Lars Elinderson: Naivitetens pris – Roosevelt, Trump och auktoritära illusioner

I sin skarpa uppgörelse med Franklin D. Roosevelts utrikespolitik i artikeln ”Roosevelt’s Failure at Yalta” ifrågasatte Arnold Beichman 2004 den amerikanske presidentens tilltro till Josef Stalin och Sovjetunionens avsikter under och efter andra världskriget. Beichman menar att Roosevelt, trots varnande röster från sina egna diplomater, drevs av en naiv förhoppning att kunna vinna Stalins förtroende genom personlig charm och välvilja. Resultatet blev att Central- och Östeuropa föll under sovjetiskt förtryck i nästan ett halvt sekel. Det är en historisk läxa som fortfarande bär relevans – inte minst när man granskar Donald Trumps relation till Vladimir Putin.

Beichman lyfter fram hur Roosevelt ignorerade välgrundade bedömningar om den sovjetiska diplomatins ideologiska karaktär. Istället för att lyssna på erfarna diplomater som George Kennan och Loy Henderson, valde Roosevelt att tro på ett samarbete med Stalin byggt på förtroende snarare än ömsesidig vaksamhet. Samma mönster kan skönjas i Trumps inställning till Putin. I flera sammanhang har Trump uttryckt beundran för den ryske presidentens ledarskap, samtidigt som han ifrågasatt amerikanska underrättelserapporter om rysk valpåverkan och tonat ner Rysslands aggressioner.

Men där Roosevelt visade konsekvent godtrogenhet, kännetecknas Trumps utrikespolitiska hållning av oförutsägbarhet och humörstyrda kast. På bara några månader kan Putin gå från att vara ”en stark allierad” till att beskrivas som opålitlig och förrädisk. Denna typ av nyckfullhet skapar osäkerhet inte bara kring USA:s hållning till Ryssland, utan också kring Trumps övergripande strategi – om en sådan ens existerar. Om Putin idag ses som en svikare, vad händer då om han nästa månad bjuder på respekt och samarbete? Kommer Trump återigen öppna famnen?

Denna instabilitet gör jämförelsen med Roosevelt desto mer intressant. Där FDR hade fel i sin bedömning av Stalins natur men ändå agerade inom ramarna för en genomtänkt strategi, framstår Trumps relation till Putin som mer av ett personligt drama än en utrikespolitisk linje. Det handlar inte längre bara om naivitet, utan också om brist på långsiktighet och förankring i expertis.

Det kanske mest slående i parallellen mellan Roosevelt och Trump är den övertro båda presidenterna visade på möjligheten att ”vinna över” en auktoritär ledare genom personliga band. Roosevelt trodde att Stalin skulle respektera sina löften om fria val i Östeuropa. På liknande sätt tycks Trump ha sett Putin som en möjlig samarbetspartner, trots att Ryssland samtidigt agerade aggressivt både militärt och digitalt. Båda exemplen illustrerar en farlig förhoppning: att maktpolitik kan ersättas med personliga relationer.

Beichman berättar att Roosevelt, endast några veckor före sin död, ska ha erkänt att ”Stalin har brutit varenda ett av de löften han gav i Jalta.” Det var en sen insikt – för sent för att påverka efterkrigstidens maktbalans. Det väcker en naturlig fråga: kommer Trump att erfara samma sak? Eller har han redan dragit den slutsatsen, nu när han allt oftare uttrycker besvikelse och ilska mot Putin? Kanske står vi inför en repris av historien – eller början på en ny fas där illusionerna förbyts mot bitter uppvakning.

Beichman avslutar med att understryka att historisk kausalitet är komplex, men att det är rimligt att säga att Roosevelt – genom sin godtrogenhet – bidrog till att förlänga det sovjetiska inflytandet i Europa. På samma sätt kan det diskuteras hur Trumps motsägelsefulla Rysslandspolitik påverkar dagens geopolitik. Med facit i hand bör Roosevelt ha förstått att Stalins fientlighet inte var ett missförstånd, utan ideologiskt grundad. På liknande sätt bör man idag vara vaksam mot att tro att Putins agerande kan styras av personliga lojaliteter.

Lärdomen från ”Roosevelt’s Failure at Yalta” är därför inte enbart historisk. Den visar vikten av att förstå ideologi, att lyssna på expertis, och att inte låta impulsivitet eller personlig fåfänga skymma realpolitiska realiteter. För i en värld där ledare som Putin agerar med långsiktig strategi, är den största risken kanske inte att bli lurad – utan att inte veta från vecka till vecka vem man själv tror att fienden är.

Lars Elinderson är ekonom, historiker och tidigare moderat riksdagsledamot, och författare till boken Arvid Lindman och skogen, utgiven hos Svensk Tidskrift

Källa:
Beichman, Arnold. Roosevelt’s Failure at Yalta. Hoover Institution. 2004