Janerik Larsson: Polisens arv är en improduktiv och dyrbar byråkrati

Brottsbekämpningen är Ulf Kristerssons starkaste kort. Det konstaterade Håkan Boström nyligen på Göteborgs-Postens ledarsida:

”Den här regeringen har åtminstone på ett område också lyckats med att motverka ett viktigt samhällsproblem. De dödliga skjutningarna i Sverige har minskat kraftigt, och allt tyder på att det beror på att Polisen fått större befogenheter. Det är en viktig seger mot den organiserade kriminaliteten. Det rör sig också om åtgärder som en socialdemokratisk regering haft svårare att genomföra på grund av motstånd från S samarbetspartier V och MP. Här har regeringsskiftet haft betydelse.

I en del fall hade reformprocessen påbörjats redan av den föregående S-regeringen, såsom satsningen på fler poliser. Men Tidöregeringen har kraftigt skärpt straffen och håller på att bygga ut antalet fängelseplatser på ett sätt som tidigare S-regeringar knappast kunnat göra utan en blocköverskridande överenskommelse.”

Det ligger en del i detta men som justitieminister Gunnar Strömmer sagt i intervjuer är han inte beredd att deklarera seger nu delvis eftersom det handlar om problem som kommer ta tid att lösa.

Hanne Kjöllers nya bok ”Polis – Så funkar det! (inte) – En omorganisation, 10 år och 100 miljarder senare (Fri tanke) är en tankeväckande uppföljare på hennes tidigare bok om svensk polis (”En svensk tiger” 2016).

Hennes tes är att färre än ett av tio anmälda brott klaras upp. Hon pekar på vad som brukade kallas vardagsbrott men som nu av någon anledning kallas mängdbrott. Bidrags- och välfärdsbrottslighet hör hit och där pekar Kjöller på att det är långt kvar innan tillräcklig kompetent uppmärksamhet ägnas sådan.

En ökad synlighet för polisen är en annan aspekt hon belyser.

Möjligheten att genom kameraövervakning följa vad som händer till exempel i en storstad är en stor brist i Sverige. I London var det IRA-terrorister som tvingade fram den övervakning av offentliga miljöer som finns där och som även svenska storstäder skulle behöva idag.

Kjöller pekar på hur den utbredda kriminaliteten hotar statsmaktens trovärdighet. Frågan är om den byråkratisering som svensk polis idag präglas av – och som Kjöller ger häpnadsväckande exempel på – är tillräckligt beaktad som ett av grundproblemen.

I ett av Kjöllers exempel på polisens oförmåga och avsaknad av intresse för att faktiskt lösa brott handlar om hur hon i flera åt följt ett konkret ärende. När boken var färdigskriven försökte hon nå polisens kommunikationsavdelning för att få veta om utredningen av fallet var klar. Hon fick aldrig svar trots att avdelningen har fler anställda än hela Svenska Dagbladets reaktion.

Arvet från den socialdemokratiska välfärdsstaten är en improduktiv och dyrbar byråkrati. Kjöller belyser detta på ett skrämmande tydligt sätt.

Professor Mats Alvesson är en känd forskare inom organisationsteori och har skrivit om byråkrati, organisatoriska problem och vad han kallar ”funktionell dumhet” i organisationer. Han är kritisk mot hur moderna organisationer utvecklas mot alltmer byråkratiska strukturer.

I grunden för Alvessons forskning finns det kallar funktionell dumhet: personers oförmåga att kritiskt granska sitt eget arbete. Dagens organisationer präglas av tomhet, uppblåsta titlar, brist på reflektion och kritik.

Ett överflöd av administratörer, konstiga projekt och utbildningar utgår sällan från verksamhetens verklighet.  Utbyggnad av kommunikations- och HR-avdelningar leder, som Kjöller visar, ofta till absurda konsekvenser där de egentliga arbetsuppgifterna hamnar i skymundan.

Här finns ett organisationsanalytiskt perspektiv som kompletterar de konkreta och slående exemplen i Kjöllers bok.

Janerik Larsson var informationschef på SAF 1990 – 1995 och vVD på Svenskt Näringsliv 2005 – 2011. Han är rådgivare till Stiftelsen fritt näringsliv, och utkom nyligen med essän ”Allt var möjligt. Mina år med Jan Stenbeck” (Timbro)