Benny Carlson: Heckscher 2 har landat!

Nu är den här, andra delen av Ylva Hasselbergs biografi över Eli Heckscher. Vetenskapens karaktär – Eli F. Heckscher. Del 2: Oberoende tanke 1925–1952 (Gidlunds förlag 2025). Den första delen kom för fyra år sen (recenserad av undertecknad i Svensk Tidskrift) och täckte Heckschers liv från vaggan 1879 till en andhämtning i hans hektiska framfart vid mitten av 1920-talet. Den andra delen inleds med Knut Wicksells död 1926 och följer Heckscher till graven 1952. Sammanlagt 750 sidor!

Att spegla det väsentliga i ett så innehållsrikt arbete är inte lätt. Heckschers liv och verk flyter fram i en bred ström. Stora händelser och teman i del 2 är följande: Hans uppgörelser med jordbruksintressena, med den nya arbetsmarknadspolitiken på 1930-talet och med planhushållningsplanerna på 1930- och 40-talen. Hans därmed delvis sammanhängande uppgörelser med kollegor, vänner och elever, sådana som Gösta Bagge, Gunnar Myrdal och Bertil Ohlin. Hans ihärdiga försök att dra upp riktlinjer för ekonomisk-historiska studier samt manövrerande för att få till ett ekonomisk-historiskt institut och etablera ekonomisk historia som självständigt akademiskt ämne. Hans monumentala arbeten Merkantilismen och Sveriges ekonomiska historia (som Hasselberg förtjänstfullt sammanfattar på ett dussin sidor). Hans omfattande korrespondens om judisk identitet och hans insatser för att hjälpa judiska flyktingar. De flesta av dessa händelser och teman har behandlats av andra forskare genom åren men Hasselberg har kunnat tränga djupare än de flesta – bakom det publicerade – genom att så flitigt utnyttja vad den flitige brevskrivaren Heckscher satt på pränt.

Hasselberg försöker gång på gång ringa in Heckschers karaktär. Ledordet i underrubrikerna på de båda volymer är ”oberoende”. Heckscher var principfast, närmast kompromisslös, och gick sin egen väg på ett sätt som skaffade honom många fiender och kostade honom många vänner men samtidigt gjorde honom respekterad i många läger. Som Hasselberg uttrycker saken om Heckschers inlägg i jordbruksfrågan 1929: Han ”lyckades med stor precision trampa på alla tillgängliga ömma tår”.

När vi ändå är inne på fyndiga formuleringar vill jag bjuda på ytterligare ett par hasselbergare. Myrdal tilldelade historien en plats inom vetenskapen ”på det sätt som man sätter farfar i gungstolen och stoppar om honom med en filt”. Heckscher, som ansåg att det ekonomiska livets syfte var konsumtion, hängav sig själv åt en ”personligt färgad antikonsumism”. Han arbetade oupphörligt men åt mycket lite och gick omkring på vintern som ett benrangel utan ytterkläder. ”Det finns ingen ekonomisk teori i hela världshistorien som täcker denna livshållning: att bara producera men ingenting konsumera”, konstaterar Hasselberg.

Heckscher trampade som sagt på ömma tår och lade inga fingrar emellan. Hans yttrande (i brev till sin fru) om Oscar Bjurling är närmast chockerande brutalt för den som uppfostrats vid den institution Bjurling skapade i Lund. Heckscher var ytterst rationell – eller? Man blir tveksam med tanke på hur han hushållade med sin tid. Han lade ner mycket tid på att skriva långa brev till sin fru för att förklara att han inte hade tid att vara hemma hos henne.

Ett resonemang jag inte riktigt begriper är detta: Hasselberg påpekar att Hayek ansåg att kunskap uttrycks bättre genom marknadsmekanismen än genom centralt fattade beslut men att Heckschers hållning var den motsatta. ”En individs kunskap kan göra skillnad”, skriver hon och fortsätter: ”Kunskapen bor i individen, inte i flertalet eller genomsnittet.” Samhället består förvisso av individer med kunskap av olika art, kvalitet och kvantitet. Heckscher hade mycket kunskap som till övervägande del spreds genom marknaden. Han yttrade själv i en debatt med Karin Kock 1945 att ”vetenskapsmännen är fria, därför att de har tillgång till en fri marknad, de kan trycka böcker, de kan skriva i tidningarna, de kan över huvud taget göra sig gällande inom samhällslivet därför att produktionsmedlen är fria”. Hade Heckschers bidrag till samhället blivit bättre om han varit kunskapsminister i stället för oberoende forskare?

Heckscher har mycket att säga som är av intresse för vår tid. Hans inlägg i ”den judiska frågan” har relevans för vår tids diskussioner om antisemitism och sionism och, i mer allmän bemärkelse, om integration och assimilation. Hans argument om skatter, tullar, monopol och regleringar av jordbruk, hyror, ränta och valuta kastar ljus på vår tids kraftmätningar mellan populister, halvfascister, halvsocialister, nyliberaler och libertarianer.

Många har genom åren granskat Heckscher utifrån olika synvinklar. Många kommer därigenom beroende på förkunskaper och intresseinriktning att reagera olika på Hasselbergs helporträtt. Någon kommer att hitta något nytt och något bekant, någon kommer att tycka att något ägnas alltför stort eller litet intresse. För min del är exempelvis det mesta i den omfattande redovisningen av Heckschers uppfattning och agerande i ”den judiska frågan” nytt medan den relativt kortfattade redovisningen av hans insatser i planhushållningsdebatten inte bjuder på något nytt. Var och en kommer alltså att uppleva Heckscher-volymerna olika. Den avgörande insats Hasselberg gjort är helhetsgreppet, att grundligt belysa Heckschers liv och verk ur många synvinklar. Det har ingen annan gjort.

Men var har de som trots allt betraktat Heckscher ur olika synvinklar tagit vägen? Min främsta invändning mot första delen av Hasselbergs biografi var att den gav ”intryck av att hon beträtt nästintill jungfrulig mark”. Invändningen gäller i minst lika hög grad den andra delen. Det förekommer nästan inga hänvisningar till vad andra skrivit om Heckscher i brödtexten (och inte särskilt mycket i noterna heller). En del namn förekommer men då handlar det inte specifikt om Heckscher utan om de sammanhang i vilka han figurerade: Eskil Wadensjö om Socialvetenskapliga institutet i Stockholm, Lars Jonung om penningpolitiken i början av 1930-talet, Björn Hettne, Lars Magnusson och Bo Sandelin om merkantilismen, Björn Hansson om Stockholmsskolans dynamiska metod, Klas Åmark om statlig förvaltning och neutralitetspolitik, Henrik Björck och Leif Lewin om planhushållning, Nils Elvander om skattereformen 1947 och ytterligare något namn. De gamla uvarna, Heckschers vänner, kollegor och elever, får komma till tals med synpunkter på hans karaktär i sista kapitlet som sammanfattar en del av vad de skrev i sina minnesord efter Heckschers död.

Varför relaterar sig Hasselberg inte till andra Heckscher-forskare? Varför – exempelvis – inga hänvisningar till namn som Rolf Henriksson, Mats Lundahl och Carl-Axel Olsson när det gäller Heckschers fortlöpande teori- och metodöverväganden som Hasselberg går igenom i ett par kapitel? Jag kan tänka mig två förklaringar. Att hon vill undvika att bli inblandad i tolkningstvister med andra forskare eller att hon velat skriva en ”ren” biografi, obefläckad av andras göranden och låtanden.

Hasselberg inledde del 1 med några introspektiva resonemang under rubriker som ”Spegeln” och ”Heckscher och jag”. Av det förhållningssättet märks dessbättre inte mycket i del 2. Hon avslutar med en kort efterskrift om vad som krävs för att ”skriva något som blir läst om femtio år”. Jag citerar – och instämmer:

”Man måste strunta i det ständiga skvalet från poänglösa utvärderingar, ignorera talet om publikationsstrategier, synlighet, genomslag och almetrics [mått på hur mycket ett arbete uppmärksammas]. Stänga ner sociala medier, hålla för öronen när det behövs. Försöka att inte bli arg. Hålla sina tankar fästa vid målet. Stora delar av det senmoderna universitetets perverterade värdeskalor får man försöka låta rinna av sig.”

Hasselbergs biografi är skriven med engagemang och inlevelse utöver det vanliga. Hon har tillbringat 15 år i Heckschers sällskap och hennes verk kommer säkert att bli läst om femtio år, förutsatt att världen då inte har gått under.

Benny Carlson är professor emeritus i ekonomisk historia vid Ekonomihögskolan, Lunds universitet.