Marcus Björk: Kina förvanskar historien

Kinas makthavare återkommer ständigt med samma felaktiga påstående: att världen redan har erkänt deras anspråk på den självstyrande ön Taiwan. Som bevis lyfter de ett FN-beslut från 25 oktober 1971, som innebar att Folkrepubliken ersatte Taiwan som Kinas representant i FN. Västvärlden måste syna Kinas försök att förvanska historien.

År 1949 vann kommunisterna det kinesiska inbördeskriget under ledning av Mao Zedong. Chiang Kai-sheks regering flydde till ön Taiwan, som sedan dess har varit självstyrande. Ön fortsatte dock att vara den enda kinesiska representanten i FN. Som en del av Folkrepubliken Kinas öppnande mot omvärlden och det allt tydligare faktumet att exilregeringen inte skulle återvända till fastlandet, antog FN år 1971 Resolution 2758. Med denna övertog folkrepubliken Kinas plats i FN:s generalförsamling och säkerhetsrådet från “Chiang Kai-sheks representanter”. Resolutionen behandlar endast vem som representerar Kina i FN och berör inte Taiwans övriga status.

Kina har dock i efterhand försökt läsa in ett ställningstagande gällande Taiwans status. Denna vantolkning tar sig uttryck i den av folkrepubliken formulerade “ett-Kina-principen”. En princip om att det bara finns ett Kina, naturligtvis styrt från Peking, och att Taiwan är en del av detta. Resolution 2758 ger dock inget stöd för denna hållning, men används ändå återkommande av kinesiska representanter i tal och påtryckningar.

Ett-Kina-principen är den kinesiska motsvarigheten till västvärldens “ett-Kina-policyn”. I den senare erkänns Folkrepubliken Kina som Kinas regering och representant i FN och länder noterar (i lite olika ordalag) dess anspråk på den självstyrande ön Taiwan. Märk väl, noterar – inte erkänner.

Att försöka förvanska historien är en återkommande teknik som Folkrepubliken Kina använder sig av för att legitimera sina maktanspråk. Ett annat exempel är när det historiska museet i Nantes i Frankrike för några år sedan planerade en utställning om Djingis Khan med inlånade föremål från kinesiska museer. Då krävde de kinesiska motparterna att utställningen vare sig nämnde honom eller det vidsträckta mongoliska välde som han etablerade på 1200-talet. Hur mongolernas störtande den kinesiska Song-dynastin och övertog makten i Kina genom upprättandet av den mongoliska Yuan-dynastin, passade inte Kinas historieskrivning. I stället krävde kinesiska myndigheter att utställningen skulle framställa Djingis Khan och de mongolstammar han enade som “nomadstammar som gynnades av Kinas storartade kultur, blev kinesifierade och kom under Han-kulturens inflytande”. Detta är inte helt olikt hur Ryssland försöker framställa Ukraina.

Detta är bara två exempel på hur Kina makthavare försöker använda historien som ett vapen för att främja sina egna intressen. Var därför på din vakt och köp inte diktaturens historieskrivning.

Marcus Björk är frilansskribent/SNB