Print Friendly

White House Down?

Av Zebulon Carlander | 28 september 2018



Vita Huset är i kaos. Hjärtat i den amerikanska supermakten är sedan Donald Trumps tillträde som president dysfunktionell, förlamad av interna intriger och belägrad av rättsliga utredningar. Zebulon Carlander rapporterar om läget på Pennsylvania Avenue.

Det är bilden man får när man läser Washington Post-reportern Bob Woodwards nya bok om Trump administrationens första två år vid makten.

I stort bekräftar den bilden som existerar av Trump, hans syn på utrikespolitiken och hur de i hans omgivning försöker att hantera honom. Det framkommer exakt hur James Mattis är (någorlunda) framgångsrik i sälja sina förslag till presidenten, medan andra som till exempel före detta utrikesminister Rex Tillerson eller tidigare säkerhetsrådgivare H.R. McMaster misslyckas.

Uppfattningen om administrationens problem förstärktes för någon vecka sedan när en enligt utsago högt uppsatt tjänsteman inom det amerikanska regeringskansliet skrev en anonym insändare i New York Times och redogjorde för hur denne och andra likasinnade inom statsförvaltningen försöker skademinimera och lägga band på presidentens värsta instinkter, bland annat genom att direkt sinka eller på andra sätt stoppa de mer kontroversiella aspekterna av hans politiska agenda.

Allting pekar på att den här dysfunktionaliteten kommer att fortgå och kanske till och med bli ännu värre. Den så kallade Mueller-utredningen som utreder den ryska statens aktioner i presidentvalet för två år sedan hamnade nyligen i en ny fas när presidentens före detta advokat Michael Cohen erkände till finansiellt brott och samtidigt misstänkliggjorde sin tidigare klient, Trump själv.

Det som pågår nu är två parallella processer, dels en juridisk och dels en politisk. Vi får allt fler och allt starkare indikationer på att Mueller-utredningen utreder presidenten och personer inom hans närmaste krets för brott.

På grund av USA:s rättssystem är det inte möjligt, i alla fall inte utan en långtgående rättsprocess, att åtala en sittande president för något brottsligt. Mekanismen för att avsätta landets statschef är istället en politisk fråga och ligger i kongressens händer. Presidenten kan avsättas genom riksrätt, vilket sker när en majoritet av underhuset och två tredjedelar av senaste dömer honom för att ha begått ’’högförräderi, allvarliga brott eller andra förseelser’’.

För närvarande kontrolleras såväl underhuset som senaten av små republikanska majoriteter, men det kan komma att ändras i och med mellanårsvalet som äger rum senare i november. Opinionsmätningar pekar på att demokraterna med störst sannolikhet kommer att erövra underhuset, fast de har sämre utsikter att göra stora framgångar i senaten.

Med kontroll av underhuset kommer de ha långtgående befogenheter att granska Vita Huset och de kommer de ha makten att göra ett riksrättsåtal. De skulle högst troligt agera om Mueller-utredningen så mycket som antydde att presidenten har agerat brottsligt eller olämpligt.

Med tanke på USA:s oerhörda betydelse för världens säkerhetspolitiska och finansiella system är de pågående utveckling i USA av stort intresse för oss i Europa och således Sverige. I och med att vi kan göra en någorlunda bedömning av riktningen för alla Trump-affärer borde vi ha en mental beredskap för att det kan bli en mycket instabil period i Washington.

I modern tid finns det två tidigare exemplen vi kan titta på för att försöka bilda oss en uppfattning om hur en eventuell riksrättsprocess mot presidenten kan påverka USA:s engagemang i världspolitiken. Det går att kategorisera dem som extrem inaktivitet och extrem aktivitet.

Det första exemplet är Richard Nixon och Watergate-skandalen som tvingade honom att avgå från presidentämbetet när det stod klart att han saknade stödet i kongressen för att överleva ett riksrättsåtal.

Nixon blev så pass uppslukad och deprimerad av Watergate-processen att han blev väldigt tillbakadragen och frånvarande från det dagliga arbetet med att regera landet. Det öppnade upp möjligheten för USA:s geopolitiske konkurrent, Sovjetunionen, att flytta fram sina positioner. Det blev som allvarligast när Nixons säkerhetsrådgivare Henry Kissinger beslutade självständigt från presidenten att beordra höjd beredskap på USA:s kärnvapenstyrkor som ett svar på Sovjets agerande i Mellersta Östern.

Det andra exemplet är från Bill Clinton och Lewinsky-skandalen. Det är till skillnad från fallet med Nixon mer spekulativt, men Clinton har i alla fall anklagats för att ha iscensatt militära aktioner för att distrahera från sina juridiska bekymmer. Det kallas för ’’Wag the Dog’’-teorin efter en samtida film som hade en liknande storyline.

Det finns belägg för att argumentera för såväl den ena som den andra scenariot i fallet med Trump. Oavsett vad det kan vi alla fall förvänta oss att trenden mot mer konflikt och konfrontation inom det amerikanska politiska systemet kommer intensifieras. Det åligger alla seriösa aktörer att vara observanta och noggrant analysera vad vi kan och bör göra för att vädra den storm som är på väg att passera genom Washington.

Zebulon Carlander är försvars- och säkerhetspolitisk sekreterare för Fria Moderata Studentförbundet

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism