte till investeringar. Några mycket större steg än så kunde inte tas – det borgerliga regeringsinnehavet var tyngt av kriser.

Från och med åttiotalet tycker jag mig ana att de mer långtgående inslagen i ägardemokratin förloras. Själva termen fasas så småningom ut: ur partiprogrammen försvinner det redan 1978, och sista gången det används i riksdagen är 2008, då den moderate riksdagsledamoten Mats Johansson (chefredaktör för Svensk Tidskrift 1999) motionerar om ett tillkännagivande om privat förmögenhetsbildning genom att visst statligt eller halvstatligt kapital överförs till enskilda hushåll. Yrkandet avslogs.

Varför detta sker är kanske inte så konstigt. Väljarbasen, som till större del än hos andra partier utgörs av företagare, var nämligen inte så mottaglig för idén som vissa partiideologer – något som både Anners och Arfwedson väl anade. Det syns i opinionsundersökningarna om löntagarfonderna från och med sjuttiotalets mitt. ”Löntagarfonder” var ett (från början långtgående men sedermera urvattnat) socialdemokratiskt förslag om att kontrollen över företagen skulle överföras till fackföreningarna – det skilde sig alltså från ägardemokratin i det att arbetarna som individer inte skulle göras till ägare – till exempel genom personaloptioner, utan arbetarrörelsens byråkratiska organisationer. Löntagarfonderna bytte alltså en maktkoncentration mot en annan. När förslaget skulle införas var det mycket impopulärt: enligt Sifo-undersökningar från 1982 var drygt 50 procent av väljarna emot medan runt 15 procent var för – till och med i LO-kollektivet var en pluralitet emot. Mer anmärkningsvärt är att man i dessa Sifo-undersökningar om löntagarfonder också mätte stödet för ett slags ägardemokratiskt projekt. Detta hade gott stöd: en undersökning från 1976 visade att 55 procent av svenskarna tyckte att anställda bör äga mer av aktierna. Men pikant nog var Moderaterna det parti där stödet var svagast – bara 41 procent var för, visserligen en pluralitet men genant mot bakgrund av rikssnittet. Störst stöd hade förslaget för övrigt bland Vänsterpartiet kommunisterna, där hela 79 procent var för.[3]

Samtidigt minskade också de politisk-taktiska skälen att tala om och förespråka ägardemokrati i takt med att kommunismens brister blev tydliga. När Sovjetunionen kollapsade vid nittiotalets ingång existerade inte heller längre ett trovärdigt socialistiskt alternativ, åtminstone inte som ett ekonomiskt system.

Mycket av utvecklingen sedan dess har dock, glädjande nog, legat i linje med det ägardemokratiska projektet. Fondsparandet fick sig en verklig skjuts under Gösta Bohmans finansministerskap när vissa av de ovan nämnda reformerna infördes. Flera för kapitalbildningen skadliga skatter har därefter avskaffats, till exempel förmögenhetsskatten. Premiepension infördes under nittiotalet och moderaten Margit Gennser var en av dess starka tillskyndare. För ett drygt decennium infördes under Anders Borgs tid investeringssparkonton för att underlätta aktiesparandet. I dag har knappt fyra miljoner svenskar investeringssparkonton, och det privata aktiesparandet är anmärkningsvärt högt jämfört med andra länder. De flesta bor också i en bostad som hushållet själv äger. Nationalekonomen Daniel Waldenström, som i sin bok Superrika och jämlika: hur kapital och ägande lyfter alla, påtalar att 75 procent av den svenska privata förmögenheten ligger i bostäder och fondsparande – 1950, när ägardemokratibegreppet lanserades, handlade det kanske om 40 procent.  Detta är verkliga framsteg, och sådana som de konservativa ska ta åt sig stor ära för.

Frågan är dock om inte mer kan göras. Det gamla ägardemokratiidealet handlade om att göra folk till ägare i något slags kvalitativ mening – ägandet skulle dana deras karaktär så att de bleve medborgare på riktigt. Ett månadssparande i fonder ger visserligen trygghet, men ger det verklig makt över landets ekonomiska liv?  Man kan sätta in pengar eller ta ut dem, men vilken roll de ska spela i samhället avgörs av fondernas anställda. Detta är något annat än att utöva rösträtt i ett företag – dessutom ett som man kanske är anställd i och därför har en verklig levd anknytning till. Och hur ”ägardemokratiskt” är det att man formellt äger en bostad men är belånad över huvudet? Dessutom under det att amorteringskraven sänks, som för att underlätta att man ska ”hyra av banken” snarare än att bli sin egen man.

Än i dag beskrivs också våra förmögenheter som ”mycket ojämnt fördelade” – detta enligt en rapport från finanspolitiska rådet av år 2024, som gör gällande att den rikaste tiondelen av befolkningen äger runt 70% av förmögenheten. Om klyftorna i ett historiskt perspektiv är stora kan diskuteras. Dessutom är viss ojämlikhet, som konstaterades i inledningen, oundvikligt och i någon mån också ett gott: rikedom utgör en motvikt mot en klåfingrig stat. Men just som klyftor har en positiv sida bör ändå konservativa, precis som på Skeltons tid, fortsätta att fråga sig hur man inom ramarna för en marknadsekonomi med ett fritt näringsliv bäst får bukt på baksidorna. De konservativa har inte bara en rik idétradition att inspireras av – de har också ett redan framgångsrikt reformprojekt att bygga vidare på.

”Koncentration av ägandet och ekonomiskt inflytande är för den moderna konservatismen något som måste motverkas”, framförde bland andra högerledaren Yngve Holmberg i riksdagen 1966. Det gäller än i dag. Konservatismen har att försvara näringslivet och staten mot varandra – och den lilla människan mot de båda. Trygga vårt fria ekonomiska liv – men gör medborgarna till verkliga delägare däri!

Fredrik Sixtensson är fil dr i grekiska och f.d. ordförande för Föreningen Heimdal

Detta är andra delen i Svensk Tidskrifts serie om Konservatismen och Marknaden. Läs den första delen Marknadsekonomin åter utmanad här.

[1] Detta enligt ekonomifakta.se.
[2] “We intend to help all those who wish to own a house of their own or a small holding. A true property-owning democracy must be based upon the wide distribution of private property, not upon its absorption in the State machine.”
[3] http://zetterberg.org/Antholog/WageErn.html