Amanda Wollstad: Var går gränsen mellan opinion och journalistik?

Den anrika danska dagstidningen Børsen lägger efter hundra år ner sin ledarsida. Man säger sig vilja värna sitt oberoende och sin trovärdighet, och pekar på de alltmer polariserade medierna i USA som varnande exempel.

”Om man skulle bygga en tidning från grunden, skulle man då ha en politisk hållning”, frågade sig den nytillträdde chefredaktören Nikolaj Sommer, och konstaterade att svaret nog var nej. I stället ska tidningen ’växla upp antalet profiler som skriver analyser och kommentarer’.

Man skulle annars kunna fundera på om inte just utvecklingen mot ’analyserande profiler’ och den påföljande politisering av nyhetsmaterialet har varit en bidragande faktor till polariseringen i USA. Det är inte längre ledarsidan som är politiskt färgad, utan hela medielandskapet.

För när samma byline sätts under en intervju med en makthavare eller ett reportage från en oroshärd, och under en personlig krönika som ’analyserar’ samma skeende på nästa sida, hur ska läsaren förhålla sig till det? En ledarsida är separerad från nyhetssidorna och försedd med en ideologisk markör av en anledning; för att vara tydlig och ärlig. Det finns en anledning till att den ordningen stått sig i över ett sekel.

I Sverige har sommarens mediedebatt snarare handlat om förment opartiska journalister – inte minst på statliga public service verkligen är det. Eller om de snarare ser sig som profiler, som bara är allt för villiga att ge sin analys.

Det skojas inte sällan om att matprogrammen i SVT häller över råvarorna i neutrala förpackningar, att de anställda måste söka tillstånd för att vara röst i en tecknad film eller alltid måste påpeka att det ’naturligtvis finns många andra bra alternativ’, men det finns en anledning till det. Ska förtroendet för rapporteringen upprätthållas får partiskhet inte ens kunna misstänkas. Redan där urholkas förtroendet, och legitimiteten – för att inte nämna betalningsviljan.

Det är ingen enkel balansgång. Det innebär att man får hålla sina egna åsikter för sig själv, även när man håller på att spricka av indignation. Och det innebär, faktiskt, att man får lov att höja blicken utanför sin sociala och yrkesmässiga bubbla och se att de åsikter som är självklara på middagsbjudningar med kollegorna faktiskt inte är självklara hos hela den befolkning som utgör ens uppdragsgivare. Att en åsikt inte är neutral eller självklar bara för att alla man umgås med delar den.  

Snarare än att röra oss mot högre krav på opartiskhet och bibehålla en tydlig skillnad mellan opinionsjournalistiken och rapporterande sådan tycks vi vara på väg mot ett sammelsurium av ideologiskt färgad rapporteringen, där ingen längre kan skilja på opinionsbildning och journalistik. Frågan är vad det gör med det politiska samtalet.

I våras diskuterades ledarsidorna kort även i Sverige. Det är en diskussion Svensk Tidskrift tror är viktig och därför avser lyfta i olika former under hösten. Som vanligt välkomnar vi varmt olika perspektiv.

Amanda Wollstad är chefredaktör för Svensk Tidskrift