Patrik Strömer: Romanen gav marknaden mening

I tider av kulturkrig och kulturkanon är det förstås en lisa för själen att kunna läsa riktiga böcker som handlar om något intressant. Och vad kan väl vara intressantare än att läsa om just den svenska romanens historia och hur böcker under 1800-talet genom tekniska och affärsmässiga innovationer blev angelägenheter för allt fler människor?

Henrik Dalgards första egna bok heter Poesin, publiken och pengarna (Timbro förlag) och tar sig an två uppgifter. Dels att beskriva hur det uppstod en marknad för böcker i samspel med publiken/konsumenterna, dels att problematisera den inåtvända kultursyn som bygger på att kultur måste innebära skattefinansiering och därmed ett ”oberoende” från publiken.

Redan själva premissen för boken är tankeväckande: marknaden påverkar kulturen och vice versa. Att diktare och tänkare tidigare ofta varit privilegierade är en sak; i Sverige inte sällan präster eller ämbetsmän som också hade möjlighet att skriva för att stärka sitt eget kulturella kapital. Men med litteratur på en marknad uppstår en växelverkan där marknadens efterfrågan skapar ett större utbud av litteratur, samtidigt som böckernas innehåll också fungerar som instruktion för människor som behöver lära sig mer om vad som är bra sätt att tjäna pengar. Skråväsendets avskaffande 1846 och den fullständiga näringsfriheten 1864 innebar inte bara nya möjligheter, det fanns till en början inte kunskap och erfarenheter spridda i bredare folklager. Där kom nya böcker till användning. I stället för hovintriger eller överklassdramer, skildrades nu entreprenörer, företagare, handelsmän och för all del arbetare av olika slag. De senare inte sällan idealiserade, på ett sätt som kom att ändras under 1900-talet, när det som idag kallas arbetarlitteratur slog igenom.

Lars Johan Hierta är en förgrundsgestalt i detta. Han grundar inte bara dåvarande Aftonbladet, utan vill också distribuera böcker över landet i följetongsformat vilket nu är möjligt med utbyggt postväsende. Emelie Flygare-Carlén skriver så att det slår an strängar i läsekretsen, liksom Carl Jonas Love Almqvist och Fredrika Bremer. Dessa tre författare blir mer ingående beskrivna i Dalgards bok.

Greppet att låta romanerna från förrförra seklet gestalta en rättighetsbaserad marknadsekonomi känns underutnyttjat i en samhällsdebatt där det som hände före demokratins genombrott sällan ges tillräcklig uppmärksamhet. Jodå, visst kan väl svenska publicister vara stolta över Tryckfrihetsförordningens anor från 1766, men Gripenstedts näringsreformer ett århundrade senare har inte fått samma genomslag. Den som läser Dalgard blir därför inte bara mer upplyst, utan även i bästa fall bli ”så bortflyttad, att man aldrig kommer tillbaks: att med ett ord, bli omstöpt”. Citatet är Almqvists och det är tydligt att Dalgard själv använder det med stort gillande.

För vad är väl bättre än att både få sig en mer sanningstrogen bild av 1800-talets framväxande romankonst OCH en djupare förståelse för hur romanen gav kapitalismen mening? Förhärdade marxister skulle förstås analysera det som att denna ideologiska överbyggnad för att legitimera marknadsekonomin springer ur de förändrade produktivkrafterna med ångtryckpressen som möjliggör större upplagor. Men vi kommer inte från att det är idéer som påverkar samhällen. Och dessa idéer behöver kunna spridas för att nå fler. Mångfaldigandet möjliggör spridningen.

Som avslutning går författaren in för att i någon mån försöka analysera konsekvenserna av massmarknadslitteraturen. Skälet är ett försök att svara på frågan om varför så många författare och skribenter av idag saknar en genuin förståelse för både historien och marknaden som fenomen. Och det är väl klart att den som verkligen vill omstöpa andras tänkande kan bli besviken på att det är lättuggade texter som säljer mest och inte det unika och ambitiösa. Men alla kan nu inte bli Arne Anka-poeter eller leva på statligt kulturstöd. Att kunna leva på att andra vill avstå pengar för att köpa deras verk borde ändå vara mer stärkande för egot än att få skattepengar för att fortsätta som man gör. Eller som Bob Dylan-karaktären svarar i filmen A complete unknown: ”I wanna be a musician…who eats.” Att kunna försörja sig som kulturskapare är enastående på så många sätt. Och även om folket kan tyckas vara smaklöst, obildat, oinsatt och lågt hos de överstepräster som utgör dagens elit, så existerar ett vackert samspel på marknaden mellan utbud och efterfrågan.

Förhoppningsvis finns en efterfrågan i dagens Sverige att lära sig mer om den här delen av historien.

Patrik Strömer är bland annat Generalsekreterare Svenska Snustillverkarföreningen