Anders Ydstedt: Liberala mobbare

Luke Conway är professor i psykologi vid Grove City College i Pennsylvania och forskar i auktoritarianism med särskilt fokus på left-wing authoritarianism. I boken Liberal Bullies – inside the mind of the authoritarian left (Swift press 2024) skriver han om hur allt auktoritärt tänkande och beteende inte behöver vara konservativt. Med många konkreta exempel från USA visar han hur akademi, myndigheter och media agerar tydligt auktoritärt, hur liberala agendor drivs igenom med auktoritära metoder, inte minst med en tystande cancel-kultur. Trumps seger är enligt Conway en motreaktion på detta. Flera av bokens exempel är mindre relevanta för oss, såsom den auktoritära covid-politiken, men en europeisk läsare kan nog själv lätt finna motsvarande exempel från vår sida Atlanten.

Conway är kritisk till alla former av auktoritarianism men menar att den vänsterliberala går under radarn, inte minst inom hans eget forskningsområde. En anledning till detta är att man i olika psykologiska tester helt enkelt definierat auktoritärt agerande som konservativt, trots att de till vänster kan vara minst lika dogmatiska. På samma sätt stämplade man i den mycket uppmärksammade politiska indelningsskalan GAL-TAN högeråsikter som auktoritära. Conway hävdar att vi måste uppmärksamma och bekämpa auktoritärt agerande oavsett varifrån det kommer.

Vad är då auktoritarianism? Den klassiska definitionen är att vilja se ett starkt ledarskap som straffar oliktänkande för att kunna driva igenom sina egna normer och få andra att underkasta sig dessa – eller enklare att den egna gruppen ska dominera över andra grupper (Altemeyer, B, 1998).

En anledning till auktoritära beteenden är så framgångsrika inom exempelvis akademin är att vi människor av naturen är lata. Om någon med emfas kategoriserar något är det helt enkelt jobbigt att säga emot. Vill man tillhöra en grupp är det dessutom riskabelt att vara den som ifrågasätter. De flesta människor vill försvara sin egen grupp och auktoritära använder detta för att förstärka kritiken mot andra, gruppen betyder mer än principerna.

Vad kan vi då göra för att bekämpa auktoritära beteenden? Först måste de kunna identifieras. Conway menar att det första tecknet är språket: auktoritära från både höger och vänster använder oftast ett enklare språk. De undviker nyanser och problematisering och försöker att peka ut enkla och tydliga lösningar. Inte sällan är de även aggressivare i sitt språk.

I den amerikanska debatten talas ofta om ”fight fire with fire”, att konservativa ska bekämpa ”liberal bullies” med samma medel. Men risken är då att hela västvärlden hamnar i en ond spiral. Vi måste hitta en bättre väg och Conway föreslår sex enkla principer för hur man kan möta auktoritära beteenden.

1. Övertyga inte för mycket. Låt motparten själva finna sina egna svar.

2. Vinn debatter elegant och behandla förlorare med respekt. Som svensk påminns man om TV-debatten mellan Palme och Fälldin 1976.

3. Prata om både fördelar och nackdelar. De förenklade auktoritära budskapen behöver öppnas upp och problematiseras.

4. Bry dig inte om vad andra tänker om dig utan fundera på vad du själv står för. 

5. Sök ”common ground” och försök förstå den andres uppfattningar.

6. Att komma överens är inte det samma som att bli uppskattad. Acceptera att man faktiskt kan ha olika uppfattningar och ändå vara vänner.

När det gäller punkt fem har den amerikanska socialpsykologen Jonathan Haidt skrivit en del om hur liberaler och konservativa kan ha svårt att förstå varandra. Konservativa har enligt Haidt fler så kallade moraliska pelare, de ser fler perspektiv, vilket gör att konservativa har lättare att förstå liberaler än vice versa. Själv tror jag att just detta är en anledning till en hel del auktoritärt beteende. DN:s ledarsidas kategoriska svartmålning av meningsmotståndare bottnar kanske i en svårighet att se frågor från mer än ett håll. 

Till den sista punkten ger Conway ett intressant exempel från ett forskningsprojekt på Stanford. Studenter som fick se en video som skildrade hårda debatter med stora fundamentala åsiktsskillnader men där debattörerna fortsatte vara vänner efteråt, blev långt mindre fientliga.

De flesta har vid det här laget insett att beteckningen liberal i denna text avser den amerikanska termen där ”liberal” omfattar det mesta till vänster om mitten. Författaren beskriver sig själv som klassiskt liberal och har till och med ett avsnitt i boken där han problematiserar begreppet liberal. Skillnaderna gällande vad som avses med begreppet liberal är stora runt om i världen men även inom USA. I Conways (amerikanska) studier får respondenterna själva identifiera sig och då sammanfaller liberal med många vänsterpositioner. I debatten om auktoritära stater beskrivs dessa ibland som illiberala. Detta gäller om man med liberal avser ”klassisk liberal” men betydelsen har förändrats även här. Inte minst vi svenskar tar till oss det amerikanska, bra som dåligt. Den breddade användningen av ordet liberal, även av den svenska vänstern, där det kan innebära att vara för public service, kanske dock främst ska ses som ett sätt att försök att höja det politiska priset för högerregeringar. Ibland är det lite extra skönt att vara liberalkonservativ.

Oavsett hur vi ser på ord som liberal eller konservativ så måste vi bli bättre på att hantera olika uppfattningar. Det finns sällan ett helt rätt eller fel, 1000 forskare kan ha fel, och vetenskapen kan när som helst komma att kasta om vår världsbild. Cancelkultur och mobbning skadar det öppna samhället och i grunden handlar det om att rädda vår västerländska civilisation som inte får riskeras i klanstrider.

Anders Ydstedt är styrelseordförande för Svensk Tidskrift