Lars Elinderson: Clausewitz i skuggan av Ukraina

När Carl von Clausewitz för tvåhundra år sedan beskrev kriget som ”en fortsättning på politiken med andra medel” kunde han knappast ana hur träffande hans ord skulle kännas i vår tid. Ändå är det just i Rysslands krig mot Ukraina som hans tankar visar sin obevekliga giltighet. Kriget är inte en olyckshändelse, inte ett irrationellt utbrott av våld, utan en kalkylerad förlängning av rysk politik.

För Putin har kriget blivit det främsta verktyget för att säkra regimens makt och återupprätta en förlorad imperieställning. När Ukraina började närma sig EU och Nato uppfattades detta i Moskva som en direkt provokation. Enligt Clausewitz är varje angrepp, verkligt eller upplevt, något som måste besvaras – annars signaleras svaghet. Det var därför Ryssland först tog Krim, därefter understödde kriget i Donbas och till slut inledde en fullskalig invasion. Att låta bli hade i Kremls logik inneburit att avstå från sin historiska maktsfär.

Clausewitz underströk också att man aldrig får förhandla i underläge. Den principen återkommer gång på gång i rysk retorik. Varje gång fronten hårdnar eller Ukraina återtar territorium förkastar Kreml alla vädjanden om fredssamtal. Förhandlingar kan endast ske när styrkeförhållandena gynnar Ryssland, annars blir de ett erkännande av nederlag. Därför satsar Moskva på mobiliseringar, massiva missilattacker och hot om eskalering i stället för att öppna dörrar till kompromisser.

Men Clausewitz såg också kriget som en kamp om vilja och moral, lika mycket som om arméer och resurser. Här blir Putins strategi tydlig: de ryska angreppen på ukrainska städer är i första hand psykologiska handlingar. De är budskap, inte bara militära manövrer. Genom att slå mot civil infrastruktur vill man visa att Ryssland har uthållighet och att regimen är beredd att fortsätta hur länge som helst, med vilka medel som helst. Samma signal riktas västerut: vi prövar er styrka, vi ger oss inte.

I Clausewitz’ teori finns idén om det absoluta kriget, en yttersta gräns där våldet tenderar att drivas mot sin fulla potential. Även om verkliga krig alltid begränsas av resurser och politik, fungerar denna idé som en magnet. Kriget i Ukraina dras ständigt mot den punkten: varje slag kräver svar, varje reträtt följs av en ny offensiv, varje kompromiss förskjuts till framtiden. Politiken tycks alltmer få sin form av krigets dynamik snarare än tvärtom.

Att läsa Clausewitz i dag innebär därför att se det tragiska mönstret klarare. Hans logik förklarar varför Ryssland handlar som det gör – men den visar också varför en väg till fred är så svår att finna. När kriget blir en duell där viljan att inte ge efter är själva kärnan, binds båda parter i en spiral som tycks oändlig.

För Europa innebär detta en nödvändig lärdom. Clausewitz påminner oss om att säkerhet inte kan tas för given, att politikens villkor snabbt kan formas av våldets logik. Om kriget i Ukraina visar något, är det att Europas fred bara kan bevaras genom styrka, uthållighet och en klar insikt om att viljan i sig är ett vapen.

Framåt ställs Europa inför svåra vägval. Ska man fortsätta stödja Ukraina till varje pris, även om kostnaderna ökar? Ska man bygga upp en egen militär förmåga som kan bära ansvaret om USA tvekar, eller hoppas att diplomatiska initiativ kan dämpa konflikten? Clausewitz skulle påminna oss om att förhandlingar endast kan lyckas när de vilar på styrka. Därför blir Europas uppgift att kombinera uthållig solidaritet med Ukraina med en långsiktig förstärkning av den egna försvarsförmågan. Säkerheten i vår tid avgörs inte bara av vapenarsenaler, utan av Europas vilja att stå emot när krigets logik ännu en gång hotar att definiera politiken.

Lars Elinderson är ekonom, historiker och tidigare moderat riksdagsledamot, och författare till boken Arvid Lindman och skogen, utgiven hos Svensk Tidskrift

Referens
Carl von Clausewits – Om kriget Albert Bonneies förlag (1991)